Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin: Invandring och mörkläggning. En saklig rapport från en förryckt tid (Debattförlaget).

Foto: Astrid Nydahl

 Så kom den då äntligen, boken som saknats och som därmed kan fyller ut en vit fläck i svensk samhällsdebatt. På många europeiska språk finns redan den här sortens litteratur. Den har förvandlat sina respektive nationers vita fläckar till självklart lysande inslag i debatten om invandringens realiteter. I vårt grannland Danmark har ett antal av de verkligt betydelsefulla böckerna kommit. I Tyskland och Frankrike likadant. I England förstås. Men den ende som verkligen lyckats berätta om de svenska tillstånden så att det tagit skruv är enligt min mening den danske författaren och journalisten Mikael Jalving. Hans bok Absolut Sverige har dock inte fått många ord på vägen i den offentlighet som jag fortfarande betraktar som en vit fläck, ja kanske rentav som ett stycke icke-existerande samtid.

Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins gemensamma bok säger redan i titeln vad det handlar om: invandringen till Sverige och den offentlighetens mörkläggning som lett till att det varit – och fortfarande är – tabu att diskutera, debattera och ställa frågor i ämnet. De går till botten med det och väjer inte för det obehagliga eller osannolika. För människoströmmen till vårt land omges av osannolika fakta. Det är nästan så att man drar sig till minnes Tage Danielssons underbara Harrisburg-monolog om det sannolika och osannolika. Skillnaden är den att man lätt håller sig för skratt i denna bistra redovisning.

Jag skulle vilja framhålla att jag inte för ett ögonblick tror att det är något fel med de små eller enskilda ut- och invandringarna. Människor har sökt sig dit de kunnat få inkomst och ett anständigt liv. Individer och familjer har flyttat till platser de hellre velat leva på. Så gjorde också många av Sveriges fattiga och eländiga när en möjlighet gavs att komma med en båt till ”Amerikat” som Karl-Oskar säger i Vilhelm Mobergs utvandrarepos. I modern tid är det också en självklarhet att man kan arbetskraftsinvandra. En indier kan ha förälskat sig i en svensk och flyttat med hit. Det är banala men viktiga fakta. Under de första årtiondena efter andra världskriget hade Sverige en aktiv migrationspolitik. Det var då hjulen i industrin rullade som snabbast och våra storföretag värvade arbetare ibland annat Finland, Grekland och Jugoslavien. Men vårt sätt att se på det förflutna färgas också av de omständigheter vi lever under nu. Jag har i andra sammanhang kallat dagens företeelse för bidragsmigration. Det är något annat än att ta sig till ett annat land för arbete och försörjning. Det är att utan motprestation leva på det andra landets tillgångar.

De skärpta motsättningarna i vårt land har skapat en atmosfär av misstro och klantänkande. Jag skulle vilja säga att detta tillstånd vuxit i oroväckande hastighet sedan vi fick de stora människoströmmarna från muslimska kulturer, dels på grund av islams ideologiska innehåll, dels på grund av de mycket avlägsna kulturer som plötsligt skulle ”samleva” med vår, vilket ju fungerat minst sagt dåligt. En somalisk eller en afghansk familj kan rimligen inte ha mycket gemensamt med en svensk. Men det har konsekvent sagts i offentligheten att det är svenskens plikt och skyldighet att ”integreras med” klan- eller ökenkulturen. Så ser en multikulturell praktik ut.

Arnstberg och Sandelin börjar sin redogörelse i ett nästan hundrasidigt svep över hur det nya landet formats i totalitär riktning för att fungera multikulturellt. Här leds vi in i de absurditeter som kallas rasism, anti-rasism, godhetsbyråkrati och folkfostran. Jag läser detta avsnitt mot bakgrund av min bestämda uppfattning att en uppifrån dikterad och formulerad multikultur innebär ett splittrat och därmed konfrontationsbenäget samhälle vars minsta beståndsdelar är etniska eller religiösa getton. Multikulturen innebär därför inte en färgrik samlevnad utan en blek och destruktiv särlevnad i ett och samma land.

Det viktiga med Invandring och mörkläggning är dess ambition att få med verkliga basfakta. Tyckandet måste alltid komma i andra hand. De visar till exempel att Sveriges inflöde är groteskt stort, många gånger större än i något annat skandinaviskt land och på fjärde plats internationellt efter USA, Frankrike och Tyskland, vilket redan det med hela handen pekar på en snedvriden situation. De citerar friskt från politiker och mediafolk som alla tycks plågas av ett dåligt samvete, som när Fredrik Reinfeldt hänvisar till att ”vi ska bidra till en bättre värld”. Det där är ju inte ens filantropi utan ren och skär dumhet. Världen blir inte bättre av denna politik.

Boken visar på ett övertygande sätt hur stor skillnaden är mellan invandrare i allmänhet och asylsökande. Den stora asylströmmen medför ökat antal anhöriginflyttningar samt späder på det uteslutande destruktiva i att människor som fått avslag på asylansökan stannar i landet – gömda och därtill uppmuntrade – och utgör en stor påfrestning på sociala, kulturella och ekonomiska strukturer. Alliansregeringens uppgörelse med Miljöpartiet förvärrar denna problematik då dessa människor får rätt till fri sjuk- och tandvård, en förmån som ingen svensk fattigpensionär skulle våga drömma om. I detta sammanhang får man aldrig glömma bort att det finns en hel industri som berikar sig på flyktingsmuggling. För den är det vinsterna som gäller, aldrig de enskilda individerna. Förbindelsen mellan de kriminellt intjänade pengarna i ena änden och de stora ekonomiska påfrestningarna i den andra änden bör alltid tas med i beräkningen. Det gör Arnstberg och Sandelin.

En annan aspekt som belyses i boken är den stegrade kriminalitet som direkt kan kopplas till invandringen. Den behöver vi konkret kunskap om och boken bidrar till den. Jag uppskattar också att de kopplar det ämnet till den svenska feminismen ovilja att ens ta tag i frågorna, eftersom deras beröringsskräck konkret innebär att kvinnor som utsätts för så kallade hedersbrott aldrig kan räkna med deras stöd. De påpekar också att det går att knyta invandrade yrkeskriminella till problematiken och att släkternas och klanernas roll aldrig ska underskattas.

Till sist vill jag framhålla det faktum att Arnstberg och Sandelin lyfter fram de stolliga som intar en framträdande plats i den svenska offentligheten, allt från journalister till forskare. När jag läser vad de skrivit eller sagt blir jag illa berörd. De tycks leva i bubblor som släpper in väldigt lite av verkligheten. En forskare vill inte ens att man ställer frågor till honom som rör problem inom muslimska sedvänjor, till exempel den manliga kontrollen av kvinnans sexualitet: ”Det är det värsta jag vet, den sortens frågor”, säger han.

Vad kan vi andra då göra? Jag tror att just det faktum att vi ställer frågor är det viktigaste. Att vi läser den seriösa litteraturen, att vi begrundar det vi läser och att vi ställer frågor. Bara i ett sådant öppet och frimodigt klimat kan vi närma oss alla de tabubelagda ämnena.

Denna artikel finns tryckt i dagens nummer av Dispatch International.