Hitlers pengar, skjutningar, rån, obekväma poliser och annat i världen

Foto 8 februari, äntligen kom vintersnön till Skåneland: Astrid Nydahl

Ur en ny bok översatt till svenska från tjeckiska, Radka Denemarková: Pengar från Hitler (en sommarmosaik) i översättning av Karin Eriksson (Aspekt förlag), läser jag författarintervjun på slutet, där Lova Meister bland annat frågar författaren:

Hur togs Pengar från Hitler emot i Tjeckien? 

och hon svarar:

I Tjeckien kommer de aldrig att förlåta mig för den boken. Jag blev oerhört förvånad över att mitt sätt att behandla temat uppfattades som stötande av så många och över hur de resonerade och resonerar i Tjeckien. Jag förväntade mig inte så mycket hat och så många angrepp. Boken kanske blottlade något som varit väl dolt och patologiskt bortträngt i generationer. Ett liv med två ansikten: ett demokratiskt utåt och ett annat inåt. Det fanns aldrig några nazister eller kommunister i den egna familjen. Alla ville vara regimens offer. Det var andra som var nazister eller kommunister. Litteratur får inte ljuga. Den ska slå sönder historikernas torra konstruktioner som får människors liv att dunsta bort. Och den egna familjehistorien är inte detsamma som nationens kollektiva minne. Därför innebär det ett sådant lidande för många av oss i Europa att kännas vid oss själva. Vi är visserligen inte bara summan av vårt eget förflutna och mänsklighetens förflutna, men vi kan inte fly undan från något i det förflutna. Bara de döda upplevde ett slut på kriget. Inget tema har någonsin blivit uttömt. Vi vet ingenting.

Glada på snögrå himmel. Foto: Astrid Nydahl

Som ni förstår kommer jag att recensera Radka Denemarkovás bok när jag läst den.

***

Botaniserandet i världens skeenden är en närmast självklar daglig banalitet, oavsett hälsoläge. Det som slog mig under onsdagen var att skjutningarna i Malmö numera ter sig lika banala. Det finns ett sedan länge pågående väpnat krig mellan de olika kriminella falangerna. Men det skjuts också på andra sätt, och det är dessa "andra" som både medier och polis numera sitter i bryderi kring. Har Malmö fått en ny serieskytt av Mangs-modell? Ingen vet.

Att rånen mot individer och butiker numera utförs av beväpnade gangsters betraktas som en radikal upptrappning av situationen i Malmö. Ett sådant rån rapporterades det om under onsdagseftermiddagen. De kommer ofta och Malmö är sannerligen inte ensam stad i Sverige om den utvecklingen. Det är naturligtvis därför man gärna vill sätta munkavle på poliser som Peter Springare, som vittnar om orsakerna och hur brotten ser ut. Att de dessutom får stor uppbackning ute i samhällena gör förstås att de blir ännu mer obekväma på sina viktiga arbetsplatser där man förväntas tiga medan man utreder brotten.

När Malmöpolisen nu anhållit en endast 15-årig pojke så frågar i alla fall jag mig om han utfört någon form av inträdesprov till maffian. Normala 15-åringar går inte beväpnade om nätterna i stan. Inte ens där. Arma gamla Malmö.

En annan medial följetong är förstås regeringen Netanyahu i Israel. Den nya lagstiftningen kring bosättningarna på Västbanken tolkas som ett första steg mot en annektering och därmed en de facto-situation som skulle omöjliggöra för all framtid en så kallas två-stats-lösning. Vill man läsa en analys av lagstiftningen kan man med fördel gå till den här texten.

Jag citerar avslutningsvis en av mina favoritkrönikörer, Richard Swartz som skriver:

Vi glömmer gärna bort att också de allra mest förskräckande politiska ledare brukar komma till makten genom helt korrekta val, att folket fått precis som det velat, och att ansvaret i sista hand alltid är vårt eget. What you see is what you get. Och i de allra flesta fall tar det minst fyra år innan det går att göra något åt saken. Även om vi ångrat oss långt innan dess. Hur var det Winston Churchill sade? Demokrati är det sämsta styrelseskicket om vi bortser från alla de andra.