På marmorklipporna - då och nu

En ung Ernst Jünger läser korrektur. 

Första meningen i Ernst Jüngers roman På marmorklipporna (i ny översättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren, Bakhåll förlag) lyder:

"All har vi någon gång känt det otyglade svårmod som griper oss vid minnet av lyckligare dagar. Oåterkalleligen är de borta, och vi är skilda från dem mer obarmhärtigt än av de största avstånd."

Ett sådant grundackord lovar mig någonting. Det är under alla omständigheter omöjligt att sluta läsa. Det har jag gjort under två tysta nätter nu. Längre fram i boken inser jag att den är full av meningar som tagna var för sig kan läsas som aforismer, som denna på sidan 25:

"Ett misstag blir ett fel först om man framhärdar."

Dessa ord yttras i ett resonemang om den situation som människorna på marmorklipporna befinner sig i (och då måste man förstå att romanen egentligen, som jag läser den, är en allegori för en tid och en verklighet som omger Jünger just då, boken utkom just när det andra världskriget bröt ut):

"Det finns nedgångsepoker då de fördrivna livsformerna suddas ut. När vi genomlever sådana epoker raglar vi omkring som varelser med dålig balans. Vi kastas mellan dunkla njutningar och dunkel smärta, och eftersom vi ständigt är medvetna om att något gått förlorat, utmålar vi framtiden och det förflutna som mer lockande. Vi lever i gångna tider eller fjärran utopier, medan nuet glider oss förbi."

Nog är det frestande att påstå att detta kunde ha varit en beskrivning av Europa, och inte minst Sverige med sina reaktionära folkhemsillusioner, just nu, 2016. Inte minst därför måste vi förstå att det handlar om vad Jünger kallar "nedgångsepoker" och att den just nu, i våra liv, skakar om allt vi trodde var trygga och väl etablerade relationer och omständigheter. Vi raglar verkligen omkring medan vi försöker förstå vad som händer med våra länder och vår kultur (om nu en sådan funnits i vår livstid). Att läsa gamla romaner kan öppna nya vyer.