Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden?

Czesław Miłosz: Ärlig beskrivning (Brombergs, urval av Anders Bodegård och Leonard Neuger, förord av Agneta Pleijel, översättningar av Knut Ahnlund, Katarina Gruber, Anders Bodegård, Eva Bruno och Nils-Åke Nilsson).

I sitt förord skriver Agneta Pleijel: ”I många dikter går han tillrätta med sig själv för att han inte tycker sig ha hållit måttet. Han vill göra ärliga summeringar och ärliga uppgörelser med sitt usla jag, och finns någonstans förlåtelse för honom? Hans poesi är mänsklig, ofta betagande mänsklig.”

De där sista orden fäster jag mig vid. Det är sådan han är, den gode poeten Czesław Miłosz. Man skulle kunna nöja sig med att kalla hans poesi för mänsklig, just för att han så ofta skriver utifrån de till synes banala vardagssituationerna. Det finns ingen som helst strävan efter ett system eller en idébaserad helhetssyn. Det fick han nog av i det totalitära Polen, och hans uppgörelse med det tänkandet, Själar i fångenskap, är i högsta grad en giltig och aktuell bok. Nej, i Czesław Miłosz poesi går man ner på individnivå:

”Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden?
Jag var gäst i ett hus under molnen,
där floderna flyter och grödan gror på nytt.
Vad hjälpte det att vara kallad, om jag inte såg mera klart?”

På samma sätt känner man igen hans tonfall i dikten Pensionär:

”En katt sover i solen och världen består utan att behöva vittnesmålets bokstäver.

Ty inget skulle ha framgått av dem utom insikten
att det är synd om oss människor.”

Många gånger har jag skrivit om Czesław Miłosz. Och jag ser så tydligt att det är två sidor av hans personlighet som jag läser. Den ena är essäisten, den sökande, trevande rösten som utforskar tiden på jorden, och som säger väsentliga ting om det totalitäras terror under 1900-talet, i det Europa han inte kunde stanna kvar i (om än han fick återvända till Krakow i slutet av sitt liv, ”som poet blev han allt bättre: friare, djärvare och personligare” säger Pleijel om hemflytten). Den andra är poeten, också han en utforskare av tillvaron.

Inte ens uppmaningen Glöm får mig att läsa honom som annat än den poet som alltid påminner mig om levandets villkor:

”Flodnamnen har du ännu kvar.
Tänk så länge floder varar!
Dina åkrar ligger i träda,
städernas torn är olika sig.
Du står på tröskeln utan svar.”