Sveriges väg från folkhem till hela världens socialbyrå. Avsnitt två: Bidrag, miljonprogram och ”full sysselsättning” – en epok med socialdemokratiskt styre.

Miljonprogrammet monsterområden.

1960-talet är tiden då vi påverkas av den nya och allomfattande socialpolitiken. Vi har fått både barnbidragen och bostadsbidragen. När unga och nya familjer ville sätta bo fanns det möjlighet att få ett bosättningslån på mycket förmånliga villkor. Det fanns bostäder att hitta, både i gamla dragiga hus med bara rinnande kallt vatten och i nybyggda förorter med helt moderna lägenheter. Jag minns själv hur jag med min nyblivna fru 1973 – vi båda lite drygt tjugo år gamla - åkte till ett större möbelvaruhus och köpte sängar, soffa och köksmöblemang till vårt första hem på trettonde våningen i ett av förortens höghus.

Vi levde i den fulla sysselsättningens epok.  Själv kunde jag gå direkt i arbete efter grundskolan 1968. När jag vantrivdes på en arbetsplats kunde jag sluta och efter ett kort besök på Arbetsförmedling redan några dagar senare ha ett nytt, okvalificerat jobb i butik eller fabrik. Det var de facto en tid, skarven mellan sextiotal och sjuttiotal, som innebar en stor frihet också för människor som saknade yrkesutbildning. Ett jobb kunde man alltid ordna.

Miljonprogrammet var i full och intensiv verksamhet. Begreppet täcker perioden 1965–1975. Ett riksdagsbeslut om programmet hade tagits 1965. Nu skulle det byggas bostäder över hela Sverige, såväl kommunala hyreslägenhet som köpelägenheter i bostadsrättsföreningar som HSB växte upp som svampar ur jorden. Mycket jordbruksmark togs i anspråk för såväl små och medelstora som jättelika förorter som fick landets storstäder och småorter att växa rejält.

Minns ni parollerna från 1960-talets valpropaganda; ”Full sysselsättning” och ”Ökad jämlikhet”? Det fanns något av George Orwells ”newspeak”(nyspråk) över dem. Ett språk som inte var riktigt tydligt i konturerna, som svajade och påminde om mjukt gummi. För inte hade alla jobb när man från mitten av 60-talet till mitten av 70-talet sa att det rådde ”full sysselsättning” i Sverige. I själva verket var runt två procent av den arbetsföra befolkningen arbetslös. Men begrepp som dessa var oerhört populära under hela den första folkhemstiden. De hade gärna romantiska, och just ospecifika, budskap.

Enligt Svenska Akademien: var inte heller begreppet påkommet av den svenska socialdemokratin: ”President Roosevelt har uppsatt ’full sysselsättning’ som ett av USA:s förnämsta inrikespolitiska mål” citerar man från Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 30 ⁄ 10 1943. Olof Palme sa i ett tal 1970 att ''om man på kortast möjliga sätt skulle försöka sammanfatta socialdemokratins strävanden under några årtionden skulle det säkert vara kampen för full sysselsättning.''

Ökad jämlikhet var om möjligt ett ännu svajigare begrepp. Men få ifrågasatte att man kunde öka något som rådde eller inte rådde, nämligen jämlikhet. Olof Palme gav tillsammans med några andra ut en skrift i ABF-regi från Brevskolan 1969, den hette Ökad jämlikhet - för ett rättvisare samhälle.  Ändå kan man säga att 1960-talets statsbärande parti i högre grad än tidens ungdomsrörelser stod med fötterna lite stadigare på jorden. Inte var parollen ”Make Love – Not War” så särskilt mycket effektivare. "Bra och gratis daghem och fritidshem åt alla barn" var en feministisk paroll man ofta hörde, vid sidan av ”Ropen skalla, daghem åt alla” under hela 1970-talet. Den som var kritisk mot dagis fick vid den här tiden löpa gatlopp i offentligheten, ungefär på samma sätt som dagens invandrings- och islamkritiker.

Att jag här uppehållit mig vid socialdemokratin beror enbart på att det var den som alltjämt styrde och på djupet präglade det svenska samhället och svenskarna. Det fanns en i sämsta mening inbyggd flockmentalitet i det kollektiva tänkande som utgick från mycket föråldrade idéer om partiers och rörelsers makt över ekonomi, kultur, företagande och medial offentlighet i form av press, radio och tv. Men man får för den skull inte glömma att 1960-talet också släppte fram sådana som Herbert Tingsten, som menade att ideologierna var döda och att politiken bara skulle fungera som en pragmatisk problemlösare.

Den här epoken präglades, liksom den föregående, av en mycket stor optimism. Det fanns både en framtidstro och en konkret skaparanda i Sverige. Människor verkade inte vara rädda för att satsa, trots att den förda politiken inte alltid gynnade småföretagande och annan mindre näringsverksamhet. Det var ingen tillfällighet att de riktigt stora företagens ledare uttryckte sitt gillande av socialdemokratin. Deras politik kunde fortfarande garantera lugn och ro på arbetsplatserna. Den sociala freden hotades inte.

Men detta skulle snart förändras i grunden. De nya tiderna skulle innebära att såväl freden som samförståndspolitiken hotades på allvar. 1970-talet bar på något helt nytt, ett uppbrott från den statligt proklamerade kollektivismen och en tid av stora omvälvningar. Den omfattande arbetskraftinvandringen hade pågått i mer än femton år och skulle komma att prägla hela landet.