Lyle H. Rossiter, Jr. är en amerikansk rättspsykiatriker, verksam i Chicago. Han har skrivit boken The Liberal Mind, the Psychological Causes of Political Madness, som man utan tvekan kan kalla för ett ambitiöst försök att göra en heltäckande analys av det som han själv kallar “den moderna, liberala agendan och dess destruktiva effekt på friheten.” Boken kan ytligt sett tas för att vara en doktorsavhandling, så systematisk och metodiskt korrekt är den, men man upptäcker ganska snart att den förenar stor akademisk kunskap med en öppen och lättillgänglig stil.För att alls förstå vad det är för sorts bok vill jag ge en liten provkarta på de ämnen den behandlar. Men först av allt vill jag citera vad bokens baksidestext lovar läsaren:
”Boken är den första systematiska analysen av den politiska galenskap som nu hotar att förstöra västvärldens största framgång: den amerikanska drömmen om en civiliserad frihet.”För att göra det diskuterar författaren såväl människans natur som hennes egenskaper som förälder och barn. Han visar övertygande att hon inte alltid lyckas förena ideal och drömmar med en kärv verklighet. I bokens avgjort intressantaste avsnitt – det andra av tre – diskuterar han frihetens och individualitetens villkor i relation till det kollektiva, det sociala. Jag ska närmare komma in på detta avsnitt. I tredje avsnittet – vart och ett är cirka 100-150 sidor långt – tar han upp ett hett ämne, rättigheter kontra skyldigheter. Inte minst i massmigrationens tid är ämnet aktuellt i varje västland. Inte minst här i Sverige lever vi i en kultur där ”rätten” basuneras ut dagligen. Kanske är det på den här punkten som liberalismen visar sin verkliga svaghet. Rossiter menar ju att liberalismen är så verklighetsfrämmande att den aktivt bidrar till västerlandets förfall. Människor som friskrivit sig själva från alla plikter bidrar aktivt till denna katastrofala utveckling.
I avsnitt två slår han fast att det inte är någon tillfällighet att det amerikanska samhället har blivit alltmer irrationellt i takt med att den liberala agendan har fått ökat inflytande. De två fenomenen hänger samman. En förståelse av liberalismens dynamik, säger författaren, blir en förståelse av varför de viktigaste principerna för det amerikanska samhället, individualismen och frihetsförespråkandet, håller på att försvinna. Dessa principer fostrade amerikanerna i en anda som kunde stå tyranni och kollektivism emot. Men den andan överlevde inte den moderna liberalismens attacker. Utifrån dessa teser går Rossiter in på den konkreta nutiden och dess konflikt mellan individ och samhälle. Vilket ansvar har individen i en demokrati? Kan han göra anspråk på rättigheter utan att i motsvarande grad svara på förpliktelser samhället har på honom? De frågorna är avgörande för en politisk framtid där ens en smula demokrati och frihet finns kvar.
Men Rossiter ser inte att utvecklingen gått åt det håller, tvärtom. Han framhåller att den liberala maktagendan vridit alla naturliga plikter ur händerna på medborgarna och förfrämligat dem från det samhälle de lever i. Allt – från daghem, skolor och arbetsplatser till ålderdomshem – har hamnat i kategorin ”någon annan”. Själv behöver man inte ta ansvar eller känna att en plikt åligger en, allt ordnas av ”någon annan”. Det har i sin tur, säger författaren, lett till en ”confiscatory taxation”, d.v.s. en skattepolitik som går långt bortom det som vore rimligt. Att han använder ett så starkt uttryck kan kanske förvåna en svensk läsare, men budskapet tar man sannerligen inte fel på.
I ett efterföljande avsnitt börjar han med att citera den engelske historikern och politikern Edward Gibbon (1737-1794) som skrev att skillnaden mellan den civiliserade människan och ”vilden” är mycket liten. Men det är just den lilla skillnaden som får den avgörande stora betydelsen. Gibbons ord används för ett resonemang där Rossiter listar exempel på hur förfallet i de stora nationerna, också i USA, ser ut: ökad laglöshet, en förlorad personlig ekonomisk disciplin och egen återhållsamhet, ökad byråkrati, utbildningens förfall, förlorad respekt för traditionen, ökad materialism och omoral, samt devalvering av själva det mänskliga värdet. Det är en förkrossande lista som förstås varje europé också kan känna igen sig i. Ja, man skulle rent av kunna fylla i varje sådan punkt med konkreta exempel från sitt eget land, sin egen stad. Detta social, kulturella och politiska förfall har vi – dessvärre – gemensamt.
Så kommer författaren in på ett konkret område som kanske är särskilt känsligt, det som handlar om den brant stigande skilsmässofrekvensen, ensamförälderns status och konsekvenserna för såväl individuellt som kollektivt liv. Rossiter menar att den amerikanska välfärdspolitiken på området är katastrofal. För att en ensam mamma ska få bidrag måste hon uppfylla två krav: hon får inte jobba och hon får inte ha gift sig med en man som har jobb.
Utifrån dessa principer har en omfattande ny amerikansk underklass vuxit fram. Denna klass saknar varje motivation och är olycksbådande för framtiden. Varför skulle man jobba när man blir tillsagd att inte göra det, och dessutom belönas med löpande bidrag? När den sociala strukturen bryter samman får vi bedrägerier, våld och stölder i skolorna, självmord och mord. När 30% av alla barn föds utanför äktenskapet blir förutsättningarna inte goda.
Rossiter säger att det egentligen inte behövs några avancerade akademiska studier för att förstå vart USA är på väg. Och så citerar han en amerikansk affärsman, James R. Cook, som skrivit att man anar en dyster framtid bara av att vistas i de nedskräpade stadskärnorna och vid anblicken av människors bisarra beteenden, i överkonsumtionen, spelandet, knarkandet, den obildade underhållningen. Ja, Cook går ännu längre och slår fast att vi lever i ”excessernas tidevarv” och slutsatsen är inte nådig: ”Den mest välmående nationen i världen har blivit den mest dysfunktionella”. Kanske bör man påpeka att Cooks text publicerades redan 1995.
Och Rossiters egen sociala analys sätter sig som spikar runt en fixeringsbild av västerlandets undergång och den politiska och ekonomiska överhetens tjänare: ”Moderna intellektuella tjänar dem på samma sätt som prästerna gjorde i det förflutna genom att rättfärdiga regeringspolitiken med kollektivismens ordklyverier.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar