Avsnitt fyra. 1970- och 1980-tal. Den politiska vänsterns totala dominans i medier och kulturliv. Djup industriell kris. Första stora flyktingströmmarna

Kockumskranen i Malmö. En sedan länge svunnen symbol.

Nu inträder en period i det svenska samhället som gör det både mer turbulent och polariserat. Det stora vänsteruppsvinget efter 1980 har dels fött en rad kommunistiska sekter där välkända, offentliga profiler är medlemmar, dels ökat denna vänsters dominans över massmedierna. I press, radio och tv sitter vänsteraktivister på tunga poster, i nio fall av tio är de kulturredaktörer, men deras åsiktshegemoni räcker långt utanför kultursidorna. Det väcker inte någon större uppståndelse att vara medlem i stalinistiska och maoistiska sekter som kfml(r) eller SKP. Skådespelaren Sven Wollter är fortfarande en av landets populäraste personer. Hans stalinism ventileras inte i press och andra medier. Det stora vänsterpartiet, VPK, närmar sig under CH Hermansson och senare under Lars Werner alltmer socialdemokratin i inrikespolitiken. Inte för inte kallas partiet skämtsamt för ”Kamrat fyra procent”. Utrikespolitiskt står de konsekvent på Sovjetblockets sida, även om de tillåter kritik mot alltför grova övertramp.

Vietnamkriget, som avslutas 1975, har radikaliserat en hel europeisk generation. Sverige utgör inget undantag. När Sovjet ockuperar Afghanistan 1979 sover den svenska vänstern. Det bildas ändå en solidaritetsrörelse av samma sort som den som grundades vid Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968. Denna rörelse består ofta av gamla vänstermänniskor som genomskådat retoriken och sett verkligheten i ögonen. När de demonstrerar mot Sovjetunionen händer det att gamla partikamrater ropar ”jävla antikommunister” åt dem. Den mediavänster som etablerat sig fortsätter dock att styra hela opinionsbildningen.

Sovjettrupper på väg ut ur Afghanistan.

Sverige genomgår än värre ekonomiska kriser. Den stora krisen i textil- och konfektionsbranscherna hade förvisso börjat redan på 1950-talet men den akuta krisen, då stora företag antingen flyttade utomlands eller lades ner för gott, kom sent på sextiotalet och in på sjuttiotalet. Krisen ledde till att osannolika 70.000 människor förlorade sina arbeten i en tidigare så vital näring.

Sedan kom varvskrisen, som fick ännu större återverkningar på svensk ekonomi och på hela samhällsstrukturen. 1977 försökte man med inrättande av Svenska Varv AB genom statligt ingripande rädda varven. Det gick förstås inte. Det byggdes mycket billigare båtar i Japan och Korea. I städer som Landskrona, Malmö och Göteborg försvann de varv som tidigare varit städernas profiler. Ett Malmö utan den legendariska Kockumskranen tedde sig osannolikt. Allt produktionsstöd till varven togs bort 1985 och branschens epok var över. Varvsnedläggningarna ledde också till att tusentals mindre företag, som fungerat som underleverantörer i varvsstäderna, fick stängas för gott. Skogs- och pappersindustrierna hade också en svår kris vid denna tid. 1970-talet var också tiden för den internationella turbulens som kallades ”oljekrisen” åren 1973-74. Oljestaterna visade för första gången musklerna, vilket också visade hur sårbart väst var.

Sverige genomled en tid av stora sociala problem. Arbetslösheten steg. Trots att löneutvecklingen var bättre i Sverige än i många andra länder fortsatte missnöjet att jäsa på arbetsplatserna. De vilda strejkerna blev ett nytt inslag. I samband med detta fick de lokala fackföreningarna för första gången sedan 1930-talet se en aktiv, kommunistisk agitation, som spädde på missnöjet och som fick människor att tala mindre om sina fackliga ombud och mer om ”fackföreningspampar”. Människor lämnade facket och stannade bara kvar i a-kassan. Nu hjälpte det inte att regeringen under hela 70-talet etablerade så kallade stödområden i landet. De stora statliga penningflödena saknade marknadsmässiga motsvarigheter. Problemet var förstås inte isolerat till Sverige. I hela Europa fick människor se fabriker förvandlas till ekande tomma ödehus som förföll och fick städernas ytterområden att se ut som övergivna zoner.

Flyktingarna från kuppens Chile blir från och med september 1973 ett nytt incitament för den vidöppna dörrens politik. Den svenska vänstern jublar över sitt nya fikonlöv. Victor Jaras sånger(X) går över landet som vore de väckelsesånger. Inte ett ord om fängslanden, förföljelser och tortyr på Kuba hör man, men Chile framställs som den värsta militärkuppen på jorden och alla som tar tillfället i akt att fly hälsas med öppna armar hit. Så blev det aldrig med Argentina, där militärjuntan härskade med betydligt värre metoder. Vänstern hade bestämt sig för att göra Chile till sin stora hjärtefråga. De hade de bästa sångerna och de vackraste flyktingkvinnorna. Allendes porträtt hängdes upp bredvid Marx, Engels, Lenin, Mao, Che, Castro och andra despoter. De flesta glömde bort att Allende mer hade varit en gråsosse i sin korta praktik. Han passade bara alltför väl in i den internationella bilden av en ny vänsterhjälte (han skulle senare få efterföljare i Nicaragua där de korrumperade Sandinisterna styrde).



Man kan på allvar tala om att samförståndslösningarna och Saltsjöbadsandan vid den här tiden för alltid är begravda. Arbetskraftsinvandringen är stoppad. Med den chilenska människoströmmen får vårt land för första gången en liten aning om vad som väntar. Ingen kan dock föreställa sig att hundratusentals människor ytterligare ska flytta in i svenska bostäder och leva på svenska bidrag. Men vad man framför allt inte kan föreställa sig är att de senare inflödena ska komma från en från oss så väsensskild kultur: islam.

(X) Jaras sånger spelades in i svenska tolkningar av Cornelis Vreeswijk - bland annat med Jag minns dig Amanda, som Jara själv sjunger här i videon, och sångaren själv fick en martyr-präglad hyllning med metafysiska övertoner av Mikael Wiehe.