Plötsligt kom de inflygande i synfältet som vita påminnelser om liv. Det var förmodligen årets kallaste stund vi stod där, isvinden rev i hela kroppen, den gick in genom kläderna som inte skyddade det minsta. Det blev en snabb kopp kaffe och en smörgås.
 |
| Åhus 2 februari 2017. Foton: Astrid Nydahl |
Väl hemma igen övergick kylan i frossa och feberkänsla. Februari är här och jag bara väntar på det som ska komma, en vår med löften som aldrig går att uppfylla, men en vår som ändå kommer med ljus och värme.
Det finns en väletablerad grupp människor som säger att det är rädsla som styr våra tankar. Det kanske det är. Men frågan kvarstår: ska man underskatta rädslan? Den dag vi inte längre kände igen oss växte rädslan och kom att styra inte bara våra tankar utan också de vardagligaste handlingar. De som gör sig lustiga över den utbredda rädslan hånar i själva verket något djupt mänskligt. Rädslan är en överlevnadsmekanism. Utan rädslan skulle vi godta vad som helst (och det gör vi väl inte?).
1 kommentar:
Michael kommenterar:
Jag gissar att det är bl a Henrik Schyffert som du avser med de som hånar rädslan. Nå, Tino Sanandajis bok har fått stor spridning och det är snarare Schyffert och hans gelikar som framstår som dumma i huvudet. Eller genuint ondskefulla.
Hur skall man kunna skapa sig en översikt över vad som händer? Kaoset tilltar. En rimlig källa till rädsla är förstås den amerikanska aggressionen mot Ryssland och hotet om ett anfall på Iran. Jag hade hoppats på att krigshetsarna i Washington skulle förlora inflytande under Trump, men det verkar som om de har behållit ett ohälsosamt inflytande.
Invandringsfrågan är oerhört viktig, men den allt överskuggande frågan måste ändå bli freden. Att förhindra ett kärnvapenkrig.
I denna strävan har jag som högerman funnit en allierad i den realistiska vänstern och dess främste företrädare, Stefan Lindgren.
Om du inte redan läser hans blogg, här är adress:
8 dagar
Skicka en kommentar