Opera i Malmö och opera i Bonn. Klassiskt och "modernt"

Opernhaus/Theater Bonn

 

Carmen. Urpremiär i Bonn på det 1965 öppnade Opernhaus/Theater Bonn, vid floden Rhens strand, alldeles i närheten av legendariska Kennedy-Brücke. Mitten av 1980-talet. Jag var så tacksam för biljetten som jag fått av en diplomat-dotter. Under flera av mina många reportageresor i Förbundsrepubliken under 1980-talet valde jag att befinna mig i Bonn nästan hela tiden.

 

Det var fullsatt. För mig, en mycket ovan opera-besökare, får det nog betraktas som en chock när Carmen kommer inkörande på scenen i en sportbil, vit och glänsande. Vad var detta? Först trodde jag att det var fel opera jag beskådade, men människorna runt mig verkade mycket belåtna med sin Carmen. Kanske var det ögonblicket då jag förstod att ”moderna” tolkningar kan se ut ungefär hur som helst.

 

Till saken hör att jag, tillsammans med några nära ungdomsvänner, var anställd som scenarbetare på Nya Teatern i Malmö, på den tiden plats för många framgångsrika operauppsättningar. Vi arbetade med Mozarts Così van Tutte, i regi av Josef Halfen. Premiären ägde rum den 16 januari 1971 (då jag var drygt 18 år ung). 

På samma teater satte man upp också andra opera-verk av Mozart, samt t.ex. Tolvskillingsoperan av Brecht/Weill, och verk som Rossinis Askungen och Barberaren i Sevilla.

 

Utan att ha arbetat bakom scenen i alla dessa verk, vågar jag ändå påstå att jag fick inblick i hur man i vänsterns 1970-tal hanterade klassikerna. Regissören Urban Lindh var dessutom en personlig vän och aktivist. Han satte bland annat upp Det blåser på månen av Eric Linklater.

 

Under åren som gått har jag njutit opera på dvd, och särskilt då med de stora, samtida sångarna och sångerskorna, som mezzosopranen Cecilia Bartoli och tenoren Placido Domingo, och bland de i dag, sorgligt nog mindre kända, som Dietrich Fischer-Dieskau, Gundula Janowitz, Victoria de los Ángeles, Kiri Te Kanawa och Elisabeth Schwarzkopf för att nu bara nämna några av dem . Det jag haft svårt för – alltid och inte bara nu – är operaartister som tatuerar och målar sönder sig själva för att attrahera en ung publik, vilken redan är fångad i genusträskets alla svarta regnbågar. Vi har några sådana i Sverige, och jag avstår från att ens nämna deras namn.

 

Operan finns i mitt liv. Men jag är mycket kräsen och mitt urval är alltså begränsat.