Elisabeth Åsbrink: 1947

Elisabeth Åsbrink. Foto: Eva Tedesjö

Boken jag läst närmar sig sitt slut. Snart återstår bara litteraturförteckningen och noterna. Jag läser:

Kanske är det inte året jag vill samla. Samlandet gäller mig själv. Det är inte tiden som ska hållas samman, det är jag, och den splittrade sorgen som stiger och stiger. Sorgen över våldet, skammen över våldet, sorgen över skammen. Är detta mitt arv, mitt arbete? Är det min huvudsakliga uppgift - att samla regn, att samla skam? Grundvattnet förgiftat av våld.

Så sammanfattar Elisabeth Åsbrink boken och dess plats i hennes liv. Den heter kort och gott 1947. Året 1947. Men bakom ett till synes neutralt årtal gräver hon fram de skeenden som inte bara påverkade världen utan som i högsta grad också är hennes egen privata familjeberättelse.

I bokens mitt finns denna kärna som hon samlat ihop till: Dagarna döden heter den. Denna text skiljer sig från resten av boken, som är indelad i månaderna från januari till december. Inte som kataloger över skeenden utan mer som starkt formulerade berättelser och reflektioner om sådant som händer eller kommer att prägla också vår tid. I Dagarna döden börjar hon med att berätta om sin farfar György Fenyö. Då tvingas judarna i kejsardömet byta namn. Weitzner fick farfadern heta. Veteodlare. Men så redan mot mitten av 1800-talet drog en ny förvandling fram, nu skulle namnen vara ungerska. 

Namnbytena är en sak, morden en annan. Farfadern dödas förmodligen 1943, kanske i Ukraina. Författarens far föds 1936. Farfadern försöker fly, men återvänder till Budapest och under 1940 och 1941 sätts han i tvångsarbete för den fascistiska armén. Ungerns judar är lovligt byte. Pilkorsarna far fram. Hur dog farfadern, "blev han hängd eller skjuten till döds? Tvingades han bereda mark för framryckande nazitrupper på östfronten genom att gå ut i ett minfält så att han sprängdes?" I slutet av december är han vid liv, han skriver hem till sin Lilly. Sedan försvinner han in i sin död.

Elisabeth Åsbrinks pappa är tio år gammal, han får en chans att komma med jämnåriga till Palestina men han väljer, liksom sin far, att återvända till Budapest. Berättelsen om honom är stark och den ska jag inte säga något om, det vore att förstöra för kommande läsare.

Här har jag nu koncentrerat mig på Åsbrinks personliga berättelse. Det måste därför säga att det före och efter den finns alla de mycket korta och lite längre texterna om skeendet i Europa, Mellanöstern, USA, Asien, spridda som hade de slumpvis hamnat i boken, men skrivna just för att de tillsammans ge oss bilder och/eller minnen av skeenden som ofta hänger ihop. Stormaktsspelet blir synligt. Judarnas efterkrigsöde blir det i allra högsta grad. Åsbrinks skildringar av allt som föregår staten Israels utropande är både detaljrika och överblickande. Trots hårt motstånd från arabstaterna och trots den gamla kolonialmaktens försök att hejda den judiska invandringen till Palestina - inte minst av utmärglade överlevande från den fram till och med 1945 framvällande förintelsemaskinen - så ser man i dessa texter om händelserna 1947 tydligt vad framtiden har att erbjuda. Att hon skildrar också palestiniernas öde under dessa år är förstås viktigt. Hon väjer inte undan för ordet nakba. I detta avseende ansluter hon till de senaste 30 årens forskning i Israel, av bl.a. Benny Morris och hans böcker om skeendena kring 1947-1948.

Hon går lite djupare in i vissa saker, som t.ex. den s.k. "Malmörörelsen", och nysvenska rörelsens ledare Per Engdahl, som skildras i flera mycket intressanta texter. Runt Engdahl samlas både f.d. tyska naziledare och europeiska sympatisörer utanför Tyskland. De samlas, de skapar en tidskrift, de planerar för sitt nya vita, europeiska rike. Dessa övervintrare kan man väl beskriva både som tämligen isolerade drömmare, och fascister och nazister som faktiskt fick beskydd och kunde fortsätta leva goda liv trots de förfärliga brott de låg bakom.

Men också en helt annan typ av gruppering skriver hon om, nämligen den tyska Gruppe 47, där några av landets bästa författare fanns med, sådana som Heinrich Böll och Günter Grass.

En lite udda men väldigt fin berättelse skapas runt Simone de Beauvoir och hennes förhållande med Nelson Algren i USA.  I deras kärleksmöten och brev framträder en annan de Beauvoir än den man annars kanske mött på de politiska barrikaderna tillsammans med Sartre. Den är gripande och inte så lite vacker, präglad också av det omöjliga och sorgsna. Andra som dyker fram i boken är Nelly Sachs, George Orwell, Primo Levi och Thomas Mann.

Elisabeth Åsbrinks nya bok skiljer sig radikalt från den förra, Och i Wienerwald står träden kvar. Därför ska man inte heller jämföra dem. Det som är så befriande med denna nya är den mycket personliga infallsvinkeln och de nästan poetiskt präglade texterna om smått och stort. Det som skedde 1947 påverkar och styr våra liv, mer än vi kanske tror, än idag. När man läst boken tvivlar man inte det minsta på den saken. 

För mer information rekommenderar jag den här intervjun med författaren.

Not: Denna bok är personligen inköpt och inte ett recensionsexemplar från förlaget Natur och Kultur, därför recenserar jag den idag, alldeles oavsett om den haft sin första rec.dag eller ej.