Sveriges väg från folkhem till hela världens socialbyrå. Avsnitt tre. Arbetskraftsinvandringen. Första kristecknen.

Dåtidens textilindustri.

De kom från fattiga hem på landet. De hade levt i förhållanden som inte sällan gränsade till ren nöd. Deras hemländer var hårt drabbade av andra världskrigets härjningar, i Grekland också av fortsatta strider efter 1945. De var greker, turkar, jugoslaver av olika nationalitet (serber, kroater, albaner, bosnier med flera). De hade kanske inte ens sett en storstad förut. Men de hade värvats av stora svenska företag i sina hemländer, bland annat av Volvo.

Arbetskraftskommissionen organiserade rekryteringen av utländsk arbetskraft fram till 1967.

I en broschyr från Svenskt Näringsliv, Migration – så funkar det, heter det:

”Redan år 1947 började arbetsmarknadskommissionen rekrytera arbetskraft i Italien, Ungern och Österrike. På 1950-talet inriktades rekryteringen mot Västtyskland, Nederländerna, och senare också mot Österrike, Belgien och Grekland. Under senare delen av 1960-talet dominerades den utomnordiska invandringen av personer från dåvarande Jugoslavien. I stort sett varade epoken bara två decennier, det vill säga under 1950-talet och 1960-talet. Fram till 1968 hade Sverige ett öppet system för arbetskraftsinvandring som positivt bidrog till den svenska tillväxten och det svenska samhället. De som kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare på 1950- och 1960-talen arbetade mer, tjänade bättre och bidrog mer till det gemensamma än genomsnittsvensken. Många av dem valde också att stanna i Sverige. I slutet av 1960-talet uttryckte facket en viss oro över att invandringen skulle orsaka arbetsbrist. Därför infördes nya regler 1968.”

En finländsk arbetare, Raimo Saarainen från Vilmastrand som flyttade till Sverige 1969 för Volvo-arbete säger i boken Finska arbetare minns och berättar:

”Den första tiden fick jag bostad i barackerna i Torslanda. Det hade företaget ordnat. Vi var säkerligen över 100 människor som bodde där. Mest finnar, turkar och jugoslaver. Bara män, unga män.

Från Finland kom en mängd familjer, kvinnorna gick till textilindustrin och männen till den tunga tillverkningsindustrin. Från och med 1970 ströps alla former av arbetskraftsinvandring. Sveriges industri behövde inte fler arbetare och facket hade börjat oroa sig för och ge uttryck för det faktum att det uppstått en ogynnsam konkurrenssituation för svenska arbetare.

De första tecknen på kris kom när olika industrigrenar lämnade Sverige och flyttar till Portugal och andra låglöneländer eller helt enkelt tvingades i konkurs i den hårda konkurrensen från lågprisländerna. Det handlade då inte minst om textil- och konfektionsindustrin. Städer som Landskrona och Borås drabbades hårt. 1978 tvingades Schlasbergs i Landskrona ställa in betalningarna på grund av likviditetsbrist. Tre veckor senare var konkursen ett faktum. Den 12 december samma år blev den sista arbetsdagen på Schlasbergs. Två andra textiljättar i Landskrona lades också ned: Carl Emond med 85 anställda (1970) och Emil Emond, 225 anställda (1973).

I skriften Borås stad berättas:

”Textilindustrin gjorde Borås till en av Sveriges mest expansiva städer i mitten av 1900-talet. Ända in på 1960-talet sysselsatte textil och konfektion två tredjedelar av de industriarbetande i Borås.”

Den nya tidens vuxenstudier inrättades för de lågutbildade människor som ville börja om. 1968 infördes en kommunal vuxenskola, som skulle ge samma studieunderlag som ungdomsskolan och ge vuxna elever gymnasiekompetens. På 1980-talet förändrades den en smula och fick egen läroplan och hela 1990-talet betraktade man Komvux som ett ”arbetsmarknadspolitiskt instrument”. Bakom de högtidliga orden gömde sig det faktum att arbetslösheten var så hög att man bara genom att slussa in människor på Komvux kunde snygga till statistiken.

I Lärarnas historia berättar man:

”Flera reformer genomfördes därför på 70-talet för att underlätta för lågutbildade att delta i Komvux. Statsbidrag infördes för uppsökande verksamhet för de fackliga organisationerna, och statsbidraget för grundskolkurserna förstärktes. Arbetstagare fick laglig rätt till ledighet för studier, och ett särskilt studiestöd för vuxna infördes. Detta ökade förutsättningarna för dagundervisning och heltidsstudier.”

Här kan man skönja ett par olika politiska strävanden: dels en vilja att höja kunskapsnivån, dels det ovan nämnda ”arbetsmarknadspolitiska”. Man kunde om man vore optimist säga att detta kan se ut som en sen avläggare till folkhemsideologin. Om man är realist konstaterar man bara att denna utbildningsform å ena sidan hjälp till att ge många människor gymnasiekompetens, och senare att slussa in de människor som enligt typisk svensk terminologi kallas ”nyanlända”, det vill säga de som efter kursen Svenska för invandrare är mogna att fortsätta på just Komvux. Som ett sätt att snygga till arbetslöshetsstatistiken tycks det fungera alldeles precis så som makthavarna vill ha det också idag.

Slutligen några ord om det som kallades för ”Flyttlasspolitiken”.  Det var ju inte bara bondpojkar från södra Europa som flyttade till svenska industriorter för att få arbete och försörjning. Också här, i vårt eget land, gick flyttlassen. Begreppet om flyttlasspolitiken föddes 1966 med att flyttbidrag infördes för den som flyttade land och rike runt för att ta ett ledigt jobb. Tackade man nej kunde man bli avstängd från a-kassa och arbetsförmedling. Idag är flyttlasspolitiken en EU-fråga och i vårt eget land dumpas människor som arbetat ett helt liv, blivit arbetslösa i 55-årsåldern och inte kunnat hitta något nytt, i ett system som kallades FAS3 tills helt nyligen, då Reinfeldt och hans kamrater förstod att det ekade illa och döpte om det till ”sysselsättningsfasen”. Men saken är densamma. Människor dumpas. I sitt eget land. Det är dock en helt annan historia som får berättas i ett annat sammanhang.