 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Tyska
författare om situationen efter flyktingvågen hösten 2015.
Att Botho Strauss förra
hösten publicerade en text som ansluter till den 1993 publicerade
Anschwellender Bockgesang är ingen nyhet. Men när denna uppföljande essä,
publicerad i Der Spiegel i oktober 2015 under rubriken Der letzte Deutsche (Den siste tysken), nu publiceras i Danmark med en ytterst intressant kommenterande
text av Mads Lund Mikkelsen, vill jag åter ta upp den. Jag vill också ta upp
den text som skrevs av Adam Paulsen om filosofen och idéhistorikern Rüdiger
Safranski och statsvetaren Jan-Werner Müller, som i The New York Review of
Books publicerat en artikel i samma ämne.
Botho Strauss menar att den
tyska kulturen allt mer dras in i ett svart hål. Själv känner han sig bara som
tysk när han umgås med sina förfäder. Han tycker sig vara som en desertör
sextio år efter att kriget slutade, som nu lämnat sitt gömställe och återvänder
till ett land som alltjämt heter Tyskland: ”Jag tror att jag är den siste
tysken, en vagabond (…) en hemlös”.
Strauss har aldrig försökt
dölja att han betraktar massinvandringen som ett avgörande problem för
Tyskland, och han säger: ”Jag vill hellre leva i ett utdöende folk än i ett mer
vitalt, som mot bakgrund av primärt ekonomisk-demografiska överväganden blandas
med främmande folkslag och föryngras.” Den siste tyskens sätt att tänka, säger
Strauss, är djupt rotat i den andliga hjältehistoria som spänner från Hamann
till Jünger, från Jakob Böhme till Nietzsche, från Kloppstock till Celan; ty ”den
som står fri från denna historia, som de flesta tyskar här, social-tyskarna,
som inte är mindre rotlösa än de miljoner rotlösa som nu ansluter till dem, han
vet inte vad kulturell smärta kan vara.”
Vilket är då tyskarnas
grundproblem? Strauss menar att det är att man fråntagits rätten att ”vara emot”
det som sker. Vi får ”inte vara emot de alltmer maktsjuka politisk-moraliska
konformiteterna”. Strauss säger om välkomnandet av de hundratusentals flyktingarna
att ”bifall och välkomnande sker så forcerat, att det måste sticka den
enfaldigaste i ögonen som en omskrivning, en eufemisering av rädsla, som något
magiskt olycksbådande.”
Tro nu inte att Strauss
betraktar detta som något uteslutande negativt. Tvärtom menar han att ett ”intolerant
främlingsherradöme kan få ett folk till självinsikt. Först då får man verkligen
användning för en identitet.”
Det som hotar tyskarna är islamister,
mediamänniskor, nätverkare, de självupptagna, och överlever man dem så ”blir det en
lektion, kanske den viktigaste, som vi tilldelas av islams lydiga”. Vad borde då
den politiska makten göra? Strauss gör sig inga illusioner, ty han menar att ”de
alla är obildade i varje avseende, inte minst därför att partitillhörigheten
nödvändigtvis reglerar kunskapen och i grund och botten inte tillåter någon
icke-demokratisk kunskap från tidernas djup.”
Det bekymrar Botho Strauss
att inflödet av främlingar till Tyskland innebär att det skapas en majoritet
som som kommer att ”beskydda och bevara sin främmandehet”.
Sista i artikeln kommer en
synpunkt på ”de högerradikalas hat”, som han menar bara på ytan vänder sig mot
flyktingarna som en ”okontrollerad reaktion på den vakuumkänsla som det
politiska etablissemanget, som man säger numera, bjuder befolkningen. Ansvariga
som inte ser undergången komma. Som viker undan med vilseledande lugnanden. Som
visar svaghet.”
Mads Lund Mikkelsen skriver i
sin kommentar i nättidskriften salon55 bland annat om de tämligen aggressiva
invändningarna mot Strauss text, från PEN-ordföranden Johanno Strasser som
menar att han är ”mycket fixerad vid det förflutna” och att han ”gör alla
möjliga knäfall för högerorienterade och populistiska strömningar”. I Die Welt
menar kulturredaktören Richard Kämmerlings att texten bjuder på latent rasism
och skriver att han känner ”vämjelse”. Den starkaste invändningen är väl att
Strauss använder ordet ”folk” på ett ”biologisk-rasorienterat sätt”
vilket därmed är det samma som att säga att han är nazist! Detta visar hur
Tyskland alltjämt plågas av det förflutna. Ett ord som folk skulle vara
fullständigt oskyldigt och blott beskrivande i vilket annat europeiskt land som helst, medan det i
Tyskland leder till nazi-anklagelser.
Botho Strauss vän,
författaren Martin Mosebach, finner däremot att texten inte först och främst är
en kritik av den förda flyktingpolitiken, utan en kritik av det tyska
självhatet och det därav medvetna negligerandet av i synnerhet den romantiska
traditionens litteratur: ”Tyskarna kommer aldrig att kunna integrera massor av
rotlösa i sin kultur, därför att de själva har förlorat den.”
Imorgon återvänder jag till
ämnet med en text om ”Ondskans återkomst?” av Adam Paulsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar