Presidenter, kandidater, demagoger och annat löst folk

Var lägger du din röst? Foto: Astrid Nydahl

Putin, Erdogan och Trump, namnen på tre herrar som dagligen finns i mediernas fokus. Låt mig kretsa kring dem idag. 

Vem säger att begreppet ”populist” alltid är det bästa att använda? Jag har kanske själv menat att ordet varit både konkret användbart och analytiskt riktigt. Men så faller argumenten när vi talar om Trump, ty han är något annat och värre. Trumps livsluft är demagogin baserad på lögner, generaliseringar och en nästan makabert sorglös inställning till makten. Jag behöver inte ens argumentera. Det är bara att läsa sig till denna kunskap. Själv fattade jag djupt agg mot denne man efter en dokumentär för många år sedan - långt innan politiken blev ännu en vara han vill tjäna pengar på - om hur han agerar i Skottland. Hans makthunger är nu en gång så stor att han brutalt och skoningslöst kör över varje individ eller organisation som står i vägen för honom. När en avhoppad rådgivare berättar om hans attityd till användning av kärnvapen räcker det för mig som argument mot honom. Och när nu en f.d. CIA-chef kallar honom ”en fara för rikets säkerhet” noterar jag också det.

Nå, om man skriver detta i en blogg betraktas man förstås som en anhängare av Billerys etablissemang. Ingenting kunde vara felaktigare. Men i pajkastningens och svordomarnas krets duger inga argument. Då blir det Bush-terminologi direkt: ”Är du för oss eller mot oss?”

Jag kunde ha skrivit åtskilligt om det genomkorrumperade paret Clinton. Jag har gjort det flera gånger förut. Men detta annalkande presidentval ser annorlunda ut än många andra. Skulle jag, om jag vore amerikan, ha röstat på Clinton? Naturligtvis inte. Jag skulle kanske ha proteströstat på någon tredje, försumbar, kandidat, eller så skulle jag göra som hälften av alla amerikaner: stannat hemma och skrattat åt spektalet.

Vad skiljer då en demagog från en populist. Kanske är skillnaden hårfin. Hur ska man till exempel beteckna Putin och Erdogan? Jag tror att det bästa man kan åstadkomma är att förstå att båda dessa herrar vill samla så mycket makt de kan i sina egna händer. De är inte despoter, men de präglas båda av det totalitäras inflytande och de ser gärna att motståndarna krossas eller tystas för gott. Varken i rysk eller turkisk historia är detta något ovanligt.

Det finns en del som kommenterar i min blogg med lovord för Trump. Jag önskar att det inte hade varit så. Om man menar allvar med sitt avståndstagande från makten och dess sämsta sidor kan man inte vara så likgiltig för de uppenbart farliga sidorna hos denne lynnige och i många avseenden obildade man.

Mitt eget ställningstagande är glasklart. Jag skulle inte ens ge nageln på lillfingret för en sådan president. Jag skulle inte ens tro att det förändrade något av världens eländiga tillstånd till något bättre. Det vore att idiotförklara mig själv.

Så kan vi imorgon hålla söndag. Ta en tur med bussen. Sitta vid en äng eller en strand och dingla med benen. Det betyder inte att jag är likgiltig. Det betyder att jag vet var jag hör hemma.