fredag 17 februari 2023

Tidens gång fångad på bild

Foto: Astrid Nydahl

Tidens gång, ett exempel:

Vid Trafalgar i London står Astrids barnbarn Simon (han fyller 29 i år, plåtslagaren med egen firma), min son Tobias, död sedan oktober 2014, och jag själv som hade glömt färgen på mitt skägg (vilket numera är vitt, förstås), och dessutom med fingrar som det gick att ha vigselring på (det gör det inte längre, därtill har artrosen krökt dem för mycket).

Sjuttio år gammal är det hög tid för mig att reflektera över livets och tidens gång. Mycket förtränger jag, helt enkelt för att det är smärtsamt, tämligen motbjudande och sådant jag önskar aldrig hade funnits i mitt liv. Det gäller helt skalan från det mest intima privatlivet, till det politiska liv som drev oss i armarna på det totalitära.

Å andra sidan finns det mycket som är i allra högsta grad minnesvärt. Bland alla böcker - de är drygt femtio stycken - jag skrivit och utgivit under åren 1974 - 2021 finns det spår och märken efter sådant. Det kanske är en liten smula levnadsvärt som därmed också blev till både nytta och glädje. 


torsdag 16 februari 2023

Harald Jähner: Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945-1955 ( Daidalos, översättning av Svenja Hums)

 

”Tyskarnas fascism var som bortblåst. Vägarna kantades inte av vilda odjur, utan av vinkande människor som åt chokladen direkt ur ockupanternas händer. Hur var det möjligt?” (sidan 309 i boken)


Efter att ha läst Kirsten Thorups lysande roman om livet i München 1943, Indtil vanvid, indtil døden, var det mycket omtumlande att gå till Harald Jähners berättelse om det tyska samhället åren 1945-1955.

 

 Det som är så slående med hans bok, är att han utifrån ytterst konkreta exempel, område för område, visar hur ett fanatiskt, av nazismen indoktrinerat och krigsförhärligande folk, till synes plötsligt kunde återuppstå som en kulturnation. Var det så?

Jähner vandrar genom detta Tyskland, från ruinromantiken till bortträngningens mekanismer. Han ger sig i kast med den livsavgörande svartabörshandeln där man bytte varor med varandra och så småningom i krass kriminalitet tjänade svarta pengar. Han tar sig an estetiken i konsten och vardagens mode och maskiner, och visar hur omskolningen av en hel nation kunde se ut.

Omskolningen är kanske bokens intressantaste berättelse. Där får vi bekanta oss med vad som hände de tyska intellektuella som flytt Hitlerväldet, men som väljer att komma tillbaka för att konkret arbeta med det Tyskland som måste återuppstå ur ruinerna. Där möter vi storheter som Döblin och Heym, men också mindre kända personer som Hans Habe (hans öde ligger till grund för E.M. Remarques roman Natt i Lissabon, som jag också recenserat här i bloggen), och den numera föga kända amerikanska operation som CIA skötte, och som helt riktade in sig på europeiska intellektuellas vilja till samarbete, Congress for Cultural Freedom, som bland annat låg bakom tidskrifter som Der Monat, där ett ansenligt antal av Europas främsta författare och intellektuella.

Hamstrandet kunde få dramatiska effekter, Jähner talar om ett allas krig mot alla och vi påminns om boktitelns relevans: 

”Man talade om vargatider, om ’naturtillståndets homo homini lupus’, om risken för en total kollaps av rättskänslan.”

Det förlorade anfallskriget fick många olika konsekvenser, boken visar bl.a. på att nederlaget blev en vass kil mellan könen. Kvinnor föraktade sina män som misslyckats så i sin ”krigskonst”. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg vilka väldiga folkvandringar nederlaget resulterade i. En tysk ort blev plötsligt något helt annat. Flykten var det enda alternativet. Och de flyende tyskarna var inte välkomna till Tyskland, vilket man kanske kunde frestas tro. Tvärtom skälldes de för allt tänkbart nedlåtande. Resultatet blev att 16,5% av Västtysklands invånare kom från de förlorade områdena i öster, i Östtyskland var de hela en fjärdedel av befolkningen.

Det avslutande kapitlet i boken handlar om bortträngningen. Denna mänskliga mekanism tog sig de mest groteska uttryck. Bara två år efter Hitlers död, och ett angreppskrig, parallellt med Förintelsen, som orsakat många miljoner människors död, kunde man i tidskriften Der Standpunkt läsa:

 

”Tyskland är Europas sorgebarn, världens strykpojke (...) Ren slump? Ödet? Det kan i alla fall inte bero på kynne, historia eller nationell utveckling.”


Vill man förstå årtiondet efter Andra världskriget i Tyskland, är detta en omistlig bok. Djupt informativ berättar den elegant och lättillgängligt om högt och lågt, allt det som präglar oss människor efter att en stor katastrof förstört allt.

onsdag 15 februari 2023

Självmord och självmordsförsök. Ny bok av Ingrid Börge

 Ingrid Börges bok Jag ville ju bort! (Carlssons förlag) är en vackert formgiven liten bok, som till omfånget är endast cirka 40 sidor. Men det säger väldigt lite om vad det är för bok vi talar om.

Ingrid Börge är framför allt översättare av italiensk litteratur (tungviktare som Primo Levi och Marta Morazzoni). Hennes egna titlar tidigare är Den dyngpillande heligheten 2008, och En kyss under halvparasiten med mera 2015).

Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris fick hon 2015.

Den nya boken handlar således om ett självmordsförsök, som var både genomtänkt, välplanerat och med beslutsamhet utfört. I detalj skildrar hon vad som hände, varför det misslyckades och vad som hände sedan.

Boken borde spridas på alla sjukhus och kliniker där patienter med självmordsförsök bakom sig är inlagda. I Ingrid Börges kloka text kunde de kanske finna plats för nya, egna tankar.

Ingrid Börge var gift med författaren Göran Börge, som avled för tio år sedan. Om Görans böcker skrev jag mycket här i bloggen, men jag vill särskilt länka till denna text, skriven när jag fått budet om hans död.

Förlagets presentation:

"Jag ville ju bort är något så ovanligt som en liten skrift om ett mycket väl övertänkt självmordsförsök. Beslutet växte fram under ett flertal år, från början efter ett samtal mellan de två makarna om ett aktivt avsked till ett långt gemensamt liv men med vetskapen om att en av dem skulle gå bort inom kort i en elakartad cancer.

Ingrid hade studerat olika sätt att beröva sig livet, inhämtat beskrivningar ur skönlitteraturen från kända förebilder. Lugn och medveten skred hon till verket men trots allt misslyckades det. Efter flera år har hon nu beslutat sig för att publicera sin nakna och insiktsfulla berättelse om sitt misslyckande som förbyttes till sin motsats, men vägen tillbaka blev en lång vandring. Den gjordes också möjlig genom trogna vänners stora omsorg.

Ingrid Börge, bosatt utanför Stockholm, är författare och välrenommerad översättare av skönlitteratur främst från italienska."

 

tisdag 14 februari 2023

Martyn Joseph – en påminnelse från Wales

Martyn Joseph – Albert’s Place (Radio 2’s 21st Century Folk)
 
Min ungdomsvän Claes påminde mig. Det här är en artist som rör vid både hjärta och hjärna. Lyssna och njut.
 
Läs mer här om denna Welshman.  Han skriver på sin hemsida:
 
"Really what I do is to try and write songs that might step up and make some sense of a moment in time. A good song makes you feel like you’re not alone in the world.”
 

Salman Rushdie i The New Yorker om mordförsöket och annat...

Skärmdump från The New Yorker.

“I’ve always thought that my books are more interesting than my life,” Rushdie says. “The world appears to disagree.”

Photograph by Richard Burbridge for The New Yorker


Islamismen kommer och går i medierna, nu senast kring doktorsavhandlingen som lades fram i Lund. Men annars är den - i alla fall i mitt medvetande - främst förknippad med dödligt våld. Salman Rushdie överlevde den attack han råkade ut för. Men de flesta dör.

Stor intervju med Salman Rushdie:

Rushdie had agreed to appear onstage with his friend Henry Reese. Eighteen years ago, Rushdie helped Reese raise funds to create City of Asylum, a program in Pittsburgh that supports authors who have been driven into exile. On the morning of August 12th, Rushdie had breakfast with Reese and some donors on the porch of the Athenaeum Hotel, a Victorian pile near the lake. At the table, he told jokes and stories, admitting that he sometimes ordered books from Amazon even if he felt a little guilty about it. With mock pride, he bragged about his speed as a signer of books, though he had to concede that Amy Tan was quicker: “But she has an advantage, because her name is so short.”

 

A crowd of more than a thousand was gathering at the amphitheatre. It was shorts-and-polo-shirt weather, sunny and clear. On the way into the venue, Reese introduced Rushdie to his ninety-three-year-old mother, and then they headed for the greenroom to spend time organizing their talk. The plan was to discuss the cultural hybridity of the imagination in contemporary literature, show some slides and describe City of Asylum, and, finally, open things up for questions.

*** 

 

Hela kan du läsa här

 

måndag 13 februari 2023

Ny poesi från Canada med Patrick och Niko Friesen

Lyssna på skivan här.

Min gamle vän Patrick Friesen är en mycket fin poet, både i bokform och när han läser (hans röst är speciell och vacker). Jag har översatt några av hans dikter, och han hjälpte mig med den engelskspråkiga diktsviten The Art of Dying, som finns med i min bok The Last Wintertrip (2006). Här kan du se olika poster med honom i Nydahls Occident.

Han bor på Vancouver Island, Canada. Hans böcker och skivor finns på nätet, på en rad olika sidor.


Patrick och Niko Friesen


söndag 12 februari 2023

Anti-semitens försök att skapa det mediokras elit

Foto: Ulrika Wikström, Karis, Finland 

"There is a sense of passionate pride among the mediocre, and anti-Semitism is an attempt to give value to mediocrity as such, to create an elite of the ordinary."

 

Så skriver Alain Finkielkraut i sin essä In the name of humanity, reflections on the twentieth century från 1986 (engelsk översättning från 2000). Just den här texten handlar om Sartre och hans bok Anti-Semite and Jew. Det är en otäckt aktuell bok, och jag behöver väl inte säga att såväl Sartre som Finkielkrauts arbeten är uppfordrande för oss alla, just nu.


*


Om Finkielkrauts bok, bland annat detta:


"Finkielkraut reminds us that the concept of cultural relativism—indeed, the very idea of tolerating other cultures—is a relatively recent development in Western history. As he looks for answers he interrogates the differences between historical racism and the racism embedded in the philosophies of this century's genocidal movements, showing how modern racist ideologies like National Socialism look not to sin within the self as the stumbling block of human advancement but to a clandestine conspiracy by a particular, identifiable element of human society. What this form of radical racist thought eliminates is the notion of personal responsibility—instead of finding the answers to misfortune within the self, modern racism suggests that evil can be identified in others and summarily eliminated.

 

***

 

Som Sartre under sin litauiska resa kunde vända ryggen åt alltsammans och försvinna bort över sanddynerna, så vill också jag idag, om inte försvinna så i alla fall bli lite osynlig och luddig i kanterna. Jag läser, jag harvar med det vardagliga och försöker tro på min egen tanke. Kanske går jag ner mig och fastnar i sanden, kanske får jag en fjärils lätthet i stegen. Ingenting är säkert en dag som denna och jag fortsätter bläddra i drömda pappershögar. 
"Ni vet vad man ibland säger för att rättfärdiga bödlarna? Att man måste förmå sig till att plåga en människa om hennes erkännanden gör det möjligt att spara hundratals liv. Vilket hyckleri!" (Jean-Paul Sartre: Kolonialism och revolution, samtidshistoriska studier 1956 - 1970)

Nog får man säga att Sartres ord ter sig väldigt aktuella. Vem som ska dö idag vet vi inte. Men redan imorgon kan vi summera och ange platser och antal. 




lördag 11 februari 2023

Vintern som försvann...

Foto: Ulrika Wikström, Karis, Finland

Den skånska vintern försvann snabbt. Någon snö att tala om blev det egentligen aldrig.

Vi har haft några kalla nätter som drivit upp summorna på el-räkningarna. Men den katastrof vi förberett oss för har inte blivit verklighet. Missförstå mig rätt: räkningarna har varit extremt höga, men vi har med sparande i kombination med generösa bidrag från mina läsare kunnat betala dem.

Det vackra vinterlandskapet visar hur det kan se ut i södra Finland. Det är vännen Ulrika i Karis som tagit den.

Helgen är på gränsen till vår, med 9 plusgrader i dag, men den kraftiga blåsten med 16 sekundmeter i byarna gör det inte särskilt lockande att ta ut. Ändå ska vi inta veckans första pensionärsfika under förmiddagen. Kristianstads vackra station väntar!

Liv och död, vår och vinter. De eviga processerna berör oss alla.

fredag 10 februari 2023

NYGAMMAL BLOGG-ORDNING

Sätaröds station mellan Tollarp och Linderöd i Skåne. Här levde jag åren 1991-1997. Jag drev också mitt förlag härifrån. Boklagret fanns i den gamla väntsalen. Någon dator fanns inte, allra minst något nät eller någon blogg. Det kom, som ni vet, senare.
  

Från och med denna helg blir det nyordning för Nydahls Occident.

1/ Statistikfunktionen är helt borttagen. Jag behöver inte varje dag - eller ens någonsin - veta hur många som läser min blogg. Dessutom har andelen spam ökat dramatiskt, det behöver jag inte heller veta. Antalet läsare sjönk när Putinfascismen angrep Ukraina och jag tog entydigt ställning. Varken Putins anhängare eller rysk-ortodoxa kyrkans beundrare behövs som läsare. Rakt tvärtom.

2/ Jag godtar inga former av anonyma kommentarer. Det är väldigt enkelt administrerat: jag släpper helt enkelt inte fram dem, utan sänder dem direkt i soptunnan.

3/ Jag kommer inte att ha någon som helst kontakt med, eller ens läsa, de svenska eller danska nätsidor som jag en gång också skrev i. De som anslutit sig till Kremls världsbild är varken välkomna, intressanta eller relevanta.

4/ Det pågår ett krig i Europa. Varken jag eller någon annan kan blunda för det. Krigets allt mer omfattande karaktär ställer oss inför nya uppgifter. Jag försöker leva efter det jag lär. Lär gör jag varje dag.

5/ Vid sidan av det militär kriget pågår det också ett de rikas krig mot de fattiga. Det är ett tilltagande, globalt "problem" som har sin historia och sina djupa rötter i klassamhällets orättvisor och ett ständigt sparkande nedåt.

6/ De folkvandringar som pågår - delvis orsakade av krigen och inbördeskrigen - medför stora spänningar och motsättningar inte bara i vårt eget land, utan i stora delar av Europa. Den djupt rotade antisemitismen är en av flera slaggprodukter i denna process. Inte heller den kommer jag att tiga om. Det har jag aldrig tidigare gjort, så varför skulle jag nu, när den är ett akut problem.

Ni som vill följa mig framöver - trots förändringar och tydligare markeringar - är hjärtligt välkomna att göra det. 

Thomas Nydahl, fredagen den 10 februari 2023


torsdag 9 februari 2023

"Sedan tar vi Berlin" hette det

Leonard Cohen sjunger sången i Malmö. Foto: Astrid Nydahl

Det är väldigt länge sedan nu, men han sjöng: 

"They sentenced me to 20 years of boredom/ For trying to change the system from within/ I′m coming now, I'm coming to reward them/ First we take Manhattan, then we take Berlin"

Faktum är att Leonard Cohens sång, inspelad 1986, hade och har något profetiskt över sig, och det är inte så konstigt. När det gäller Cohen ligger det i sakens själva natur.

Det som möjligen är konstigt just nu, är att president Zelensky på sin europeiska resa inte får det största stödet från Berlin eller Paris. Det kommer, som alla kunde se i går, från London. Britternas stöd - inte bara med ord utan också med tunga vapen - kan komma att ha en mycket stor betydelse i motståndskriget. Att Moskva ska förlora är själv förutsättningen för en anständig framtid - för oss alla.


Putins krig. Ukrainas motstånd. Snart ett år sedan fascismen släpptes lös

Skärmdump. Foto av Lena Wilderäng. Från Cornucopia, viktigaste källan till kunskap om Putins krig mot Ukraina.
 

 Rolf Gustavsson skrev i Svenskan på onsdagen:

Putin försöker både utplåna Ukraina och förödmjuka Europa genom taktiken söndra och härska. Det var på onsdagen oklart om ett besök i Bryssel kunde bli av.

Det symboliska perspektivet lägger stark press på de högsta ledarna i EU att visa enig uppslutning bakom Ukraina. Dessutom måste de formulera ett trovärdigt svar på Ukrainas begäran om att få anslutning till Europa. En begäran som Ukraina faktiskt framfört i snart 20 års tid. 

Kriget katalyserar ett behov av en ny, kreativ diskussion om framtidens EU. För att positivt möta Ukrainas önskemål går det inte att bara köra vidare i de gamla hjulspåren. EU:s framtid är kopplad till Ukrainas.

Tro inte att Ukraina är bortglömt här. Tvärtom är det en del av mitt dagliga liv, då Ryssland och aktivismen mot Putins terrorregim finns i min familj. 

Men detta fasansfulla krig pågår alltså dygnet runt sedan snart ett år.

Under de inledande veckorna och framåt spekulerades det mycket om att Putin var sjuk, att han skulle dö, att en konspiration mot honom pågick och att han skulle störtas.

Ingenting av det har visat sig stämma. Tvärtom blir kriget grymmare för varje dag.

Vad kan EU göra? Vad kan USA göra? Vad kan varje fiende till Putins regim göra?

Jag är pessimist, men hoppas få fel. Zelensky och de brittiska värdarna i Westminster Hall övertygade mig i alla fall om att britterna står starkt enade bakom Ukraina. Det var en mycket gripande ceremoni och kanske kan den bidra till mer stöd mot den ryska fascismen.

 

Från Zelenskys besök i Westminster Hall under onsdagen

onsdag 8 februari 2023

Undergången började tidigt

Bullring Birmingham. Foto 2012: Astrid Nydahl
 

Någonting ska bli synonymt med undergången, en plats, ett sammanhang, en period eller en människokrets. 

Undergången började tidigt. Varför? Därför att stillaståendet och väntandet inte passar alla människor. Det passar inte mig, det har det aldrig gjort.

Undergången är en kombination av psykisk sjukdom, ensamhet, längtan bort/en vilja att se världen, och droger.

Ensamheten och längtan bort kan vara ett skilsmässobeslut. Så var det för mig, men det kom alldeles för sent. Det som borde ha skett senast i slutet av 1970-talet dröjde till början av 1990-talet, då katastrofen fullbordats flera gånger om. 

Den psykiska sjukdomen blev synlig redan i barndomen. I den ligger barndomens vistelse på Hallarna i Tormestorp, dit jag skickats av BUP på Flensburgska barnsjukhuset i Malmö.

De enda drogerna var medicinska och drycker med alkohol. Några narkotiska preparat ville jag aldrig höra talas om. Psykofarmakan tvingades jag in i 1986 efter  haveriet i Lissabon, frågan är om jag nu har lyckats sluta med den (försök pågår). Öl och vin har följt mig, dag efter dag, med kortare eller längre uppehåll. 

När det började vet jag. Det var i Köpenhamn när jag var 13 år. Vi i årskurs 7 var där med skolan, lärarna anade inte vad de ställde till med. När det ska sluta vet jag inte, ty äktenskapet med alkoholen är stabilare och hållfastare än alla andra. Det styrs av signalsubstanser och har föga med förnuft att göra.

Det har förnyats i Tel Aviv, Lissabon, Birmingham, Manchester, Helsingfors, Bonn, Amsterdam och en rad andra städer och miljöer. Nu är resandet definitivt slut. Det är pengarna också. Det som fortsatt kunde ha gått till vin måste nu gå till el-räkningarna. Livet har sina ironiska vändningar. Man blir ju onekligen beroende också av el!

Jag kunde aldrig leva upp till Mersey-poeten Roger McGough's  ord:

"Let me die a youngman's death/ not a clean & inbetween/ the sheets holywater death/ not a famous-last-words/ peaceful out of breath death".

Konsumismen är en drog som aldrig lyckats fånga mig. Bilden på Bullring i engelska Birmingham är avskräckande nog.

Här hamnar man då och då, när det är som värst. Foto 8/3 T.N.



Luften går ur oss alla

Landön, förr om åren. Foto: Astrid Nydahl

Jag läser minimalt. Jag ser film. En man ligger döende. Timmarna räknas. Maten är lagad för en hel vecka. Elpriserna noteras. Jordbävningsoffren allt fler. Putins offer allt fler. En släkt reduceras till en samling individer. Varje andetag hörs. Men luften går ur oss alla.

Vem var Gáspár Miklós Tamás? Och varför hyllas denna marxist vid sin död av Orbán?

Bild från Hungary Today
 

För bättre förståelse, läs vad Politico skriver i ämnet här under rubriken A philosopher’s death and the two realities of Orbán’s Hungary.

Ämnet är alltså en filosofs död och "två verkligheter i Orbáns Ungern". Nederst ett utdrag ut Politicos artikel.

Några minnesord om Gáspár Miklós Tamás från Central European University:

1948 Cluj/Kolozsvár – 2023 Budapest

 

Professor G.M. Tamás, Gazsi, passed away on January 15, 2023. He was with us from the very beginning, 2003-2004. Trained as a philosopher, he taught his "Class on Class", and later Critical Theory, to generations of students at the department. We'll remember his watchful gaze, uncompromising intellect, theoretical and linguistic precision and wit, which he applied in his teaching just as much as in his analytically sharp and compassionate writings on contemporary society. 

 

The cold brutality of the world remains, but we, especially, we Hungarians, Romanians, and other CEU citizens have lost one of its most brilliant interpreters and critics. We only stutter without him.

 

Professor Tamás graduated from Babes-Bolyai University, in 1972. He originally has studied philosophy and classics. After a stint as an assistant editor of a literary weekly in his native Transylvania, he got into political difficulties with the authorities of the time, emigrated to Hungary where he taught at the University of Budapest (ELTE). Sacked for political reasons again, he became known as a dissident intellectual and published only in the underground or abroad.

 

Elected as a liberal member of the Hungarian Parliament in 1989, he quit professional politics in 1994. He was the head of the Institute of Philosophy of the Hungarian Academy and has taught at Columbia, Oxford, Chicago, Georgetown, Yale and other universities and was a visiting research fellow in Paris, Vienna, Washington DC and Berlin. He was granted the Lifetime Achievement Award of the Soros Foundation Hungary. He published books on political philosophy and social theory. His works have been translated into 12 languages.

 

Och här, avslutningsvis, ur Politico:

 

To some, Tamás was a brother in dissent from the 1980s in Budapest, when he was active in an underground democracy movement. To a younger generation, the Transylvanian-born Marxist thinker and academic was also a beloved speaker at protests and events, where he excoriated Orbán.


(…)

The Hungarian leader was once himself a liberal dissident, moving in the same circles as Tamás, before tacking hard to the nationalist right.

That’s why Tamás’ passing inadvertently pierced this growing chasm when Orbán posted a photo of the late intellectual on Facebook, paying respects to his (ex) friend.  

 

“The old freedom fighter has gone,” the prime minister wrote, referring to Tamás as simply TGM — the writer’s ubiquitous byline.

 

(…)

 

Who, asked some of the prime minister’s supporters in the comments section, is TGM? Can someone explain?

Others were confused why Orbán was suddenly honoring someone so ideologically opposed to his government. Some offered their condolences anyway. 


Tamás’ fans, meanwhile, were outraged. How dare Orbán, whose government vilifies critics as traitors on a daily basis, post about their beloved philosopher as an “old” fighter?