Jag hade skäl att ta mig in till stadskärnan idag. Motståndet var stort och tungt, men jag packade väskan med äpple och druvsocker för säkerhets skull. Anlände till det byggnadsinferno som utgör centrum sedan lång tid och ska fortsätta göra så fram till hösten 2014. Jag såg mig omkring. Bortsett från allt som rivits fanns de på sina vanliga platser, de trasiga som tar de resterande bänkarna i besittning varje dag, några av dem redan rejält påstrukna, andra mer försiktigt sippande på flaskorna. Ett nytt par jag aldrig sett där. Hon mixtrade med vita tabletter och betalade en man för dem. Utanför bolaget och de två sista busshållplatserna fortfarande en tillvaro som är mer Bagdad, Damaskus och Mogadishu eller Kabul än Kristianstad. Radband, somaliskor svepta från topp till tå i svarta eller bruna jätteslöjor, arabiska niqabdamer som går försiktigt i högklackat med gömmer allt inom blicken, hennafärgade skägg, självmedvetenhet och framåtplöjande axlar. Jag slinker förbi dem in i butiken och får med mig något rött från Portugal.
"This is what you shall do: Love the earth and sun and the animals. Stand up for the stupid and crazy."
Så skriver han, Edward Abbey, i dagboken den 5 december 1962. Jag funderar mycket på det. Jag har alltid försvarat förlorarna, men när jag står i centrum och ser hur dessa män och kvinnor med flaskorna och tabletterna behandlar sig själva och varandra blir jag orolig. Så vill jag inte leva.
Väl hemma dricker jag kaffe till croissanten och bläddrar i det alltför sena numret av TLS som kom med dagens post.
"If the world of men is truly as ugly, cruel, trivial, unjust and stinking with fraud as it usually appears, and if it is really impossible to make it pleasant and decent, then there remains only one alternative for the honest man: stay home, cultivate your own garden, look to the mountains (Withdraw! Withdraw! Withdraw!)"
Detta skrev Abbey i maj 1958 och här känner jag bättre igen mig. Men så radikal kan jag inte vara, jag vill också, om än sällan och ibland också motvilligt, sitta på ett café i en stadskärna eller promenera längst en grusad parkgång. Men idag har jag bara ett alternativ, att efter läsningen bege mig ut på cykel. Det är en sådan starkt vårdoftande dag idag.
 |
| Sabatina James och Katrine Winkel Holm. Foto: Snaphanen |
Uppdatering: när jag kom hem från cykelturen i soldis och fågelsång hade jag fått ett meddelande om att
Katrine Winkel Holms samtal med Sabatina James nu fanns att läsa på Sappho:
"Vi lever for vores mave og for et liv i velstand, men det er dybest
set kujonagtigt. Vi er en fej generation, for det er så vigtigt for os
at være vellidte. Det er noget af det værste i vores natur, at vi ønsker
det. Man skal huske på, at de mennesker, der har haft banebrydende
betydning i historien det meste af tiden ikke var populære. De var
derimod ofte hadet. De, der gik imod Hitler i Tyskland i 30'erne, var
også hadet. I dag er alle imod ham, men dengang krævede det mod. Sandt
mod viser man i modvind, ikke når alt går godt. Og nu er der behov for at tale om manglen på menneskerettigheder i islam og folk er så
bange for at gøre det. Ligesom i 30'erne, hvor Churchill f.eks. også
blev kaldt krigsmager. Han var ikke populær, men det viste sig, at han
havde ret."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar