Levon Helm Ramble At The Ryman "The Weight"

Det är tredje gången nu. Men det finns ingen bortre gräns för behovet av Levon Helm när det är sorgsenheten och oron som griper tag i mig. Jag tror att det är fler än jag som gärna delar den känslan inför The Weight.

Jag tror också att hans version av Evangeline tillsammans med Sheryl Crow är en sådan sång som tröstar och ger någon liten smula styrka i stormen - den inre. Levon Helm är en av de få jag verkligen saknar. Hans djupa rötter kunde tränga in också i min mylla. Och jag var blott en tonåring när jag fick Music from Big Pink i mina händer. Efter det fanns det inget behov av tre trallande töntar i popmusiken. Den förändrade hela mitt sätt att förhålla mig till musik. Kanske fanns det rentav en liten dörr som där öppnades till det jag skulle få uppleva i fadons värld, från början av 1980-talet och framåt. Jag tror det. Musik som förankrats i vardag och hjärta är något helt annat än den form av brus vi hör överallt i våra liv. Jag har just ikväll gått in genom en varuhusdörr där de hade fräckheten att rikta tung rockmusik ut mot den öppna platsen. Till glädje för vem, till nytta för vem? Att bara gå in för att göra ett enkelt ärende innebär en ofrivillig nedsänkning i populärkulturens allra värsta träsk. Väl hemma igen vänder jag mig till Levon Helm, minnena av The Band och deras krets av djupt originella lyriker och kompositörer.