"Vänlighet" kontra det totalitära

Foto: Astrid Nydahl

Nå, hur blir man en människa? Det lilla jag har med andra människor att göra försöker jag vara vänlig och hjälpsam. Det är alltid det bästa. Men det hindrar mig inte att hårt försvara de sekulära idealen i diskussioner, det hindrar mig inte heller att i ord och skrift vända mig mot islamismen och/eller andra totalitära ideologier. Och jag har lärt mig att jag i strider kan vara mycket hård och att jag också kan vända människor och sammanhang ryggen om de tycks mig föraktliga.

Adorno skriver att det gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransens baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.

Jag kommer inte på några villkor att acceptera islamiseringen av Europa. Och jag har inte heller någon vilja att anpassa mig till en kultur som vilar på konsumismens principer.