Parerga (spån, biprodukt) och Paralipomena (efterlämnade anteckningar) utgör inte bara ett komplement till ett livsverk, också det väsentliga uttrycker de ibland djärvare och på ett mer åskådligare än livsverket självt.
Hegel avskydde han, betraktade honom som en charlatan. Han upphörde inte att betyga sin vördnad för Platon och Kant, men på ett försiktigt avstånd. Goethe accepterade han motvilligt. Mot slutet av sitt liv besöktes han i Frankfurt av Ottilia, änkan till mästarens son, som inte aktade för rov att söka äventyr. Sexuellt var han lättantändlig, knyta band var han bra på, fästa sig kunde han inte.
Schopenhauer var en av artonhundratalets stora ikonoklaster – han raserade övertygande, men i den raserade världsbildens ställe byggde han inget väsentligt originellt. ”Har ni fortfarande behov av Gud?” frågade han ilsket en filosof som var hans rival. Den antropomorfa gudsbilden fann han förödmjukande – förödmjukande både för Gud och för människan.
Ur Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg, utkommer förhoppningsvis inom den närmaste tiden på förlaget Tranan).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar