Författarskap i förhållande till mängdlära

Foto: Astrid Nydahl

Hur medial måste man vara som författare, för att känna, att det man skriver också betyder något för andra människor, för läsarna? Det verkar idag som om de flesta är beredda att sälja sina själar till djävulen för en stor bokupplaga. Tv-soffor, veckotidningsreportage, uppläsningar, mässor och annat verkar vara självklara delar av författarskapet, även om redan en ganska ytlig analys ger vid handen att det rör sig om ren marknadsföring (som tycks ha ersatt gamla tiders annonsering).

Själv är jag nöjd med den läsekrets jag har, därför att redan en enda läsare är skäl nog att fortsätta skriva. Och jag tänker på vad den danske poeten Jørgen Sonne sagt:

"Man skriver for at tilintetgøres. Værket er borte, forfattaren er borte. Der er ingen som helst blivende stand, i det der skrives. Når skift kun har fandtes i en brøkdel af menneskets historia, hvorfor skulle det dog så skrives til evigheden? Og hivs nogen skulle finde på at læse mig efter min død, hvad fanden rager det så mig? Jeg er der jo ikke! Men lige nu har jeg 31 læsere med navn og adresser. Tak! Jeg er rigeligt tilfreds! Jeg kender ikke dem alle, men jeg ved, at de er der. Og at de altid samler på ens bøger, læser dem og køber den næste bog. Kan man forlange andet?"