Vem är rasist? Vem är fascist?

Jerusalem-muftin Amin al-Husseini i samtal med Adolf Hitler

Det finns en anti-islamistisk rörelse i Europa idag, den är ett faktum. I olika publikationer, hemsidor och bloggar på nätet men också tryckta på papper som Dispatch International, formulerar den sig. Få av dessa, seriösa publikationer använder ett upphetsat eller grovt språk. Läser man norska Document.no finner man en lågmäld, nästan sober, framtoning. Detsamma gäller Sappho.dk i Danmark (och vill jag tillägga: Snaphanen.dk som blivit ett forum också för svenska skribenter).

Ändå vet vi att såväl liberala som extremvänsterpublikationer i Sverige kallar dem för ”rasister” och ”fascister”. Det är därför på sin plats att reda ut begreppen.

Vad är en rasist? Historiskt sett finns det ett tydligt och skarpt avgränsat sätt att beskriva rasisten: det är en människa som (negativt) särbehandlar en annan människa utifrån hennes hudfärg eller nationalitet. Rasismen kom inte minst till uttryck under den koloniala epoken. Men rasismen skulle förskjutas åt ett annat håll, både som fenomen och begrepp. I Sverige talade vi om ”omvänd rasism” när till exempel Zimbabwes diktator Mugabe lät fiendeförklara, bränna ner deras gårdar och slutligen fördriva landets vita farmare. I mindre skala använde vi begreppet för att reagera mot (positiv) särbehandling, som när en invandrare fick en tjänst enbart utifrån det faktum att han eller hon var invandrare.

Vilken är poängen med att anklaga en anti-islamist för att vara rasist? Islam är en religion, inte en ras. Islamismen är en politisk kraft som fötts inom islam och har Koranen som sin stridsskrift. Om jag kritiserar kristen fundamentalism för att vara fientlig mot homosexuella eller för att på sekters vis skada människor – kallas jag rasist då? Nej, då är jag alldeles självklart en religionskritiker. Det kallas jag även om jag särskilt kritiserar metodistkyrkor i Afrika, som är kända för att vara slutna och fundamentalistiska. Trots att kritiken drabbar svarta människor kallas den inte rasistisk. Tvärtom applåderas den som en del av upplysningen och det moderna projektet.

Varför blir kritiken av islam och islamism då rasistisk? Jag menar att det hänger samman med den djupt irrationella föreställningen att människor som kommit till Sverige från andra länder per definition går fria från kritik. Att kritisera islam och islamism blir rasism just för att kritiken drabbar en invandrare eller flykting. Men kritiken av kristendomen drabbade ju många enskilda människor. Många bland dem kunde känna sig kränkta. Det spelade ingen roll, de fick ”ta kritiken” som det hette. Varför kan inte en muslim ”ta kritiken” om han eller hon föreställer sig ett liv i Sverige. Är det rentav så att rasist-anklagelsen är avsedd att sätta munkavle på en kritisk diskussion? I så fall används ordet på ett sätt som är såväl språkligt som socialt felaktigt. När Uppdrag granskning i SVT på nytt reser runt i svenska moskéer skildrar de en värld som är så inskränkt och så föråldrad att den håller individer kvar i okunskap och förtryck.

När samma fenomen beskrivs av anti-islamistiska medier borde det vara lika självklart att lyssna till dem – utan att låta rasist-kortet komma upp som ett hinder. Det är inte rasism att kritisera islam och islamism. Det är i själva verket raka motsatsen eftersom kritiken inte riktas mot någon specifik nationalitet som tillhör islam. Kritiken riktas mot en religion och en ideologi, inte mot en nationalitet, en hudfärg eller en språklig tillhörighet.

Fascismen då, hur är det med den? Fascism är idag och sedan lång tid ett skällsord som används mot de människor man tycker allmänt illa om. Att få etiketten ”fascist” stämplad i pannan innebär förstås att man för all framtid har förpassats in i mörkret och tystnaden. Ingen diskuterar med en fascist. Vad är en fascist, är det en människa som är kritisk mot den stora invandringen eller mot islam och islamism? Naturligtvis inte.

Fascismen definieras historiskt utifrån några centrala faktorer:

Den bygger på en samhälls- och ekonomiordning som har korporativa lösningar, det vill säga organisatoriskt samarbete mellan ägare och medarbetare i företag, och mellan samhällets olika sektorer. Detta ska ske i en strikt hierarkisk ordning under en stark ledare. Militarismen är intimt förknippad med dess nationalism. En kultur som dyrkar den fysiska styrkan, ”skönheten” i den manliga styrkan och det moderliga föredömet i familjen är väsentliga delar av dess estetik. Likriktningen i kultur och medier som styrs av en censurmyndighet är påtaglig.

Ungefär så skulle jag vilja definiera fascismen. Vi såg den praktiseras i Italien under Mussolini. Men man kan också säga att många av kommunismens tillämpningar under 1900-talet hade starka fascistiska inslag. Det är därför inte fel att tala om vänster-fascism. Vem hade kunnat skilja Italiens korporationer från Sovjetunionens femårsplan-styrda ekonomi? I grund och botten besjälades de av samma totalitära utopi.

Att kallas fascist för att man är islam- och islamismkritiker är, liksom rasist-anklagelsen, fullständigt missvisande. Dessa kritiker står i opposition till fascismen. Den totalitära traditionen inom islam står föga förvånansvärt i själva verket närmare fascismen än demokratin. Historiskt har den också lierat sig med fascismen, som när Jerusalems stormufti Haj Amin el-Husseini inledde sitt samarbete med Hitler och de tyska nationalsocialisterna, eller som när våra dagars islamister knutit kontakter och samarbetat med Italiens ny-fascister under Alessandra Mussolini. Det som ofta förenar dessa politiska och religiösa krafter är en gemensam fiende: det judiska folket.

Den anti-islamistiska rörelsen i Europa är också en kraft mot antisemitismen. Judehatet som frodas i många nationalistiska smågrupper, inte minst i Sverige, har ingen som helst plats i publikationer som Dispatch International, rakt tvärtom.

Sammanfattningsvis kan man säga att de anklagelser som riktas mot olika publikationer och individer som argumenterar mot islam och islamism utgår ifrån ett vulgärpolitiskt missförstånd.

Skälet till det står antagligen att finna i det faktum att Sverige under hela efterkrigstiden präglats av en offentlighet som enbart diskuterat och tagit avstånd ifrån fascismen och nazismen som de såg ut i Italien och Tyskland, men som ofta tigit eller bortförklarat när det gällt kommunismens brott, både i det väldiga Sovjetimperiet och i länder som Kina, Vietnam och Kambodja. Att vara ”anti-fascist” i Sverige är lika självklart som att solen går upp om morgonen. Att vara ”anti-kommunist” är däremot inte lika fint. Det kan till och med vara ett problem och innebära social stigmatisering. Vi har en mängd svenska intellektuella som stämplats av det skälet. Minns Sven Stolpe. Eller för den delen Per Ahlmark. Att vara ”anti-islamist” blir i den svenska offentligheten uppenbarligen problematiskt, och eftersom offentligheten en gång för alla, och särskilt efter 11-septemberattackerna, bestämt sig för att sådan aktivitet ska stämplas som ”rasism” och/eller ”fascism”. Som ni märker har jag här mot slutet satt samtliga ideologiska strömningar inom citattecken. Skälet till det är att jag tror, att de framför allt är ägnade att förvirra. Hade de varit klargörande hade vi inte behövt diskutera saken.

Rasismen har sin plats i historien. Fascismen och kommunismen sina. Att använda begreppen som skällsord innebär att man tömmer dem på sitt verkliga och livsfarliga innehåll.