Stefan Torssell: M/S Estonia. Svenska statens haveri (Alterna Media)

Nej, detta är inte en artikel om förlaget som ger ut boken. Stefan Torssell är seriös, hans bok bygger inte på konspirationsteorier som frodas kring Estonias haveri och den diskuterar istället det inträffade utifrån konkreta sakförhållanden och fakta, varför jag menar att den förtjänar en seriös recension.

Ändå vill jag börja med att säga att det inte är en lätt sak att skriva en sådan recension. Torssell känner sjöfart och fartyg efter ett helt liv i branschen. Han vet – kort och gott – vad han talar om. Redan som 15-åring gick han till sjöss, han har sjökaptensexamen och arbetade som byrådirektör på Sjöfartsverket.

Jag själv är en klassisk landkrabba och kan inte ens reda ut basala fakta om sjöfarten. Trots det tror jag att jag kan ge en något så när rättvis bild av Torssells bok. Poängen med facklitteratur är ju att vi som är okunniga på ett område kan lära av människor som har både kunskapen och erfarenheten.

Man bör lägga märke till bokens undertitel. Den säger att Estonias förlisning är svenska statens haveri. Därmed pekar den på att vi inte har att göra med vilken förlisning som helst, utan en som präglats av hysch-hysch och mörkläggning av fakta.

På sidan 224 finns det en mening som egentligen säger vad hela denna bok handlar om: ”Vi lär aldrig få veta sanningen”. Efter avslutad läsning tror jag att det är precis så illa, även om Torssell väljer att avsluta med förhoppningen att en oberoende utredning av katastrofen ska påbörjas.

Stefan Torssell

För att grundligt diskutera en katastrof som dessutom blivit ett nationellt trauma måste man börja från början. Det gör Torssell i några kapitel om ro-ro-lastfartygens entré på haven och med en presentation av Estonias historia fram till den ödesdigra natten 28 september 1994. En politiker som kom att spela en viktig roll för skeendet diskuteras också. Hans namn är Carl Bildt, redan på 1970-talet anställd som omvärldsanalytiker på Salénrederiet, parallellt med studierna i statskunskap. Bildt kom 1991 att verka för en förändring av sjöfartens villkor, då han lade fram propositionen ”Inom kommunikationsdepartementets område avvecklas sjöfartsstöder och ersätts med ett internationellt register”, vilket skulle ge rederierna rätt att anställa utländska besättningar på svenska fartyg till utländska löner och avtal. Bildt nådde inte ända fram. Däremot lovade han att fartyget Nord Estonia skulle ersättas av ett nytt under svensk flagg och att Sverige skulle uppföra terminalen i Tallin. Bildt kallade fartyget Livlinan till Väst. Det handlade om Estonia. Fartyget hade tidigare seglat under namn som Silja Star och Wasa King. Först i februari 1993 fick fartyget, med falska certifikat, namnet Estonia för rutten Stockholm-Tallin.

Torssell fortsätter sedan i boken att följa Carl Bildt, hans handlande och icke-handlande, liksom han följer Ingvar Carlsson och Mona Sahlin. Och inte minst reder han ut var i utredningen som själva mörkläggningen påbörjas. En vid den tiden anonym tjänsteman på Sjöfartsverket, Johan Franson, pekas av Torssell ut som den direkt ansvarige för den processen. Han var omvittnat lojal.

Många har säkert glömt det idag, men Torssell påminner läsarna om hur olika budskapen var från regeringshåll. Första budet var entydigt: alla kroppar skulle bärgas och begravas. Vi får klart för oss att också det tillsatta etiska rådet, med sådana som domprosten Caroline Krook, gick på den linjen. När nästa bud kom var det lika entydigt: fartyget skulle täckas över, området betraktas som en gravplats och beläggas med dykförbud. Då gick etiska rådet på den linjen med. Budordet var lojalitet, inte med offren och deras anhöriga, utan med makten och dess senaste bud, oavsett vilket.

I samband med katastrofen uppstod en rad märkliga situationer. Människor som kunde ses komma levande i land blev dödförklarade. En av dem var särskilt viktig, befälhavaren Avo Piht, som bland annat sågs i tyska nyhetskanalen ZDF, då han stiger ur en minibuss utanför Åbo Centralsjukhus. I högsta grad levande. Han förtecknades också på den namnlista på överlevande som Utrikesdepartementet i Stockholm upprättade. ”Därefter sänkte sig en stor tystnad över allt som rörde Avo Piht” skriver Torssell.

Det finns åtskilligt annat i boken som skärper sinnena. En kritisk läsning kan göra att man googlar på uppgifter man inte känner igen eller tidigare hört talas om. Jag har gjort det med flera sådana och genast funnit andra källor till dem. Inte minst uppgifterna om vilka som överlevde och vilka som dog. Bland annat uppgavs de två systrarna Veide, anställda i baletten ombord, vara överlevande. En av systrarna, Hanka-Hanneke Veide, intervjuades på Huddinge sjukhus och hon uppgav då att också hennes syster räddats. De båda kom med i listorna på överlevande. Därefter angavs de som omkomna. Varför? Systrarna hade synts i samma livflotte som Avo Piht. Deras kroppar har inte hittats.

Jag vill gärna rekommendera Stefan Torssells sakliga men mycket kritiska bok om Estonia. Den väcker många nya frågor om vad som hände, varför maktens hantering och mörkläggning såg ut som den gjorde och gör, och vad som egentligen hände. Jag skulle själv kunna räkna upp mängder av märkligheter utifrån boken: försvunna dokument, bortklippta filmsekvenser, bottenfynd vid vraket, motsägelsefulla vittnesmål, regeringens undanflykter och tystnad, och en hel del annat. Jag nöjer mig med detta och hoppas att Torssells arbete kan initiera en ny, kritisk och saklig diskussion. Men egentligen tror jag inte att det kommer att ske. Alla de anhöriga kommer att få fortsätta sörja utan svar på de viktigaste frågorna. 

*

Uppdatering 24 augusti: i denna recension tar jag förstås inte upp alla de frågor som Torssell resonerar kring. Den militära transporten på Estonia får förstås mycket utrymme i boken. Den som läser får se!