måndag 30 oktober 2017

Fernando Pessoas Orons bok för första gången helt komplett på ett begripligt språk

Praktfullt omslag
Få böcker har betytt så mycket för mig som Fernando Pessoas Orons bok. Jag har i mina egna böcker sedan många år, och ofta här i bloggen kommit in på den.

Exempel på originalmanus ur inlagan

När jag i TLS såg att den kompletta versionen alldeles nyligen kommit i en praktfull engelsk översättning fanns det inget att tveka om. 

Pessoa ska man läsa antingen i original eller svensk översättning. Men det är knappast troligt att en sådan skulle komma. De två tidigare utgåvorna, den senaste kom 2007, har båda utgivits av förlaget Pontes i Lars Axelssons och Margareta Marins översättningar, och de har alltid funnits till hands. Det kommer de fortsatt också att göra. Men detta kompletta verk blir ett intressant och välgörande både som sakligt referensverk och som inspirationskälla.

Tilläggas måste att Pessoa de facto både talade och skrev på engelska lika bra som på portugiska. Han levde många år i Sydafrika, dit hans föräldrar flyttade med honom från Lissabon i hans barndomsår (han återvände hem vid sjutton års ålder och blev staden trogen till sin alkoholtidiga död 1935, då han var endast 47 år gammal). 

Omslagets framsida

Det är Jerónimo Pizzaro som är redaktör för verket och Margaret Jull Costa som översatt det till engelska. Pizzaro har arbetat med sju volymer i nationalutgåvan av Pessoas omfattande verk. Jull Costa är översättare från spanska och portugisiska och har bland annat prisats för sin första översättning av Orons bok (1992).

Handskrifter i inlagan
I den här bloggen har jag nog aldrig citerat Pessoa på engelska förut, men nu avslutar jag med just det:
"I don´t have the right qualities to be either a leader or a follower. I don´t even have the merit of being contented, which, if all fails, is what remains."

söndag 29 oktober 2017

Tortyrkammaren, tankepolisen

Foto: Astrid Nydahl
Var någonstans i världen finns det en frihet som är beskuren och formulerad på det sättet, att den medger individuell rörlighet, samtidigt som den fostrar sina medborgare till ansvarstagande och solidaritet? Jag har inte sett en sådan plats, jag har inte läst om den och inte ens i min dröm har den framträtt. Är den platsen en orimlighet? Det rimligas konst står sällan att finna i det mänskliga. Det mänskliga formeras under olika ismer, ger sig själv namn som ska lysa mot omgivningen, men oavsett om den kallar sig liberalism eller socialism slutar den i samma självmotsägelse: ingen frihet eller all frihet, beroende på vem som skriver ner berättelsen, all frihet eller ingen frihet, som pendelrörelsen mellan individen och massan, eller som den mellan boktryckeriet och tortyrkammaren. Varje system jag sett i mitt vuxna liv har varit lika absurdt: inbyggt i dess författningar har det, bakom alla de vackra orden, funnits mekanismer som antingen bejakat tygellöst barbari eller total frånvaro av tanke-, yttrande- och tryckfrihet. De värsta platserna har av någon anledning alltid draperat sig i banderoller med texter om frihet, broderskap och jämlikhet - och blåsorkestrarna har spelat så högt att de torterades skrik aldrig nått fram. I Albanien smattrade de röda fanorna i vinden, i Libyen de gröna. Det som förenade de två systemen var tortyrkammaren och tankepolisen.


lördag 28 oktober 2017

Efter vaggen och före graven

Nerja, Spanien. Foto: Astrid Nydahl

Idag har vi haft 70-årskalas. I ett församlingshem trots att många av oss är synnerligen icke-kristna. God mat och dryck, vackra leenden, vacker musik från 1940-talets England, små och stora barnbarn på bästa humör. Jag kommer hem med tung packning.

Nu har jag fattat mitt beslut.

Samma dag som Niklas Orrenius i DN (x) skriver om det importerade - muslimska - judehatet i Sverige får jag ett klagomål från en gammal blogg- och bokläsare som säger: "Jag bryr mig inte Israel, Israel bryr sig inte om oss". Läsare som hon kan nu betrakta sig som luft. Jag besvarar inte längre sådant. Jag har blockerat henne i mailen och jag lägger inte ut eventuella kommentarer. Sådana exemplar är förstås, utan att hon och hennes likar kanske ens vet om eller förstår det, klassiska antisemiter. Mitt liv är för kort för att jag skulle bry mig mer.

Desto mer att göra alltså - och att inte göra.

(x) Man bör läsa reportaget!
Som den inflytelserike egyptiske tv-shejken Yusuf al-Qaradawi, som i tv beskrivit Förintelsen som ett gudomligt straff mot judar: ”Genom historien har Allah ålagt vissa personer att straffa judarna för deras korruption. Den senaste bestraffningen utfördes av Hitler”, sa al-Qaradawi och tillade att Hitler ”lyckades sätta dem på plats”.

Från Malmö till Ingenstans...

Foto: Astrid Nydahl

Mina första 30 år levde jag i Malmö. De sex första, min barndom, levde vi på Sevedsplan, adressen var den numera fruktade Rasmusgatan. Ett år före skolstart kom vi till den nybyggda stadsdelen Lorensborg. Skolåren levde jag där i vår intakta familj, två vuxna och fyra barn. Året jag fyllde 17 flyttade jag in i en omodern, billig lägenhet på Jöns Filsgatan (Gamla Väster), tillsammans med min vän Claës. De tumultartade åren där ledde mig rakt in i mitt eget familjeliv. Året jag skulle fylla 21 blev jag pappa och vårt gemensamma första hem blev en tvårummare i Motetten, längst ut på Lindängen, på trettonde våningen, en fasansfull höjd för mig men med en fantastisk utsikt som klara dagar sträckte sig till Danmark.

Vår första familj växte snabbt, vi levde också på Nydala i vår första bostadsrätt, flyttade till en gammal statarlänga vid Marsvinsholm utanför Ystad, återvände till Malmö för sex år på Bellevuegården. Birgitta var gravid med vårt fjärde barn när vi lämnade Malmö för gott. I ett minimalt gammalt hus utanför Tollarp blev vi ödemarksmänniskor i den meningen att vi för alltid brutit upp från den stora staden. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer bo i en lägenhet. Det enda jag behövde och begärde var tystnad, frid och långt till grannar. Så kom livet att levas.

Vi fick sex barn tillsammans. 1991 lämnade jag familjen, men bosatte mig i samma lilla by. Allt gick i riktning mot ett allt mer ödemarksliknande liv. Ekerwald säger att den drömmen ”tycks vara en universell mänsklig belägenhet.” Ändå har jag inte lyckats förverkliga den så som jag innerst inne velat. Ölands södra Alvarsmarker har hela tiden varit mitt mål. Att få skära av de sista banden med det som också här utanför Kristianstad är lantligt men mycket nära staden.

I takt med att de kroniska sjukdomarna gett sig till känna har också det målet tett sig alltmer ouppnåeligt. Kan man utan bil eller andra transportmedel leva i ett landskap som 9 månader om året saknar varje form av kollektivtrafik och anslutning ens till butik och vårdcentral? Det är ju så det ser ut söder om Mörbylånga. Enda chansen att komma någonstans är att följa med skolbussen mycket tidigt på morgonen (och inte kunna komma hem förrän den kör barnen tillbaka på eftermiddagen).

Ett flyktförsök gjorde jag 2003, då jag hyrde ett torp mitt inne i skogen, precis över länsgränsen in i Småland. Det började bra men rätt så snart drabbades jag av klaustrofobi. Inte någonstans kunde man se en horisont, det var skog, skog, skog vart man än vände sig.  Även om jag vid två tillfällen fick sitta på trappan i höstmörkret och se en älgko och hennes kalv stå och äta äpplen, vilket för mig var en sensation, valde jag att flytta tillbaka till den lilla byn. Här lever jag nu med samma dröm varje dag. Så länge dörren är låst och jag får vara ifred för samtidens buller går det bra. Men innerst inne bultar alltid ödemarksdrömmen och den tar fysisk gestalt i bilder från södra Öland. Kanske får jag sluta mitt liv i den drömmen. På flykt har jag alltid varit, men någon gång måste flykten upphöra. I bästa fall stannar jag då i drömmen och minnena.



fredag 27 oktober 2017

Hyrd personlighet är lösningen

Foto: Astrid Nydahl

Det finns en form av lagbrott som sällan diskuteras. Man skulle kunna kalla detta brott för  ”hyrd personlighet”.  Jag är den jag är, men inför andra är jag en annan. Jag hyr någon annans person.

Varför gör jag det? Just för att detta verkliga ”Jag” inte har någon rätt att bosätta sig och leva i vårt land.

Ingen är illegal. Så heter det. Man hur skulle världens nationalstater fungera om var och en av oss kunde bosätta sig och leva precis var som  helst och därtill uppnå juridisk status som PUT eller medborgare? Det skulle inte fungera.

”Många papperslösa hyr personnummer och bankkonto av personer som har uppehållstillstånd eller medborgarskap i Sverige. Det innebär att en person står på anställningskontraktet men att det är en annan som utför själva jobbet.”


Det är vad jag läser och det är vad jag förstår av de verkliga omständigheterna. Vad innebär det?


Ny åsiktspolis i ledningen för Dagens Nyheter

Nerja, södra Spanien, oktober 2017. Foto: Astrid Nydahl

En av den politiska ordningspolisens allra värsta befäl heter Per Svensson. Han är gammal stockholmare men han placerades av sina ägare tidigt i Malmö för att hålla tingen på plats i den mediala världen, först på Kvällspostens kulturredaktion, sedan på Expressens (och de båda tidningarna blev ju senare en och densamma) och slutligen på Sydsvenskan. Där behövdes det uppenbarligen en "liberal" som kunde tysta varje kritisk röst. Med "liberal" menar jag att allt som inte ansågs vara "rätt" skulle förbjudas. Och med kritisk menar jag sådana röster som kunde formulera sig i opposition mot islamismen, multikulti-religionen och den allmänt fördummande acceptansen av social, kulturell och politisk nedrustning. 

På Sydsvenskan tackades han 2008 för lång och trogen tjänst med att få titeln "senior columnist". De talar ju helst engelska i dessa höga sfärer, men titeln innebär i praktiken bara mer betalt för mindre utfört arbete.

Att han är hedersdoktor vid Malmö högskola är bara en liten knorr i karriären, kanske rentav en pinsamhet när man tänker på skolans dåliga rykte.

Nu har Svensson krönt sin karriär med att utses till politisk redaktör för rikslikaren Dagens Nyheter. Det innebär att han som chef för tidningens ledarredaktion sätter dagordningen för Svea Rikes viktigaste pressorgan. 

Det säger inte lite. Det är väl av ungefär samma höga status som att vara kung i ett icke-monarkistiskt land. Det är förstås inte en tjänst som medger bärande av krona, men däremot något mycket viktigare, nämligen möjligheten att med största möjliga verkan styra landets politiskt-intellektuella klimat. 

Åsiktskorridoren sägs vara trång. Men Svensson som DN-chef blir den ännu trängre, det är ett vi kan vara helt säkra på.

Vid årsskiftet sätter han sig på chefsstolen. Räkna med att det kommer att märkas.

torsdag 26 oktober 2017

Sevedsplan - då och nu

Sevedsplan 1956. Jag cyklar i stor trygghet med min yngre bror där nu människor skjuts ihjäl.

Sevedsplan, de sex första barndomsårens fasta punkt, kallades av oss bara Seved. Alla visste var Seved låg. Femtio år före min födsel kallades bostadsområdet för Svinaryssland. Det berodde dels på att den fattiga arbetarbefolkningen hade grisar på bakgårdarna, dels på att Malmöborna tyckte att Sevedsplan låg lika långt bort från stadskärnan som Ryssland.

Martin Andersson skrev i Sydsvenskan 2013 intressant om områdets historia:
”Marken tillhörde en gång Skabersjö gods. En Hans Bauert köpte en fastighet som han döpte till Sophielund efter sin hustru Sophia Charlotta av Trolle. Bauert anlade också en park som ska ha legat ungefär där Sevedsplan ligger idag. När Malmö stad inkorporerade Sofielund 1911 började man bebygga marken. Husen öster om Sevedsplan uppfördes redan i mitten av 30-talet. Vilken Seved som har gett namn åt Sevedkvarteren är lika svårt att veta som att veta vilken Jesper som namngett Jespersgatan. Men faktum är att det bara finns ett Sevedsplan och en Sevedsgatan i hela riket. Ett ovanligt namn på ett unikt område.”
Idag är Seved ett arabiskt och somaliskt territorium, men några nya öknamn har jag inte hört. Det ymnighetshorn som socialtjänsten i området utgör har däremot resulterat i projekt som lokalen Flygande mattan, klotterpedagogiken Mural Seved, Ung i Seved (där man lär sig att ”inte döma folk efter utseendet” vilket tonåringen Mohamed påpekar i ett lokalt nyhetsblad), Sofielundsfestivalen på Sevedsplan, Odla i stan på Rasmusgatan, och förstås en hel del annat. 

Problemet med Seved har flumpedagogiken sedan länge identifierat: ”ungdomarna är sysslolösa”. Därför har man slängt in så mycket ”sysslor” man kunnat, utan att de verkliga problemen har konfronterats. Narkotika- och vapenförsäljningen får man anta sköts på frilansbasis, liksom misshandelsfallen och dödsskjutningarna. Inte ens den lokala polismyndigheten verkar vilja lägga sig i det som sker. DN summerade läget i ett reportage 2011 som inleddes med orden:
”Det är fredag kväll på Rasmusgatan i stadsdelen Seved, det senaste området i Malmö som uppmärksammats för sin gängdiktatur. DN försöker gå in i den lilla kvartersbutiken Ziyad men möts av fyra aggressiva unga män. – Här har ni inget att göra, säger de. Försvinn från våran gata!”
Reportagets slutord har en apokalyptisk ton:
”En polis som vill vara anonym avfärdar allt tal om att gatugänget sökt sig till kriminalitet på grund av brist på fritidsgårdar och samlingslokaler. – Det här är inga ungdomar, de flesta är över 20 år. Det är försent att lägga något krut på dem. De är förlorade. De kommer antingen att dö av en överdos eller bli skjutna i någon gänguppgörelse. Det är ingen gammal förbittrad polis som säger detta, men han verkar något uppgiven. Han lyfter knappt på ögonbrynen när en av de unga männen ivrigt visar upp en stor tatuering över hela vänstra sidan av bröstkorgen: ACAB, All Cops Are Bastards. Alla snutar är svin.”
Natten till den 12 juni 2015 briserade en bomb på Rasmusgatan.
”Polisen sätter detonationen i samband med ett bråk på platsen tidigare under kvällen. Upp till 20 personer ska då ha slagits ute på gatan enligt vittnen. När polisen anlände vid platsen vid 02-tiden var det dock lugnt. En halvtimme senare small det.”
Vardagsmat menar de flesta. Bomben ledde till bara två samtal till polisen. De säger att de boende på Rasmusgatan ”vant sig vid smällarna”. Så ser det forna Svinaryssland ut. Min barndoms trygga Sevedsplan är dagens Flygande matta.