Modernt och omodernt

Ölandsvinter. Foto: Astrid Nydahl

Igår hade jag en fundering om vad som betraktas som "normalt" respektive "onormalt". Idag kan jag inte låta bli begreppen "modernt" och "omodernt". 

Vem vill inte vara modern? Jag vill det helst inte om jag kan slippa. Att vara modern är numera synonymt med att vara anpassningsbar i politisk, social och kulturell mening. Samtida är jag förstås med elektriciteten, kollektivtrafiken, läkekonsten och kranvattnet. Men för den skull vill jag inte vara modern som lägenhetsgettona, basgångarna i väggarna, gågatu-musikernas skrän, galleriornas varubundna locktoner, de tatuerade kropparnas ockupation av hela nationer. Jag vill inte heller vara ett offer för moderna tiders gangsters, oavsett om de svindlar mig via banken eller rånar mig vid en penningautomat. Jag vägrar vara så modern att jag skulle applådera också det så kallade "mode" som får mig att häpna varje gång jag befinner mig i en stadskärna.

Att förbehålla sig rätten att vara omodern, se där en väg att navigera utmed för att bevara förståndet. Jag vill fortsätta trivas i tystnaden, själv avgöra när något alls ska låta. När omvärlden gör sig påmind med bomber en nyårshelg vänder jag det firandet ryggen. Mina vardagar är i högsta grad omoderna. Helst läser eller skriver jag. Det är en av de moderniteter jag godtar och uppskattar: skrivandets verktyg utöver pennorna. Det största nöje jag kan föreställa mig är att vandra utmed eller sitta helt still vid havet. Jag gör det helst den årstid då husbilsfolket håller sig hemma. När de attackerar finns det föga frid där. Vinterhalvåret är min favorittid, tystnaden min största kärlek och stillheten i ett mindre umgänge att föredra framför flockbeteendena.

Nu behöver jag inte längre hävda det omodernas fördelar, det är bara att tillämpa dem.