Grégoire Delacourt: Allt jag önskar mig (Sekwa, översättning av Sofia Strängberg)

Två dagars ovanligt munter läsning är avslutad. Det händer visserligen rätt så ofta att man känner så efter en bok från Sekwa. Men jag blev glatt överraskad när jag redan i början av den här berättelsen kände förtroende för rösten, stilen och själva berättelsen. Delacourt slussar läsaren in i en tillvaro som känns mycket trovärdig. Ämnet är ju inte det lättaste att hantera: den gigantiska lottovinsten och hur man hanterar den. Så sent som den här veckan meddelades att Margot Wallström lämnar sin tjänst i FN för att basa för den svenska lottoverksamheten. Mina åskmolnstankar kom som på beställning, men jag tänkte sedan efter och drog mig till minnes att just denna verksamhet i Storbritannien finansierar viktiga och tunga delar av kulturlivet.

Vad Delacourt visar är en aspekt man inte kan blunda för, nämligen hur den stora förmögenheten också kan förstöra och förgöra människor. Spelberoendet är en aspekt som inte alls berörs i romanen, och det hade inte heller haft en plats där, eftersom Delacourt berättar om en kvinna som aldrig haft en tanke på att spela på Lotto.

Men det gör hon alltså. Jocelyne är gift med sin namne Jocelyn. Hon driver en liten sybehörsbutik i hemstaden Arras. Det är en stilla vardagslunk vi möter henne i. Först när hon startat bloggen Tioflinkafingrar börjar det hända saker i hennes liv. Hon har snabbt fått tusen läsare och det förundrar henne. Bloggens rikedom är jag själv bekant med och kunde bara le och nicka instämmande åt denna skildring. Det är sann och övertygande. Så här blir det när man driver en läsvärd blogg, oavsett ämne. Jocelyne skriver om allt som har med tyger, nålar och trådar att göra.

Natten innan hon ska resa för att hämta ut sin stora Lottovinst älskar hon ömt med sin man. Hon anade att det fanns ett skäl till att natten blev så fin, och livet ska bekräfta det för henne. Hon har redan börjat räkna på allt hon ska köpa till mannen. Men hon tycker att tankarna spårar ur. Det ter sig fasansfullt.

Den vita lögnen får hon ta till när hon reser till spelbolaget utanför Paris. Hon tas emot med högtidsord och en specialinkallad psykolog som ska berätta om alla farorna med en sådan vinst. Inte minst understryker psykologen att hon kommer att bli mycket uppvaktad av människor som behöver pengar. Hennes vinst motsvarar ett tusen normala månadslöner för en vanlig människa: 18 547 301 euro!

Hon väljer att avstå en banköverföring och får hela beloppet utskrivet på en check. Redan där börjar jag oroa mig för hur det ska gå. Tänk om någon stjäl hennes väska på tåget tillbaka till hemstaden Arras. Men hon har redan börjat grubbla på sin plan.

När maken tar emot henne ovanligt ömt på stationen misstänker hon säkert att han redan vet. Ryktet sprids med eldens hastighet i alla fall. Man vet nu att det är en kvinna i just Arras som tagit hem storvinsten. Men man vet förstås inte vem.

Jocelyne viker ihop checken. Nej, redan i nästa mening förtydligas det: ”Knycklar ihop den i min knutna hand.” Vad ska hon göra, ska hon kasta bort den? Man får följa berättelsen utan att veta. Men allt får sin dramatiska förlösning när man inser – samtidigt som Jocelyne – att mannen stulit hennes check och rest, för att aldrig mer komma tillbaka. Så ser berättelsen ut. Den handlar om svek och förräderi. Hon hade inte tänkt lösa in förmögenheten till sitt konto. Hon hade valt att fortsätta leva ett normalt liv utan lyxkonsumtion och allas vetskap om hennes plötsliga rikedom. Men mannen hon älskar och lever med sticker hål på allt det hon håller högt. Det är ett förräderi alltför stort för att hon ska orka bära det.

Här måste jag stoppa. Om jag berättar resten av romanen förstör jag ju den. Men jag kan försäkra att fortsättningen, hela vägen fram till de avslutande mailen från Jocelyns bloggläsare, vänner och släktingar står sig bra. Trots de rätt så dramatiska vändningarna i intrigen så känns hela berättelsen trovärdig och sann. Att man dessutom avslutar läsningen med ett leende på läpparna kan bara bli ett plus. Jag är glad för att den här lilla romanen gladde mig. Tack igen, Sekwa.