Det förlorades tid och upproret. Åter till Valeriu Marcu

Foto: Astrid Nydahl

Jag återvänder till Valeriu Marcu idag. Det är så att några av hans böcker finns publicerade på nätet i engelsk översättning från de tyska originalen, bland annat Men and Forces of our Time. I den boken diskuterar han ämnen som ligger väldigt nära sådant jag ofta skriver om här i bloggen. Som exempel vill jag använda drömmen om det förflutnas folkhem. Är detta folkhem, skapat i samförstånd mellan två diametralt motsatta sociala och politiska krafter, alls möjligt att återskapa eller till och med återvända till? 

Jag möter före detta socialdemokrater som nu är anhängare av Sverigedemokraterna. Inte för en sekund tvivlar jag på att det handlar om denna förlorade världs attraktionskraft, tiden före sammanbrotten, tiden före det stabila och homogenas globala övergång i det heterogena och fläckiga. Om en politiker idag reser land och rike runt och lovar ett folkhem så börjar människor lyssna, för att sedan överge det parti de varit trogna länge för detta "nya". Där finns SD i nutiden, som en väldig, idéernas dammsugare och centrifugalkraft för lovsånger till, och skönmålningar av det förflutna. 

Marcu vidgar diskussionen något, samtidigt som han erkänner den existerande sorgen över en försvunnen värld:

Tears for a vanished world are rebellion, no less than sighs for a world yet to come. This rebellion on behalf of the past is not more definitive, not clearer, not less ambigiuos than rebellion on behalf of the future, for the past is wrapped in the dreams of children and of pundits.

Kan man göra uppror mot tidsandan? Ja, det är klart att man kan, och detta uppror pågår för fullt, i hela Västerlandet. Det är ett uppror som är både konkret begripligt och politiskt reaktionärt, i det att det vill återvända till förflutenheten. Marcu beskriver det mycket bra, när han skriver:

It is a rebellion against the danger of mechanical petrifaction, a vision of the past arising to confront the giant wheels of the present. It is a flourish of trumpets to herald a renaissance whose forms are slowly shaping themselves. Such a renaissance is not impossible. The rebirth of old thoughts and old ideals is something very different from reaction in the political sense of that term.

Sista meningen hos honom är egentligen den som jag helst tar till mig. De människor som verkligen studerar och lär av äldre tankeskolor och äldre idéer kommer snart att se att mycket av det som borde vara grundläggande i ett civiliserat västland gått förlorat. 

Vi monterar glatt ner. Nedmonteringen börjar redan i grundskolan, fortsätter i det vi förr betraktade som högre utbildning men i många fall idag bara kan beskrivas som terapeutisk syssla, och slutar i vuxenlivet som en kopia av tonårens popkultur. 

Allt som är fast förflyktigas. Hur ska vi någonsin kunna göra någonting åt det? Kanske borde vi ändå snegla åt en äldre textrad som handlar om hur allt det gamla störtas i gruset? Ur det kunde kanske något växa. Men inte ens det är jag särskilt säker på.  

(Ur Valeriu Marcu: Men and Forces of our Time, översatt till engelska av Eden och Cedar Paul, New York, The Viking Press, 1931).