Trump eller icke-Trump. En ovanligt intressant, amerikansk essä om saken

"Trump tillhör inte etablissemanget" hör jag hans anhängare säga. Nå, vad säger den här bilden? Den är tagen vid Trumps bröllop och bland de glada och entusiastiska gästerna ser man, förstås, paret Clinton.

Det kan inte hjälpas, jag går in i den nya veckan med några frågetecken kring herr Trump. Natten till igår läste jag nämligen den amerikanske författaren Richard Fords personliga essä i TLS: "Anatomy of Trump". Det börjar illavarslande med en serie okvädningsord. Men Ford använder kanske greppet för att hålla fast en inte särskilt nyfiken läsare, ty redan i andra stycket börjar han argumentera. Det duger ju inte - menar i alla fall jag - med de ständiga hänvisningarna till Mussolini eller värre. Så fungerar inte historiska lärdomar - om de ens finns. Vem tror på allvar att en fascistisk diktatur väntar USA? Förhoppningsvis ingen. Det är illa nog som det är. Och att American Nazi Party vädrar morgonluft är egentligen en synnerligen marginell företeelse. Fords essä således:

But looking at the presidency solely from Mr Trump’s perspective, and forgetting for a moment ours as voters, it is hard to think being president would make Mr Trump very happy. Sure, he’d like the hoopla for a while. But Mr Trump is merely a natural, not a gifted, liar. Remember all those “thousands and thousands” of Muslims he supposedly saw celebrating 9/11 in Jersey City? And under the heat of constant public and congressional scrutiny, he’d quickly get caught lying, be made miserable and rendered ineffective (like Bill Clinton was). He could get impeached by the very governmental machinery he doesn’t know anything about. He also hates being called to account by others for things that don’t work out, and continually reverses course so that the Harry Truman buck never seems to stop with him – something his critics will feast on. Relatedly, he’s notoriously thin-skinned, so that the constant laceration from opponents he can’t fire, as well as a disdainful free press, would almost certainly drive him crazy and provoke even more stupid outbursts than those we’ve already heard, which will make him look and be pathetic. On top of all this, virtually all other heads of state will be smarter and younger than he is, and he’ll have to hear about that day in and day out. 

Det är kanske inte ett starkt argument att Trump egentligen inte vill bli president. De veckor som gått sedan Ford skrev sin essä har endast och enbart bekräftat att han är republikanernas kandidat. Men det där med "thinskinned" tror jag är viktigare. Trump har ju visat sig vara en ytterst känslig person som inte vill bli motsagd. Om och när han blir det kommer en ny litania som möjligen också avslöjar att denna egenskap skulle vara ytterst opassande för en statsman. Ford igen:

But unlike Ronald Reagan – whom Trump loves invoking – people tend not to like Mr Trump the longer they know him, and the honeymoon wouldn’t last long. He’s not a man of the people, not a genuine populist. He’s a rich, apparently thoughtless bag of wind who likes insulting people less powerful than he is. His status as a messiah to white, disenchanted working-class men is, in my view, a sham, an invention of Mr Trump’s ambition and of those men’s disdain for government and their fear about a loss of economic and spiritual potency in a fast- changing, rapidly-becoming-non-white world. As heroes go, Mr Trump is not much of a hero.

Trump är verkligen ingen lämplig talesman för vit arbetarklass, om det nu är det han aspirerar på att vara. Inte heller för den före detta arbetarklass som störtats ner i mångårig arbetslöshet, stor fattigdom och kanske hemlöshet. Den stenrike Trump har förstås mer gemensamt med den värld av oligarker, hedge-fondaktivister och andra bedragare som gärna går över lik för att öka den privata förmögenheten. Trumps historia som fastighetsägare har mycket att berätta om hyresgästernas situation, dessa oftast fattiga människor som han visat så stort förakt men nu säger sig "tala för och representera". Men varför då dessa enorma framgångar? Varför står Trump där nu på ena sidan i en strid mellan två kandidater och med alla möjligheter i världen att bli USA:s näste president. Jag rundar av med de ord som Richard Ford avslutar sin läsvärda essä med:

We tune into Mr Trump for the same reasons we sit through the commercials, when we’re half asleep late at night, watching a movie we kinda like but kinda don’t, and should just go to bed and wake up clear-headed. If when we see him we think we’re experiencing a sensation of unreality, it’s really we who’re threatened with not quite fully existing. It’s we who’re guilty of not having something better on our minds. It’s our national malaise with life that’s become the problem. Donald Trump? Real or not, he’s just a gaudy, tarnished symptom of our American disease – one more thing we don’t want to think about very much.

Jag tror att Ford har alldeles rätt. Ytterst handlar det amerikanska politiska systemet om vem som har mest pengar, bäst inflytande och befinner sig i viktigaste krets av ekonomiska, militära och politiska personer, organisationer och myndigheter. Ford kallar det "den amerikanska sjukan". Det tror jag att jag också gör.