Dolores Redondo: Den osynlige
väktaren. Första delen i Baztán-trilogin (Bucket List Books, översättning av
Manni Kössler).
Nu introduceras Dolores
Redondo på svenska. Hon är född 1969, jurist till professionen, bosatt och
verksam i Ribera Navarra, Spanien.
Det förhåller sig så att
Redondos trilogi blivit en omåttligt populär serie i hemlandet. Också utomlands,
med fler än trettio översättningsvolymer, och filminspelning på gång.
Efter att ha läst den första
tegelstenen, den är 432 sidor i täta, breda spalter i en vackert inbunden volym, kan
jag säga att jag förstår framgången.
Kvinnliga mästerdetektiver
växer kanske inte på träd, trots genrens allt yvigare tillväxt. Jag bortser
helt från fäsörerna i branschen och tänker mer på de seriöst arbetande
författarna.
Tidigare i år försökte jag
till exempel läsa Elisabeth George´s nya roman, eftersom jag är svårt förtjust
i Barbara Havers som karaktär. Jag gav upp efter hundra sidor. En snårskog av
sidoberättelser omöjliggjorde läsningen.
Nå, kvinnan som leder
utredningarna i Redondos bok är kriminalinspektör Amaia Salazar. Hon är en
övertygande karaktär, både i sitt yrke och som människa vars liv präglats av
ett svårt trauma. Det leds läsaren sakta in i och man förstår ganska snart att
traumat har med hennes vuxenliv att göra. Utan att berätta för mycket kan jag
säga att det hänger ihop med det familjeföretag hon föds in i och där hon som
nioåring är nära att dödas.
 |
| Dolores Redondo. Förlagsbild |
Brottshandlingarna i Redondos
första bok är kopplade till samtidens köns- och sexualitetsuppfattningar. Två
flickor hittas mördade. Mordplatserna är likadant arrangerade. Jag ska inte
nämna detaljer, de är nämligen avskyvärda. Men jag ska säga att när ett tredje
sådant brott äger rum kan Salazar och hennes kollegor snabbt konstatera att det
inte har något med de två andra fallen att göra. Däremot har det triggats av samma
faktorer som utlöst de två första morden. Faktorerna kunde kallas för utseende- och moralnormer för flickor som är på väg från barndomen in i tonåren.
Jag
läser normalt inte kriminalromaner. Men av en tillfällighet fick jag denna i
min hand och kan konstatera att den är ett stycke gediget hantverk.
Berättelserna är mycket trovärdiga, personteckningarna likaså, och utan att det
finns någon färdig film kan jag säga att jag ändå bildat mig tydliga
uppfattningar om människor och miljöer.
Vem den osynlige väktaren är
överlåter jag till kommande läsare att upptäcka. Den saken är nämligen en alldeles egen
berättelse som varken saknar spänning eller humor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar