torsdag 11 augusti 2016

Botho Strauss som den siste tysken

Foto: Astrid Nydahl
Tyska författare om situationen efter flyktingvågen hösten 2015.

Att Botho Strauss förra hösten publicerade en text som ansluter till den 1993 publicerade Anschwellender Bockgesang är ingen nyhet. Men när denna uppföljande essä, publicerad i Der Spiegel i oktober 2015 under rubriken Der letzte Deutsche (Den siste tysken), nu publiceras i Danmark med en ytterst intressant kommenterande text av Mads Lund Mikkelsen, vill jag åter ta upp den. Jag vill också ta upp den text som skrevs av Adam Paulsen om filosofen och idéhistorikern Rüdiger Safranski och statsvetaren Jan-Werner Müller, som i The New York Review of Books publicerat en artikel i samma ämne.

Botho Strauss menar att den tyska kulturen allt mer dras in i ett svart hål. Själv känner han sig bara som tysk när han umgås med sina förfäder. Han tycker sig vara som en desertör sextio år efter att kriget slutade, som nu lämnat sitt gömställe och återvänder till ett land som alltjämt heter Tyskland: ”Jag tror att jag är den siste tysken, en vagabond (…) en hemlös”.

Strauss har aldrig försökt dölja att han betraktar massinvandringen som ett avgörande problem för Tyskland, och han säger: ”Jag vill hellre leva i ett utdöende folk än i ett mer vitalt, som mot bakgrund av primärt ekonomisk-demografiska överväganden blandas med främmande folkslag och föryngras.” Den siste tyskens sätt att tänka, säger Strauss, är djupt rotat i den andliga hjältehistoria som spänner från Hamann till Jünger, från Jakob Böhme till Nietzsche, från Kloppstock till Celan; ty ”den som står fri från denna historia, som de flesta tyskar här, social-tyskarna, som inte är mindre rotlösa än de miljoner rotlösa som nu ansluter till dem, han vet inte vad kulturell smärta kan vara.”

Vilket är då tyskarnas grundproblem? Strauss menar att det är att man fråntagits rätten att ”vara emot” det som sker. Vi får ”inte vara emot de alltmer maktsjuka politisk-moraliska konformiteterna”. Strauss säger om välkomnandet av de hundratusentals flyktingarna att ”bifall och välkomnande sker så forcerat, att det måste sticka den enfaldigaste i ögonen som en omskrivning, en eufemisering av rädsla, som något magiskt olycksbådande.”

Tro nu inte att Strauss betraktar detta som något uteslutande negativt. Tvärtom menar han att ett ”intolerant främlingsherradöme kan få ett folk till självinsikt. Först då får man verkligen användning för en identitet.”

Det som hotar tyskarna är islamister, mediamänniskor, nätverkare, de självupptagna, och överlever man dem så ”blir det en lektion, kanske den viktigaste, som vi tilldelas av islams lydiga”. Vad borde då den politiska makten göra? Strauss gör sig inga illusioner, ty han menar att ”de alla är obildade i varje avseende, inte minst därför att partitillhörigheten nödvändigtvis reglerar kunskapen och i grund och botten inte tillåter någon icke-demokratisk kunskap från tidernas djup.”

Det bekymrar Botho Strauss att inflödet av främlingar till Tyskland innebär att det skapas en majoritet som som kommer att ”beskydda och bevara sin främmandehet”.

Sista i artikeln kommer en synpunkt på ”de högerradikalas hat”, som han menar bara på ytan vänder sig mot flyktingarna som en ”okontrollerad reaktion på den vakuumkänsla som det politiska etablissemanget, som man säger numera, bjuder befolkningen. Ansvariga som inte ser undergången komma. Som viker undan med vilseledande lugnanden. Som visar svaghet.”

Mads Lund Mikkelsen skriver i sin kommentar i nättidskriften salon55 bland annat om de tämligen aggressiva invändningarna mot Strauss text, från PEN-ordföranden Johanno Strasser som menar att han är ”mycket fixerad vid det förflutna” och att han ”gör alla möjliga knäfall för högerorienterade och populistiska strömningar”. I Die Welt menar kulturredaktören Richard Kämmerlings att texten bjuder på latent rasism och skriver att han känner ”vämjelse”. Den starkaste invändningen är väl att Strauss använder ordet ”folk” på ett ”biologisk-rasorienterat sätt” vilket därmed är det samma som att säga att han är nazist! Detta visar hur Tyskland alltjämt plågas av det förflutna. Ett ord som folk skulle vara fullständigt oskyldigt och blott beskrivande i vilket annat europeiskt land som helst, medan det i Tyskland leder till nazi-anklagelser.

Botho Strauss vän, författaren Martin Mosebach, finner däremot att texten inte först och främst är en kritik av den förda flyktingpolitiken, utan en kritik av det tyska självhatet och det därav medvetna negligerandet av i synnerhet den romantiska traditionens litteratur: ”Tyskarna kommer aldrig att kunna integrera massor av rotlösa i sin kultur, därför att de själva har förlorat den.”

Imorgon återvänder jag till ämnet med en text om ”Ondskans återkomst?” av Adam Paulsen.

  

Inga kommentarer: