Fundera på varför det sammanhållna alltid är bättre än det upplösta

Foto: Astrid Nydahl

Är samtal möjliga just nu? Nej, samtalens tid är förbi. Det som återstår är möjligen "debatten". Men om lögnerna används, så som i den politiska klassen, självdör också denna. Är det endast tystnaden som då finns kvar?

De dissonanser som uppstår i ett samhälle under upplösning kommer inte att kunna mildras. Det som en gång var fast har redan förflyktigats, och det som en gång var en gemensam grund är nu sankmark.

Varje enskild grupp/kollektiv/klan/klass kan utåt sett verka sammanhållen. Det är den inte. I själva verket har det som präglade industrialismen - klasskampen - ersatts av den själviska principen. Man tar men ger inte. Man utnyttjar men bidrar aldrig. Varje handling i det upplösta är en symbol- och identitetshandling. 

"Min grupp eller klan har alltid rätt, ni andra är mina måltavlor och därmed rasister/fascister/islamofober/homofober/ och allt ni gör utgår från förakt eller hat".

De skeva verklighetsbilder som kännetecknar vår tid bygger på sådana, ytliga och grovt tillyxade, antaganden. Därmed är samtalens tid förbi. 

Betraktelsen är det sista som återstår. I betraktelsen kan vi baklänges ta oss till de stora filosoferna, studera deras verk, grubbla på giltigheten för vår samtid. Fundera på varför det sammanhållna alltid är bättre än det upplösta.

 

"Att bära en negativ erfarenhet genom livet behöver inte vara en börda"

Foto: Astrid Nydahl

 

"Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation, jag skulle lika gärna kunna kalla den: världsminoritetssituation, och om jag ville ge en mer exakt definition av denna minoritetssituation skulle jag inte använda vare sig rasmässiga eller etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga. Min accepterade minoritetssituation skulle jag definiera som en andlig livsform som har sin grund i den negativa erfarenheten." Så skriver Imre Kertész i Den som är hemlös nu skall så förbli. Tal om det egna landet, Kammerspiele, München 1996 (Det landsförvisade språket, översättning av Ervin Rosenberg). 

 

Den beskrivningen skulle jag kunna använda för att tala om mig själv. Att leva så frivilligt. Att ha accepterat att leva så. Det är inget konstigt. Det är rentav självklart. Allt annat vore att utsätta sig för en pöbelpopulärkultur - med televiserade tomheter och kulturella lågvattenmärken - och att säga ja till den. Hos Imre Kertész finner jag alltid små textavsnitt som kan vara en vägledning för det fortsatta livet. Just den passage jag citerar ovan har dock en fortsättning som är alldeles nödvändig att läsa: 

 

"Det är sant: den negativa erfarenheten har jag skaffat mig genom min judiskhet, eller jag skulle också kunna säga: för min initiation i den negativa erfarenhetens universella värld har jag min judiskhet att tacka; ty allt det som jag har måst vara med om på grund av min judiska börd betraktar jag som initiation i det djupaste vetande om människan och hennes situation i vår tid. Och detta, att jag upplevt min judiskhet som negativ erfarenhet, det vill säga radikalt, har till slut lett till min frigörelse." 

 

I detta kom Imre Kertész fram till kärnan: att bära en negativ erfarenhet genom livet behöver inte vara en börda. Den blir en börda för den människa som efter den erfarenheten förvandlar själva livet till just börda. För Kertész, och därmed för mig som lärdom, blir den en frigörelse. Efter denna erfarenhet är nämligen varje form av illusion borta. Det är illusionen som tvingar människan till synen på livet som en börda. Utan illusionen är hon frigjord. Ur den negativa erfarenheten kommer friheten.

 

De saknar ansvarskänsla för sig själva, och ännu mindre för andra, och ser ingen annan framtid än nästa måltid...

Storforsen i juni. Foto: Astrid Nydahl

 

Nog är följande från min blogg mycket giltigt i dag? Bokbrännarnas, metoo-aktivisternas, konst-angriparnas, universitetsförstörarnas och de övriga samtidspöblarnas dagar pågår i samma anda. Ni som minns de omfattande upploppen i England 2011 känner igen er.

Max Hastings säger sig vara säker på att de som deltar i upploppen, svarta och vita, som har bränt ner och plundrat runtom i England, tänker att de haft roligt, att livet blivit intressantare, att de har fått uppmärksamhet. 

Som en ung flicka sa i en BBC-intervju, så har upploppen visat ’de rika’ att ’vi kan göra precis vad vi vill’. Hastings menar att det beror på, att dessa unga människor saknar en moralisk kompass som skulle göra dem mottagliga för skuld eller skam. 

”Förutom att sakna jobb har de inga förebilder i familjer, i de flesta fall lever de i hem där fadern är arbetslös eller helt enkelt bara lämnat dem. De är analfabeter och kan inte räkna, bortom vad som behövs vid datorspelen. I grund och botten är de vilddjur. Jag använder medvetet den termen, eftersom de saknar den disciplin som behövs för att man ska kunna få ett jobb, och det samvete som kan skilja på rätt och fel. De svarar bara på instinktiva, djuriska impulser – att äta och dricka, ha sex, stjäla eller förstöra andras ägodelar. Deras uppträdande på gatorna liknar det som isbjörnen hade när den angrep ett norskt turistläger förra veckan. De gjorde vad som föll dem in och till skillnad från björnen, var det ingen som sköt dem för det.”

Hastings sätter in upploppen i ett större socialt sammanhang och skriver: 

”Den nedslående sanningen är att det på botten av vårt samhälle finns ett skikt av unga människor utan färdigheter, utbildning, värden eller mål. De saknar det som de flesta av oss skulle kalla ’liv’, de bara finns till. Ingen har vågat föreslå dem att de borde känna samhörighet med något, minst av allt Storbritannien eller deras lokalsamhälle. De tittar inte på kungliga bröllop” konstaterar Hastings och tillägger att de förstås inte heller är stolta över att vara ”Londoners, Scousers (Liverpoolbor)  eller Brummies (Birminghambor)”.

Är det ändå inte värst, att de vid sidan av total okunskap om det förflutna, “saknar allt intresse för nuet”? frågar Hastings. Det enda de tycks bry sig om, säger han, ”är videospel, gatuslagsmål, droganvändning och brottslighet.”

Hastings hänvisar till John Stuart Mill som 1859 skrev essän On Liberty i vilken det heter: “Individens frihet måste begränsas så pass att han inte blir en plåga för andra människor.” Ändå är det så, att det överallt i landet bryts mot denna vitala princip för ett civiliserat samhälle, ostraffat, säger Hastings.

Vem ska man lägga skulden på? Hastings:  

”Familjens sönderfall, den fördärvliga bilden av ensammamman som något önskvärt, familjelivets förfall där till och med gemensamma måltider blivit sällsynta, allt detta har bidragit i hög grad till den unga underklassens tillstånd (…) Och hur är det med skolan. Jag tror inte att den kan beskyllas för att ha skapat en groteskt njutningslysten, icke-bedömande kultur. Den har sist och slutligen sanktioneras av parlamentet, som vägrat goda, att barn har bättre förutsättningar med två föräldrar istället för en, och att beroende-kulturen är en tragedi för den som får något utan motprestation.”

Vad blir det av barnen i en sådan skola? Hastings skriver: 

”De saknar koder och värderingar som hindrar dem att uppföra sig anti-socialt, eller rentav kriminellt, och en liten risk att bestraffas för att de gör så. De saknar ansvarskänsla för sig själva, och ännu mindre för andra, och ser ingen annan framtid än nästa måltid, nästa sexuella upplevelse och nästa fotbollsmatch på tv. De utgör en belastning på samhället, eftersom de inte bidrar med någonting, samtidigt som de kostar skattebetalarna miljarder. Den liberala opinionen anser att de är offer, eftersom samhället har misslyckats med att erbjuda dem tillfälle att utveckla sin potential. De flesta av oss skulle kalla det nonsens. De är istället offer för en perverterad livssyn, som sätter den personliga friheten allra högst och förnekar underklassen den disciplin – ansvarsfull kärlek – som ensam kan möjliggöra för några av dess medlemmar att fly beroendets träsk, där de nu lever.”

Naturligtvis betraktas Hastings tankar som djupt reaktionära. Det kan jag förstå, eftersom de uttrycker en starkt rationell reaktion på det sociala och kulturella förfall vårt europeiska kultur befinner sig i. Är det inte just till dessa människor vi bör söka oss för resonemang och studier? Den som inte reagerar på samtiden har förstås ingenting nytt eller tänkvärt att erbjuda oss. Mot slutet av sin essä säger Hastings att hans hund uppför sig bättre än de ungdomar som deltog i upploppen, till exempel i Birmingham. Det får mig att tänka på att människor som uppför sig riktigt illa här hos oss ibland kallas för ”fähundar”. Hastings vrider begreppet åt andra hållet. Och så säger han: 

”Dessa människor är produkter av en kultur som ger dem så mycket villkorslöst att de aldrig får lära sig hur man blir en människa.”

 

Bränna böcker? Det kan vi säkert göra, om vi inte begriper bättre

Darwin, som också skrev oaccepterade böcker. Foto: Astrid Nydahl 

 

Bilden av bokbål är både en konkret mänsklig erfarenhet och en politisk kliché. 

I många diktaturer har och är alltjämt bokbål helt onödiga, eftersom de böcker som skulle ha bränts aldrig ens skrivits, än mindre tryckts och nått några läsare. I dagens Nordkorea lär inga subversiva – eller ens tänkvärda - skrifter publiceras, lika lite som i Enver Hoxhas Albanien, de andra kommunistiska diktaturerna, eller mullornas Iran eller i forna fascistiska diktaturer. Men ett samhälle där diktaturen just etablerats måste tillgripa utrensningen som metod för att senare kunna införa den censur som kanske gör framtida utrensningar onödiga.

 

I sitt verk A Universal History of the Destruction of Bookspåpekar Fernando Báez att: 

 

“Extremist attacks, it seems, intend to destroy the principal cultural models that form part of the adversary´s shared memories in order to manipulate the most resistant links and reconstruct everything by means of orthodoxy.”

Bara genom att utrota, bränna, det “gamla minnet” och ersätta det med “samhällets nya minne” kan diktaturen etableras. Báez menar att bokbålen idag inte räcker till för en sådan social och politisk transformation: bokstavligt allt som kan lagra ett minne måste hamna under diktaturens öga: flygblad, tidningar, tidskrifter och inte minst de digitala medierna måste behärskas av det ”nya minnet”, d.v.s. diktaturens mål.  Biblioteken måste rensas. Han ger ett bra exempel på det: När ”Folkets befrielsearmé”, d.v.s. den kinesiska armén gick in i Tibet raserades och brändes tempel ner, och därmed förintades också deras bibliotek. Munkar och flyktingar förde förvisso hela bibliotek på häst- och mulryggar över till Indien. Men hela 87.000 människor ska ha dödats under invasionen, och man kan lätt föreställa sig omfattningen av den materiella förödelsen, då sex tusen kloster, de flesta också med bibliotek, helt förstördes. 

Jag drar mig också till minnes att de bosnienserbiska styrkor som belägrade Sarajevo medvetet och avsiktligt sköt mot stadens stora huvudbibliotek, som brann ner. Ingenting av dess samlingar, också mycket gamla, värdefulla verk, kunde räddas. Därmed lyckades separatisterna också utplåna en del av det bosniska minne som berättade om hur såväl muslimska som judiska inslag varit viktiga i landets sociala historia. Så här kan man t.ex. läsa om bibliotekets öde, i en rapport från 61st IFLA General Conference - Conference Proceedings - August 20-25, 1995(www.ifla.org):

 

”Three years ago this August, Bosnia's National and University Library, a handsome Moorish-revival building built in the 1890s on the Sarajevo riverfront, was shelled and burned. Before the fire, the library held 1.5 million volumes, including over 155,000 rare books and manuscripts; the country's national archives; deposit copies of newspapers, periodicals and books published in Bosnia; and the collections of the University of Sarajevo.”

Det är så sant som det sägs: den som börjar bränna böcker, bränner snart också människor. I dagens mångfald av medier för det skrivna ordet, också de ord som upprätthåller ett slags humanistisk civilisation, blir det svårare för despoten att kontrollera vad som uttrycks. Men vi behöver bara titta på de nationer där det fria ordet antingen hotas eller är hårt undertryckt, för att förstå att ämnet inte bara är historiskt intressant, utan att det är i högsta grad viktigt för oss, nu levande och verksamma människor.

 

 

Svante Weyler: Böckerna och meningen med världen

 

Nu har jag läst ut ännu en bok jag fått i present (tack Per!). Svante Weyler har under många år verkat som förläggare, först på Norstedts förlag och sedan på sitt eget, Weylers. Han är dessutom en av vårt lands viktigaste röster mot antisemitismen.

I sin bok berättar han om fantastiska författare han givit ut, och lärt känna. Här möter vi Agneta Pleijel, PO Enquist, Torgny Lindgren och andra. Det absolut bästa i boken handlar om en författare som betyder väldigt mycket för mig, ungraren och Nobelpristagaren Imre Kertész. Tack vare Ervin Rosenbergs översättningar har vi så många av hans böcker på svenska. Weyler nämner Rosenbergs betydelse vid ett par tillfällen. 

Kapitlet om Hilary Mantel berör mig också starkt. Weyler ställer henne och PO Enquist bredvid varandra eftersom de haft en liknande bakgrund innan de steg in i litteraturens värld. Han berättar utförligt om hennes memoar Skuggan av ett liv, men självklart också om hennes största framgång, Wolf Hall om Henrik den VIII och Cromwell.

Vill man känna sig uppmuntrad i sin tillvaro med litteraturen ska man absolut läsa Weylers bok. Den gör mig både glad och tacksam!

Xavier de Maistres bok Resa i mitt rum

 

Det tog lång tid för mig att återvända till läsandet efter hjärtstoppet. En bokgåva från Lennart R. fick igång mig igen. Det var Xavier de Maistres bok Resa i mitt rum, översatt av Vivian Lind och utgiven i svensk översättning i Bokvännernas bibliotek 1957. Originalet utkom i Turin 1794 och två år senare i Paris och Hamburg.

 

Eric Luth är kulturredaktör på Liberal Debatt. Han skrev i maj 2020, medan pandemin pågick:

 

Berättaren beskriver inledningsvis hur det rum han isolerades i under sex veckor ser ut (i Vivian Linds översättning): »Mitt rum är beläget på den fyrtiofemte breddgraden enligt pater Beccarias beräkningar; det ligger i öster och väster och bildar en avlång fyrkant, som mäter trettiosex steg i omkrets, när man håller sig tätt utmed väggen. Min resa kommer emellertid att bestå av fler än så, ty jag går ofta fram och tillbaka, kors och tvärs, utan att följa några regler eller något system.« Just regellösheten präglar den resemetod som de Maistre presenterar. Det gör att resan ofta tar längre tid än beräknat: »När jag reser i mitt rum följer jag sällan en rak linje, jag färdas från bordet mot en tavla som hänger i ett hörn; därifrån ger jag mig av snett mot dörren; men även om det till en början verkligen är min avsikt att ta mig dit så kan jag ändra mig om jag råkar passera min fåtölj på vägen och utan vidare slå mig ner i den.«

Många av oss som just nu reser omkring på ytor som rumsligt begränsas till våra lägenheter och hus känner nog igen sig i de Maistres känsla av att fåtöljen alltför ofta står väl till för att sjunka ner i. Men det är just det, menar han, som är fåtöljens fördel! Där kan man tillbringa många, lugna, meditativa timmar. En fåtölj är ett gott botemedel mot att vara uttråkad. Så är exempelvis även en eld, några böcker, lite papper och ett skrivdon. Emellanåt kan man glömma bort böckerna, pappren och skrivdonen medan man pysslar med elden, för att sedan glädjas när man återfinner dem, så att man kan tillbringa några timmar till med att ställa i ordning några verser till sina vänner.

 

När de Maistre väl har tillbringat några timmar i fåtöljen kan det hända att han får för sig att resa igen. Om han exempelvis reser norrut från fåtöljen kommer han till sängen. Sängen är liksom fåtöljen en väldigt bra plats att befinna sig på under en resa, faktiskt de Maistres favoritmöbel! Där får han tusentals idéer och många goda drömmar. I sängen föds och dör vi, det är vår vagga, vår kärlekstron och vår grav. Så många saker man kan företa sig, i sängen!  

 

På väg från sängen mot skrivbordet välter hans schäs, vilket ställer till det för berättelsen. Han måste nämligen förkorta den med ett dussintal kapitel, eftersom han inte längre hinner betrakta och reflektera lika ingående över alla målningar och tavlor längs väggarna. Fyrtiotvå dagar tar ju nämligen slut förr eller senare, och allt som försinkar resan drar ner på möjligheterna till reflektioner. Följaktligen måste han också göra kapitlen om biblioteket så korta som möjligt, vilket är synd, eftersom det är ett rikt land där han gärna reser länge. Att resa kring bokhyllorna är nämligen bland det mest spännande man kan göra när man reser omkring i sitt rum: Cooks världsomspännande upptäcktsresor är ingenting jämfört med de Maistres upptäcktsresor bland sina böcker.

 

Födelse och återfödelse. En årsdagsblogg på försök

27 juni i strandskogen för att fira livet med lax och dryck. Foto: Astrid Nydahl

Om hjärtat stannar är man i alla avseenden död. Det hände mig den 9 maj. Brutalt återstartat hjärta ledde mig med ambulans till hjärtintensiven. Under två veckor fick jag lära mig att leva på nytt. Det var en smärtans väg.

När jag i början av veckan fyllde 71 avstod jag helt från festligheter. Inga gäster men många som hörde av sig med sms eller mail.

Vår diskussion utgick ifrån två datum: den 9 maj och den 27 juni. Kunde jag inte säga att jag fötts två gånger? Eller fötts en gång och återfötts en? Nej, jag lägger inga rituella betydelser i det.

Behöver jag ens säga, att jag nu, nästan två månader senare och mycket grubblande kring livets betydelse och mening, är ganska tillfreds med att hjärtat slår som det ska. Trots att jag upprepade gånger sagt att jag hoppades att de skulle misslyckas med återupplivandet. 

Att "måste". Jag förlorade intresset för allt det som tidigare var viktigast av allt i mitt liv

Köptempel i Birmingham, West Midlands. Ett av tusentals exempel på vad det är för elände vi människor byggt åt oss. Är det ens värdigt? Är det ens ett måste för någon annan än profitörerna? Foto: Astrid Nydahl

 

När man råkar ut för något livsavgörande kommer en period av eftertanke, eller rent av PTSD. Jag ska inte orda mer om varför jag dag och natt plågas av detta.

Några tankar:

Redan före händelsen hade jag bestämt mig för att aldrig mer resa, varken här i Sverige eller utomlands. Mina längsta resor går till Östersjökusten eller till trakterna runt Bosarpssjön. Så ska det förbli också när behovet av rollator är över. Åhus i öster och Hässleholm i väster. Bara sjukvård kan få mig till Lund och Malmö, men aldrig med kollektivtrafik. 

Redan för tre år sedan avslutade jag mitt författarskap. Jag lämnade den pk-sekt som kallar sig Sveriges Författarförbund (där jag varit medlem sedan mitten av 1970-talet av fackliga skäl) och skickade Anne-Marie Berglund-boken till tryck. Drygt femtio böcker har jag publicerat sedan debuten 1974. Avslutad värnplikt.

Min blogg hör - i sina fyra olika uppenbarelser - till de äldsta i landet. Den är på väg mot sitt slut. Jag har egentligen inte något mer att säga/skriva, utan vill helst också bli fri från såväl dator som nätuppkoppling. Men det ska sägas att den utgjort plattformen för mitt författarskap i många år och att den varit min kontakt med bokköparna och med många läsande, skrivande och reflekterande människor.

Socialt är jag slutkörd. Psykiskt och fysiskt är jag slutkörd. Det innebär inte att jag glömmer alla fina människor jag haft och har kontakt med, tack vare bloggen och nätet. Nej, jag glömmer er aldrig. 

Två veckor på hjärtkliniken fick mig att reflektera över alltings mening. Jag var 4 minuter från den definitiva döden. Det som plågar mig nu är att jag varken kan konkretisera eller se en mening framöver. Fascismen härjar och skövlar ännu en gång. Putin för arvet från Stalin och Hitler vidare.Vill jag ens leva i en sådan verklighet? Frågan är inte retorisk.

Jag förlorade förmågan att läsa. Jag förlorade intresset för allt det som tidigare var viktigast av allt i mitt liv. 

Jag måste ingenting. Det säger jag till mig själv. Men jag kan avstå. Allt kan jag avstå, om det är det jag kommer fram till.

Göran Börge: Grekiska sidospår (Carlssons förlag)

 

D

et finns människor man alltid minns med en särskild känsla av respekt och saknad.I mitt skrivande liv fanns det två personer jag utan överdrift kunde kalla mentorer. Den ena var journalisten, författaren och diplomaten Alvar Alsterdal (1926-1991) och den andra var författaren och journalisten Göran Börge (1933-2012). När Ingrid Börge samman- och färdigställt Görans sista bok publicerade jag nedanstående recension här i bloggen.

***

Det känns som om jag varit bekant med Göran Börge (1933-2012) i halva mitt liv, utan att vi ens hade mötts fysiskt. Vår gemenskap byggde på böcker och brev. Det var en omfattande brevväxling sedan 1990-talet (vågar jag säga, förmodligen började den redan på 1980-talet). I nio fall av tio skrev Göran sina på skrivmaskin, i undantagsfall för hand, som då han den 2 november 2002 skickade mig ett långt sådant från Anacapri. Hans piktur tog man aldrig fel på, liten, ibland mikroskopisk, men alltid vacker och lättläst. Det verkar, när jag bläddrar i gamla brev, som om Göran alltid skrev till mig med dåligt samvete (för att det gått ett kvartal eller halvt år sedan sist) trots att jag upprepade gånger manade honom att inte tänka så.

Jag vet inte hur vår kontakt började, men det kan finnas en albansk förbindelse, eftersom han i sitt verk Det andra Italien från 1981 också omskrev den albanska exilenklaven arbarësherna i den italienska södern. På sätt och vis är det bra att inte exakt veta, eftersom min känsla av ”alltid” då skulle försvinna. Nå, vi resonerade huvudsakligen om tre ting: litteratur, politik och resor. Dessa tre var allt som oftast hoptvinnade till ett existentiellt förhållningssätt. Resorna hade jag gemensamma med honom sedan 1970-talet då jag alltmer kom att utforska Albanien och den albanska provinsen Kosova som då var en serbisk enklav i Jugoslavien. Märkligt nog sluter han denna cirkel i sin sista, postuma bok, då han gång på gång berättar om de länkar som förbinder delar av Grekland med Albanien (och som jag ska återvända till).

Sedan 1988 har jag samtliga Görans böcker med vackra dedikationer. Det året utgav han På sardernas ö, sedan kom med ett eller ett par års mellanrum böcker som Kring Medelhavet, Från Ararat till Eufrat, Öar och öknar, Vågskvalp i öknen och andra överraskningar i Mellanöstern, Afrika och Europa, Hemma på Capri, Palmyra – undret i öknen och Sidor av Sahara som kom 2008. Han besökte eller skrev dock aldrig om Israel och de palestinska områdena. På den punkten var vi alltid oeniga. Jag reste där, och skrev om det. Han kände ett alltför stort motstånd för att ens tänka tanken. Men det som skilde Göran från många  andra skrivande och skapande människor var att han alltid var öppen för diskussion. En sak som vid sidan av resorna upptog våra tankar var framför allt det kulturella, språkliga och politiska nivelleringen av Sverige. Inte var vi oeniga när vi då bytte tankar, möjligen kunde vi ge varandra nya infallsvinklar på problematiken. När jag 2010 valde att lämna det sista frilansuppdraget jag hade skrev Göran:

”Din avskedstext i Kristianstadsbladet hör i mitt tycke till det bästa du någonsin skrivit: en tät, slagkraftig summering av utvecklingen som bara tycks fortsätta i en oändlig utförslöpa.” Han menade dock att jag borde ha fortsatt, som en ”motvikt”. Efter det fortsätter han:

”Jag har nyligen läst Människans revolt, som Camus skrev innan Stalin ännu hade dött. Troligtvis har du läst den – ifall inte: det rör sig om en exemplarisk dekonstruktion av marxismen och dess brist på förankring i reella värden och dessutom om de andra 1900-talsideologiernas grund i samma nihilism. Hans enda hopp stod till den skapande människan och till en samhällsomvandling som skulle göra det möjligt för alltfler människor att känna sig delaktiga av skapandet till skillnad från det blotta producerandet. Detta är ju närbesläktat med vad din avskedsessä handlande om (…) Hur revolterar vi? Genom att försöka sprida en smula upplysning.”

 

 

Det sista han här skriver leder mig direkt fram till hans postuma bok. Den är nämligen ett gediget exempel på detta upplysningsarbete. Enmansrörelsen för upplysning fann man alltid hos Göran Börge. Reste han i världen och skrev ifrån resorna så var det alltid en självklarhet att böckerna skulle berätta om platsens och människornas historia. Grekiska sidospår är inget undantag. Resorna han berättar om äger rum i Peloponnesos, norr om Korintiska viken, Eiva, Attika och Kreta. Göran Börge använder sällan ordet ”jag” i själva reseberättandet, det är alltid ett ”vi” som reser. Och jag tror de flesta av hans läsare är införstådda med att den andra personen i resandet är hans hustru Ingrid som han hade ett mycket långt äktenskap och reseliv tillsammans med, och vars roll i resandet inte ska underskattas (säger en man som aldrig skulle komma på tanken att resa ensam mer). I denna grekiska bok är det ofta Ingrid som kommer med förnuftiga uppslag om resors faror och omöjligheter när Göran själv nog verkar ha velat trotsa både det farliga och det omöjliga. Och därför kommer man i berättelsen inte sällan fram till platser som krävt både nerver av stål (i bilkörandet) och en ovanligt stor dos nyfikenhet.

 

Man kan också konstatera att bokens humoristiska partier är högst läsvärda, som i skildringen av en fest på liten ort, där grisen står i centrum och de högtalarförstärkta musikinslagen inte tycks vilja tysta ens nattetid, eller i skildringen av en ”en medelålders grek med ett obehagligt, oljigt skratt.” Han har tydligen där i natten på tavernan lyckats förföra en ung amerikanska, ”hon sitter och suger på hans fingrar och jag känner god lust att sticka till henne mitt ännu inte avgnagda kotlettben.” Men dessa inslag, anekdotiska och roliga, är som kortare parenteser i denna bok som framför allt är kulturhistorikerns och upptäckarens (den alltid nyfikne som måste lukta på varje blomma och vända på varje sten). Börge går från äng till äng, undrar över var torget och husen i det förflutna låg, jämför ortsnamn med det han förväntat sig, bläddrar i såväl språklexikon som den medhavda floran och leder läsaren varsamt fram till kunskap om trakten i fråga.

 

När han berättar om resorna i Epiros slår det mig igen att vi befinner oss nära Albanien. Under mina egna resor i södra Albanien i slutet av 1970-talet hade vi med oss skräckhistorierna om att grekerna där var förbjudna att använda sitt språk. Det var en lögn, vi såg såväl tidningar, gatuskyltar och annat på grekiska. På den grekiska sidan av gränsen beskrev man denna del av Albanien som ”norra Epiros”. Jag förstår efter läsningen av Göran Börges bok att den här provinsen, också på den grekiska sidan, haft det svårt och fortsätter att leva under sådana förhållanden.

 När jag själv reste i södra Albanien 1978 tog jag den här bilden. Också partipropagandan var där tvåspråkig. Grekiskan var inte alls ett förbjudet språk under Hoxhas diktatur. Foto: Thomas Nydahl.

 

Det finns så oerhört mycket mer jag hade kunna exemplifiera med från Grekiska sidospår. Jag avslutar ändå med att säga att om man alls har funderingar på att resa i dessa grekiska trakter bör man läsa boken först eller helt enkelt ha den med på resan. En bättre och mer personlig vägvisare hittar man i alla fall inte på svenska språket. Men också om man vill resa i fåtöljen – ett ämne vi ofta berörde i våra brev – är det en vacker och givande bok, inte minst för kapitel som det om Sapfo och andra historiska gestalter. 

 

Inbördeskrig? Israel skälver

Bild från mitt besök på Kibbutz Masaryk, norra Israel.

 

Det var i väsentliga avseenden ett helt annat Israel jag lärde känna på 1980- och 1990-talen. Men jag blundade inte för ockupationspolitiken och förtrycket av palestinierna. Det fanns en annan mentalitet i en stor del av folket och den hade sina rötter i pionjärgenerationerna och i en judisk vänster, inte sällan med europeisk bakgrund. Det var bland dessa människor jag stortrivdes. Umgänget var intensivt och vackert.

När jag ser de skrävlande fascisterna i Israels nuvarande regering kan jag bara konstatera att det förflutna för alltid är över. Det vissa vill kalla Israels framtid kallar jag Israels undergång. 

Man är bara väldigt naiv om man tror att kärnvapenmakten Israel låter sig gå under. Det allra troligaste är att landet slås sönder av ett inbördeskrig, vars blodiga uttryck redan är synliga. 

Det kommer att jublas. Det kommer att firas. Men för de judiska folken i världen kommer Israels moderna tragedi bara att vara ett upprepande av historiska katastrofer.

 

Ryssland är barbari, ingenting annat

Skärmdump

 

”Terroraktionen andas desperation i en fas då kriget går allt sämre för Ryssland och de interna stridigheterna blir allt svårare att dölja. Ukraina provtrycker ryssarnas stridsduglighet på flera ställen längs fronten. I Belgorod med omgivningar har påfallande välutrustade partisanförband ockuperat ett stort område. Öppna strider har utkämpats mellan Wagnertrupper och rysk militär.

Putins eskalering av terrorn ska således inte ses som något styrkebevis utan som ett tecken på hans ynklighet. Illdådet för terrorn till en ny nivå, även om mönstret består; att förstöra Ukrainas infrastruktur och förgöra landets ekonomi och möjligheter till överlevnad.”

Det är kloka ord som jag hämtat ur en artikel av Svenska Dagbladets Olof Ehrenkrona.

Ryssland för ett angrepps- och förintelsekrig mot Ukraina. Angreppet ser var och en av oss. Men förintelse-aspekten är kanske inte lika självklar? Med sprängningen av kraftverksdammen i Nova Kachovka blir dock den aspekten mycket tydlig. Vad annat än en total förintelse av Ukraina och dess folk kan Putin-fascismens regim ha som mål?

Ingen erövrarnation, inte ens det bedrövliga Ryssland, har någon nytta av förödd mark. På de översvämmade landområdena – de är enorma till ytan – kan ingenting användas, än mindre odlas.  Ryssland visar världen vilket barbari landet bygger på. Ryssland är inte bara det förgångnas despoter och Gulag. Ryssland är vår tids största hot mot varje form av frihet, oberoende och civilisation. Ryssland är barbari, ingenting annat.

 

 

Rysk statsterrorism

Effekterna av dammsprängningen är omfattande. Skärmdump

 

Själva ockupationen av Ukraina är ett uttryck för rysk imperialism och statsterrorism. Men många enskildheter i detta angreppskrig visar tydligare än andra vad det är för regim som styr Ryssland. Putin-fascismens avsikt har gått från ockupation och stöld av land till förstörelse, utplåning och folkmord. Kulmen kom med sprängningen av Kakhovka-dammen. Folk flyr vattenmassorna. Regionen översvämmas med fasansfulla konsekvenser.

Jag ser bland annat hos BBC att det man nu fruktar är att Putin-fascismen har en annan sprängning på programmet. De avser förmodligen att förpassa kärnkraftverket Zaporizjzja till samma evighetsgrav. Vilka konsekvenser det skulle få vågar jag inte ens tänka på. 

Politiska lögner om liv och död

Foto: Astrid Nydahl

 

För en dryg månad sedan stannade mitt hjärta och i fyra minuter var jag död.

På hjärtkliniken talade vi mycket om döden. Och om livet. 

Har det blivit viktigare efter döden? Ni som känner mig vet svaret.

Hur jag än vrider och vänder på frågan - och på mig själv, hur ont det än gör - har jag svårt att se något annat än ett stort nej. Det människan förstört kommer bara i fantasins värld att kunna återskapas. Resten är politiska lögner. 

 

Péter Nádas: Egen död (Rámus, översättning av Ervin Rosenberg)

Jag har, som ni vet vid det här laget, all anledning att skriva om min egen död. I dag gör jag det med reprisen av en recension, nämligen den jag skrev om Egen död, Péter Nádas gripande bok i svensk översättning av Ervin Rosenberg.

"Där är vi. Nu händer det." (sidan 64)

Varje dag vandrar vi utmed den tunna linje som skiljer oss från dödens schakt. Det blir jag starkt påmind om i Péter Nádas Egen död.

Huvudpersonen är en 51-årig, vältränad, frisk och aktiv yrkesmänniska, på toppen av sin kraft tycker han själv, som plötsligt medan han är på väg med ett korrektur, drabbas av märkliga fenomen: illamående, yrsel, en känsla av att luften tar slut, att han själv inte får någon luft i sig, oavsett om han är inomhus eller utomhus. Om denna huvudperson är identisk med författaren får vi aldrig veta (se not nederst).

Han konstaterar att han alltsedan uppvaknandet den dagen märkt att något var fel, han förstår bara inte vad. Han tycks finnas i en kupa, som betraktar omgivningen som overklig, också när han sitter mitt emot en kvinna som räcker fram ett papper för honom att underteckna. Därifrån rusar han till tandläkaren, och väl ute igen säger han att att han egentligen borde hålla tyst om detta, tills han tycker sig förlora också orden. Allt svindlar för honom och han konstaterar: ”Om anden inte minns blir kroppen obegriplig”.

På Hotel Gellért försöker han komma tillbaka till livet, lyckas beställa in ett glas vin och en soppa. Men också där saknas det luft. Han stirrar på sin tallrik oförmögen att röra den. Till servitören säger han att han mår dåligt och snabbt måste få betala. Just det här avsnittet är berättelsens höjdpunkt, här står allt och väger och Nádas beskriver både de fysiska och de psykiska fenomen som berättaren genomfars av. Också när berättaren banar sig väg med den kropp han kallar ”en blygrå massa”, ut till en taxi och hem, följer man hans kamp mot döden och tror på varje stapplande steg hans berättelse tar.

Från denna punkt börjar berättelsen bokstavligt talat ett nytt kapitel. Mannen befinner sig nu i ambulansen, han tycker det är märkligt att sirenerna är på, för hans skull, ”i det stora hela var min kontakt med de andra bruten.” Resten av berättelsen skildrar de absurda scener som möter en patient på en akutavdelning. Porträtten av sköterskor och läkare är så starka att man ser dem framför sig, inte minst ”den storväxta kvinnan, som fortsatte att mumsa på sin gurka”, hon som senare ska ge upp ett skrik när allt vänder och berättaren återkommer till livet.

Det som tilltalar mig mest med Egen död är att den växlar mellan ett episkt, rakt berättande och en nästan aforistisk kortprosa. Dessa korta stycken, för det mesta bara några rader på en annars vit sida, sammanfattar både ett inre och ett yttre skeende. När berättaren återkommer till livet gör han det ännu en gång via sin mors födelsekanal och så blir metaforerna om liv och död giltiga. Han ser sig själv födas och det som kunnat bli hans död blev istället hans förlossningsavdelning.

Not: Översättaren Ervin Rosenberg tillägger: "Om detta bara så mycket: Nádas skriver om sig själv, det är faktum. Han själv var kliniskt död våren 1993, det vet jag. Jag arbetade då på översättningen av Minnesanteckningarnas bok. Ställde frågor till honom i brev, varje gång jag behövde klara ut något. Han svarade tålmodigt. Plötsligt blev det slut. Långt senare, månader senare, berättade han anledningen till tystnaden: det var döden, den kliniska döden."