"Normaliseringensprocessen". 46 år sedan Tjeckoslovakien invaderades och ockuperades av Sovjetunionen och dess lydstater

Dagens datum, den 21:e augusti har i hela mitt liv varit en märkesdag. Så också i år, när jag påminner mig själv och er om dagen och gör det med texterna nedan.

Idag är det 46 år sedan Sovjetunionens och lydstaternas stridsvagnar rullade in i Tjeckoslovakien för en långvarig och plågsam ockupation. Nu var det slut på "socialism med mänskligt ansikte". En så kallad "normaliseringsprocess" skulle inledas. Också Sveriges Moskvatrogna kommunister fattade vinken. Ända fram till Lars Werners tid talade man i VPK om "normaliseringen". Med anledning av dagen repriserar jag här en bloggtext om en minnesskrift ägnad det svenska solidaritetsarbetet.

***

På initiativ av Tjeckiens ambassadör i Sverige, Jan Kára, avhölls den 27 september 2011 i Stockholms en minnesdag, dit man samlat både tjeckiska och svenska deltagare. Bland talarna fanns både Tjeckiens och Slovakiens ambassadörer, Lubomir Durovic, Agneta Pleijel, Richard Swartz och många andra. Jag var inbjuden men deltog inte, eftersom jag numera inte reser.

För arrangemanget hade man beslutat att ge ut en minnesbok. Till den blev jag också inbjuden att skriva. Nu har boken kommit. Med bidrag av Olof Palme (hela hans tal i Malmö 21 augusti 1968, som jag också kommenterar i min text), ambassadör Jan Kára, Václav Havel, Jaroslav Suk, Anders Ferm, Kristian Gerner, Jan Mosander, Suzanne Nash, Miroslava Slavicková, Otakar Storch, Urban Westling och många fler.

Här nedan mitt minnesbidrag samt en liten presentation, hämtat ur Swedish-Czechoslovak Solidarity 1968 - 1989:

Sommaren 1968 hade jag fyllt sexton år och just slutat grundskolan. Jag skulle snart gå i mitt livs första demonstration i hemstaden Malmö, kvällen den 21 augusti. Den gick vägen från Stortorget till Folkets park, där Olof Palme höll ett tal om det som skett. Sovjetunionen och ett antal av dess vasallstater hade invaderat Tjeckoslovakien. Palme sa bland annat: ”Folkets längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra. Detta är vad vi framför allt skall säga oss idag när Prag är en stängd stad och Warszawapaktens styrkor invaderar Tjeckoslovakien.”

Reaktionen i vår unga vänkrets var inte olik den vi redan visat kring Vietnamkriget. Vi växte upp med en bild av ett kallt krig, där två supermakter, USA och Sovjetunionen, också förde ett militärt krig mot små nationer. Men när Vietnamkriget var över stod de sovjetiska stridsvagnarna kvar i Prag. Ingenting tydde på att det skulle ske en förändring. Tvärtom. Och två år senare kom Charta 77 som en befriande röst mot ockupanten och dess redskap i den tjeckoslovakiska regeringen. Här spelade också kulturen och litteraturen en avgörande roll. Tjeckoslovakiska författare kom att bli viktiga för oss, både de riktigt kända som Václav Havel och Ludvik Vaculik, men också nya, för oss dittills okända som Pavel Kohout, och exilförfattare som Milan Kundera. Genom tidskriften Röster från Tjeckoslovakien fick vi en kontinuerlig inblick i detta motstånd där pennan och skrivmaskinen var de viktigaste vapnen.

Jag tror att det som hände i den Sovjetkontrollerade delen av Europa påverkade oss starkt, inte minst för att vi befann oss geografiskt nära. När Sovjetunionen också förde krig i Afghanistan förstärktes känslan av hot och fara. För oss som var mycket unga i augusti 1968 blev detta formande och bildande erfarenheter som kom att vara avgörande för resten av livet. Konkret och handgripligt lärde vi oss förstå frihetens värde.

***

Under åren fram till kommunismens kollaps skrev jag ofta om Tjeckoslovakien i pressen. I min trilogi Politisk geografi (2002 – 2005) skrev jag om Prag i det andra bandet. Texten tog avstamp från en vistelse i lånad lägenhet på Lupácovagatan, alldeles intill Žižkovs tv-torn. 1993 utgav jag ett temanummer av kulturtidskriften Studiekamraten, med titeln Prag – politik, litteratur, religion och historia. I numret fanns texter av såväl klassiker som Gustav Janouch och Karel Capek som dagsaktuella bidrag från diplomaten och författaren Alvar Alsterdal, Daniel Hjort, Steve Sem-Sandberg, Karin Mossdal och många andra. Václav Havels bidrag var ett tal han hållit vid Världsekonomiskt forum i Davos.

Bilderna är privata och hämtade från en manifestation till stöd för Charta 77 som ägde rum i Malmö, förmodligen i slutet av 1970-talet eller alldeles i början av 1980-talet. Och jo, den unge smärte mannen vid mikrofonen är jag.

Gabi Gleichmanns debutroman Odödlighetens elixir. Nu kommer den på svenska!

Efter att dryga dussinet andra länder intresserat sig för och köpt Gabi Gleichmanns debutroman Odödlighetens elixir, kommer den nu på svenska. Jag återkommer med recension men slår ett slag idag med förlagstexten:

“Inte förrän det på allvar gick upp för mig att jag var döende insåg jag – som den siste Spinoza – att jag var den ende som kunde minnas min grandonkels berättelser om vår släkt från tider dit min barndom inte nådde, att jag var den ende som kunde minnas farmors och farfars bittra om än underhållande gräl, att jag var den ende som kunde minnas vad som hände den dagen när min tvillingbror Sasha dog. Inte förrän då drabbades jag av insikten att mitt livs stora nederlag inte var att jag skulle ryckas ut ur livet, utan att när detta sker kommer alla som har gått före mig att falla i glömska.”

Den barnlöse Ari Spinoza är döende. Det finns ingen kvar som kan föra vidare den märkliga släkten Spinozas öde. Hans sista uppgift bli att nedteckna berättelsen om Odödlighetens elixir. Det blir en skildring genom tusen år av Europas historia, från 1100-talets Lissabon till vår egen tid.

I Odödlighetens elixir får vi bland annat möta den 350 år gamla Salman de Spinoza, Voltaire som inte kan motstå det unga fysikgeniet Shoshana, Hitler och Stalin i ett parti schack samt författarinnan Chiara vars roman inspirerade Goya till ett av hans mest kända verk. Allt och alla hänger ihop i denna fängslande roman om kärlek, sorg och livsbejakande humor.

Fredrik Reinfeldts flyktingtal och förmågan att ljuga och att använda fakta selektivt

"What is really important in the world of doublespeak is the ability to lie, whether knowingly or unconsciously, and to get away with it; and the ability to use lies and choose and shape facts selectively, blocking out those that don’t fit an agenda or program." Edward S. Herman: Beyond Hypocrisy: decoding the news in an age of propaganda (1992)

Vem i politikens värld ljuger för oss just nu? En sådan fråga kan besvaras först när man genomskådat den politiska klassens metod och strategi. Vi står inför ett riksdagsval. Förutsättningarna blev en smula förändrade då statsministern höll sitt tal om den radikalt ökade flyktinginvandringen och dess kostnader. Ska vi därmed betrakta hans tal som sanningsenligt? Ska vi tro att just det förmedlade en sann bild medan de bilder som tidigare tecknats var lögnaktiga? Det vore att göra det vulgärt enkelt för sig.

Bryggan vid Åhus strand. Foto: AN

I själva verket ingår statsministerns tal i en noga kalkylerad verksamhetsplan inför valdagen. Han själv och hans parti - och kanske också hans allierade i regeringen - utgår ifrån att ett sådant tal ska vädja till svenskens känsla för rättfärdighet och därmed kullkasta varje plan som Sverigedemokraterna har. De ser ju hur opinionssiffrorna sett ut det senaste året!

Men jag tror de misstar sig grovt. Talet kommer istället att fungera som bästa tänkbara ammunition för SD. Verkligheten kan vi inte ljuga bort. Vi vet alla vad som sker med Sverige. Är vi okunniga så är det bara att läsa sig klokare. Uppgifterna är offentliga.

Om man är osäker på hur man söker dem så kan man börja med att läsa Migrationsverkets hemsida. Där redovisas allt. Till och med de profitörer som sökt och beviljats driva flyktingboenden finns förtecknade där! I den senaste listan för område Syd hittade jag förstås ett företag som med illa maskerat namn visade sig vara hotellet Åhus strand.

Nå, lögn och sanning alltså, man får söka sig fram. Viktigast av allt är att man inte glömmer bort att maktens män och kvinnor antingen ljuger, förtiger delar av sanningen eller bygger sina tal och uttalanden på ett urval av fakta som gagnar den egna saken.

***

Och så ett litet ps om lögner: I Affärsvärlden skriver Erik Hörstadius om saken:

"Vid bättre middagar får man inte prata pengar. Men inom exempelvis klimatpolitiken och vården är det legitimt, trots etiska komplikationer, och trots att människoliv ligger i potten. Penga­prat borde vara legitimt också i invandringspolitiken. För vad är den solidaritet värd, som bygger på folkfördumning och ljug?"

Vill du ha ovanligt bra belysning av den fördumnings- och lögnfabrik som nu arbetar för full maskin ska du läsa hela hans artikel!

När börjar hösten? Med Ođđasat och Uutiset

Landön 17 augusti. Foto: Astrid Nydahl

Jag tror mig nu uppleva den verkliga hösten. Sedan ett par dagar är landskapet inbäddat i mörka, tunga skyar, långvariga hällregn, en isande vind och allt lägre temperaturer.

Jag hukar för det mesta inomhus, men har ingenting emot att dricka kaffe vid havet. Höstmörkret och vätan utgör inget hinder för det. Tvärtom kan den kalla vinden få hela kroppen att vakna till liv på ett radikalare sätt än vad sommaren förmår.

Det är nu inte bara en väderfråga för mig. Det första verkliga hösttecknet kom på måndagskvällen 17.30. Då återupptogs nämligen de två kvartslånga sändningarna av först de samiska och sedan de finska nyheterna. Under sommaren antas samer och sverigefinnar inte ha detta nyhetsbehov, varför de behandlas styvmoderligt med ett slags stafett-sändningar där samiskt byts mot finsk och vise versa  i olika omgångar.

Nå, hösten börjar alltså med Ođđasat och Uutiset, just därför att jag varje vardag under hela den mörka årstiden betraktar dem som angelägna nyhetsprogram om man är det minsta intresserad av hur två minoritetsbefolkningar i Sverige lever, verkar och mår. Gentemot samerna och sverigefinnarna måste man ha en grundinställning som baseras på ett gemensamt historiskt öde.

Det duger inte att gnälla på "svenskans försvagade status" i det tvåspråkiga Finland om man samtidigt försummar finskans ställning här i vårt land.

Glöm inte bort att sverigefinnarna är runt 450.000 till antalet (det finns olika sätt att räkna, tar man med tredje generationen är de minst 650.000) och att vi med dem inte minst har en gemensam, månghundraårig historia av att bygga landet, inte minst med deras från 1500-talet inledda svedjebruk, och senare såväl agrikulturellt som industriellt.

Både konkret och i symbolisk mening kan man säga att finnarna i vårt land brutit ny mark. Att vi också en gång varit delar av samma statsbildning räcker väl redan det som argument. Jag följer alltså dessa nyhetsprogram för att jag tycker att jag lär mig något.

Viktor Orbán och vägen bort från liberalismen

“We have to abandon liberal methods and principles of organizing a society, as well as the liberal way to look at the world.” (Viktor Orbán, Ungerns premiärminister 26 juli 2014)

Det jag nu här ska försöka beskriva utgår ifrån Viktor Orbán’s tal vid XXV. Bálványos Free Summer University and Youth Camp, 26th July, 2014., Baile Tusnad (Tusnádfürdo) i Rumänien inför en ungersk publik.

I detta tal underströk Orbán om sitt land att han “will undertake the odium of expressing that in character it is not of liberal nature.” Om man menar att europeisk och amerikansk konsensus idag innebär att man bekänner sig till liberalismen och dess principer om yttrande- och tryckfrihet markerar Orbán redan där varför han vill se en helt annan utveckling i Ungern. Han kallar den för “illiberalism” och ideologiskt kan man väl närmast karaktärisera denna väg som en stark statlig styrning av nationell ekonomi, kultur och samhällsliv. Fareed Zakaria kommenterar det så här i Washington Post:

”Democratic governments, often popular, were using their mandates to erode individual rights, the separation of powers and the rule of law. But even I never imagined that a national leader — from Europe no less — would use the term as a badge of honor”. 

Vilket är problemet? Orbán betraktar som sina förebilder Ryssland, Kina, Indien, Turkiet och Singapore, vilka väl alla måste betecknas som mer eller mindre despotiskt styrda av starka individer och partier (från Putins nya nationella återuppbyggnadsteorier, över Kinas kommunistparti till Turkiets islamistparti vilket de senaste tio åren radikalt inskränkt de medborgerliga fri- och rättigheterna i landet). WP skriver:

”The Hungarian leader traced his extraordinary conclusion to the global financial crisis, which he said had exposed the weakness of Western societies and mandated “a race to invent a state that is most capable of making a nation successful.” He was particularly scathing about the United States, claiming that “the strength of American soft power is deteriorating, because liberal values today incorporate corruption, sex and violence.” 

Det är uppenbart, redan utifrån denna korta passage, att Orbán ser liberalismen, som en avknoppning av nordamerikanskt samhällsliv, i första hand som ett förfalls- och dekadenstecken.

”Korruption, sex och våld” är, som jag ser det, tre termer som väl täcker in hela den politiska och ekonomiska klassens nuvarande levnadsstil, och den inskränker sig sannerligen inte till västvärlden. I Afrika och Latinamerika är makt detsamma som korruption. Att därtill köpa det man vill ha av köttets förlustelser är en självklarhet och våldet riktar sig, som alltid, mot de respektive ländernas och kontinenternas folk.

Å andra sidan kan man säga att Orbán med detta uttalande ansluter sig till en tradition där liberalismen likställs med dekadens. Dekadensen har sin egen historia och den är alltid värd ett studium. Det tredelade argumentet har i vår omedelbara historia använts av såväl de kommunistiska som fascistiska och nationalsocialistiska rörelserna. Idag är det en grundsten i islamismen. Såväl Boko Haram som ISIS vill "rädda världen" undan denna dekadens.

Orbáns iakttagelse äger sin giltighet i varje samhälle. Ett tidens tecken är just dekadensen. Men är vägen framåt nödvändigtvis den som innebär stark statlig styrning? Hur kan man med automatik koppla en sådan politik till människor av kött och blod - alltså: vem ska välja de människor som varken är korrupta eller använder sex och våld som metoder, till att utöva denna starka stats makt?

Resonemanget faller på sin egen orimlighet. Jag vill förvisso inte leva i det Europa som nu gräver sin egen grav, men jag ser inte Orbáns väg som ett alternativ. Rakt tvärtom.

Dagboken som vardagsverktyg

Ännu en gång har jag haft glädjen att läsa en volym dagbokstexter av Ola Klippvik, den tredje och avslutande boken i trilogin. Den startade 2009, fortsatte med volym 2 tre år senare, och kommer nu alltså med avslutningen (den finns redan att köpa men har recensionsdag 21 augusti).

Vad avslöjas det för pikanta saker här? Vad är det Klippvik vill visa oss som inte delar hans vardagsliv?

Lugn, bara lugn, Klippvik skriver inga sådana dagböcker. Visst kan han både fånga erotiken och svartsjukan, visst kan han röja sina egna tillkortakommanden. Men han "avslöjar" sannerligen ingenting som kunde ha tryckts i ett av vårt lands syrefattiga pappersblad (kvälls- eller veckovarianten, strunt samma). Tvärtom! Ola Klippvik skriver sig in i just vardagarna. Han arbetar. Han tar hand om sina barn. Han resonerar med grannar och vänner. Han noterar hur den politiska korrekthetens Sverige ser ut, med beröringsångest och viskningskultur. Och han läser.

Dagboken erbjuder en fri form. Dagboken utmanar ärlighet och nakenhet. Dagboken fångar just stundens, timmens och dagens rytm och förlopp. Ola Klippvik går till sin dagbok för att fånga det som är hans. Och i Vikbolandets vardag sipprar ofta världen in, med all sin grymhet, sitt lidande, sitt blod. När han berättar om naturen - det gör han ofta - skriver han inte om "fåglar, växter och träd", nej han är alltid konkret. Det kan handla om starrgrästuvor, gulsippor eller gröngölingar. Och vid sidan av Vikbolandet tar han oss som tidigare med till Öland där han har en djupt vuxen rot. Eller till Zagreb och Bodil Zalesky.

Det finns en stor vila i att läsa Klippviks texter. De erbjuder reflektion, och de speglar en tämligen ordinär vardag för en ung svensk familj bortom huvudstadens alla glitterfnittriga celebriteter. Kanske är just det den stora behållningen av dessa tre böcker. De talar från en individ till en annan, de höjer inte rösten och spelar inga skådespel. Jag tycker mycket om dem, kanske just för att jag hade kunnat se mig själv där, i de situationerna och med just de vardagsproblem och glädjeämnen de berättar om.

***

Bild från tv-intervjun med Salman Rushdie.

Igår fick Salman Rushdie ta emot H.C. Andersen - litteraturpriset i danska Odense ur kronprinsessan Marys hand, hela en halv miljon danska kronor och en stor ära. Med anledning av priset kan man se en intervju där Rushdie berättar om sin relation till den store dansken. Se den här.

Rushdie säger bland annat:

"- De traditionelle eventyr er narrativt moraliserende. Det ender altid med en morale: Lad være at være grådig. Vær velopdragen. Eller noget lignende.

- H.C. Andersens eventyr trækker ikke altid i den retning. Nogle gange gør de, men ofte har de en mere moralsk tvetydighed. Det giver dem en modernitet og holdbarhed, som forklarer, at de stadig har et publikum i dag."

Statsminister Reinfeldts klara besked om vad som väntar. En söndag med turkiska tankar

Foto: Astrid Nydahl

Denna söndag steg jag upp ovanligt tidigt. Jag ville inte missa en enda kommentar till Fredrik Reinfeldts famösa tal igår. Vi skulle öppna våra hjärtan tyckte han, som om svenska folket inte redan öppnat dem till blödningsgränsen. Ja, vi vet vad som väntar. Och vi vet det därför att det pågått länge och väl redan. Inget är ju nytt i något avseende. Det nya är att statsministern för första gången visade svenska folket att allt hänger samman. Det kommer att bli kostsamt sa han. Och inget utrymme ges till annat. Ovanligt klara besked.

När jag läser statistik på asylsökande och antalet beviljade slås jag av att de svenska siffrorna både per capita och i absoluta tal är väsentligt mycket högre än i andra, jämförbara länder. Var finns t.ex. Finland i hjärtöppnarnas tidevarv? ("Regeringen har beslutat att Finland nästa år tar emot fler syriska flyktingar. Finland tar sammanlagt emot 500 flyktingar från Syrien år 2014. Nästa års flyktingkvot höjs temporärt med 300 personer till 1050 flyktingar. Inom kvoten reserveras 500 platser till syrierna"). Jämför dessa finska siffror från YLE med det faktum att c:a 2.000 personer kommer till Sverige - varje vecka! Senaste prognosen från Migrationsverket är 90.000 personer i år!

***

Igår gick färden till en märklig plats där människor dumpar sina tidigare liv. Där kastas det tv-apparater, datorer, leksaker, paraplyer, kartonger, allt mellan himmel och jord. Vi bidrog med vårt. Kön upp till containerraden var lång, så jag tog kryckan och promenerade dit med skräp under armen, tre varv blev det. Idag är det söndag och jag kan bara rekommendera en turkisk roman. Vi får vänja oss, det har vi statsministerns ord på. Om det ändå vore så väl att det bara var det osmanska som väntade. Som bekant är det en aning österut därifrån som alstrar det mesta; från Syrien och Irak, men också och som alltid från Afrikas horn och Afghanistans berg. Kanske kan vi också vänta oss att det ännu oförlösta Ukraina-kriget bidrar med hjärtöppnare? Simrishamns sjukhus har blivit asylboende. Ålderdomshemmet i St Olof ska bli. Anrika Hanöhus i lilla Hällevik har gått samma väg för profitören Bert Karlssons skull. Bara några vardagsexempel från min del av landet. Listan kunde göras lång men jag gör nu inga listor i denna blogg. Jag försöker bara se hur diagnosen ser ut. Hjärtproblem?

***

Nobelpristagaren Orhan Pamuk är intressant ur flera olika perspektiv, inte minst i egenskap av sekulariserad turk. Han är en modern författare med djupa rötter i hemstaden Istanbul. För sin attityd till liv, religion och litteratur har han flera gånger hotats till livet och tvingats på flykt undan islamister och politiska fanatiker.

Med tegelstensromanen Herr Cevdet och hans söner (Övers. Mats Müllern, Norstedts) plöjer han sig tillbaka till 1905 då det Osmanska riket är ett sultanat, och han följer sina huvudpersoners familjer och ättlingar tre generationer framåt, till det moderna Turkiet i början av 1970-talet.

Under dessa sjuttio år genomgår det Osmanska riket sin genomgripande förvandling och med Kemal Atatürk (1881-1938) vid rodret bannlyses religionen som en del av den moderna turkiska statens offentliga liv.

När Turkiet skapades på 1920-talet blev Atatürk dess ledare, och han genomförde en rad reformer. Så sent som under 2008 har han blivit en symbol i kampen mellan dem som vill bevara den sekulära staten och dess islamistiska motståndare, och frågan om slöjan återigen blivit het. Turkiets politiska turbulens har påmint världen om att slöjan är mer än "ett stycke harmlöst tyg".

Man ska inte undervärdera styrkan i sådana symboler, och det är mot den bakgrunden man kan läsa "Herr Cevdet och hans söner", som kommit att kallas en turkisk motsvarighet till Thomas Manns "Buddenbrooks". Det kanske mest anmärkningsvärda är att detta är Pamuks debutroman. Han skrev den färdig redan som 26-åring! Tack och lov får vi den nu på svenska!

I en intervju i tidskriften The Paris Review sa Pamuk: "Jag läser alltid mina arbeten för människan jag delar mitt liv med (…) Jag påminns ständigt om Thomas Mann. Han är en av mina förebilder. Han brukade samla hela familjen, de sex barnen och hustrun, och så läste han högt för dem. Jag gillar det. Pappa som berättar historier".

Det är lite så det känns att läsa Pamuks roman. Man tycker sig sitta i cirkeln av människor som lyssnar när han berättar. Romanen är ett myller av människor, rum, hus där dörrar öppnas och stängs, där man kilar mellan rummen, samtalar med varandra medan man gör något helt annat.

I bästa mening kan man säga att vi möter en riktigt gammaldags episk roman, helt i klass med Thomas Manns verk. I Pamuks roman rör vi oss över lång tid, det kan ibland vara snårigt att hänga med bland alla människorna, men man sänks ner i deras göranden och låtanden, blir en del av deras verklighet. Romanen är både en familjeskildring och en skildring av hur den turkiska nationen föds och utvecklas.

Bokens första del sätter ljuset på en dag i livet för Herr Cevdet, köpmannen, småborgaren. Det är han som blir urfadern för den familj som skildras tre generationer framåt. Hans liv tecknas utifrån de vardagliga små förtretligheterna och tidsandan runt 1905 tecknas utifrån välkända historiska händelser. Som läsare behöver man aldrig tvivla på var i tiden man befinner sig.

Men det är kanske med bokens andra del (1938) som det hettar till ordentligt, och den mest gripande gestalten, den ene av två söner, Refik, som drömmer om att bli både poet och europé, som visar prov på socialt samvete och läser sina Voltaire och Rousseau och märker att han hör mer till dem än till Koranen. Där griper Pamuks egen livshållning in i berättelsen på ett övertygande sätt. Refik är 28 år gammal, känner sig svagt bunden till självmordslöftet, och han har just fått publicerat sin första diktsamling. Refiks framtid kan inte förbindas med faderns affärsverksamhet. Han vill vara en fri ande.

Ett annat minnesvärt inslag är hur Refik och hans vän Ömer möter herr Rudolph, en tysk ingenjör som bott tio år i Turkiet, och med honom samtalar om Europas situation, sedan Hitler gripit makten.

Den tredje och avslutande delen av romanen utspelar sig en dag 1970, med sonsonen Ahmet och hans vänsterpolitiska syn i centrum. Turkiet genomlider en mycket turbulent period och en ny militärkupp är nära förestående.

Hur man än uppfattar romanen är det omöjligt att inte läsa in Orhan Pamuks egen familjehistoria. När sonsonen Ahmet i boken uttrycker sin lycka går han för att måla! Just så försökte också Pamuk själv en gång slå in på konstnärsbanan, tack och lov valde han litteraturen istället.

"Reaktion är kvalitet" - konstnärliga, politiska och juridiska aspekter på Vilks, Park och Johansson

Mårten Arndtzén skriver på sr.se:

”Peter Johansson hade inte kunnat få en finare present, än den där påringningen från Hells Angels (eller vem det nu var). Pricken över i:et för en utställning som helt och hållet kretsar kring våld. Väggarna i galleriet domineras av stort uppblåsta logotyper för organisationer som på olika sätt förknippas med våld: kriminella gäng, fotbollshuliganer och politiska partier - men också Polisen och Försvarsmakten. På golvet står järnkorgar fyllda med tillhyggen för politiskt våld - en skål tomater, en prinsesstårta, ett knippe järnrör. Men också mer retoriska tillhyggen, som chokladbollar.”

Peter Johansson.

Det handlar alltså om en utställning där konstnären Peter Johansson tvingats ta ner ett av verken efter ("påstådda" som svenska nyhetsredaktioner brukar säga) hot från en välkänd motorcykelklubb.

Jag fick upp ögonen för detta hos Lars Vilks. Han skriver under rubriken Reaktion är kvalitet:

”Det finns en viss likhet med den här utställningen och Dan Parks. Skillnaden är förstås att Parks verk är en omvänd bild och att den djupt upprör konstvärlden. Men annars kan man utan vidare använda sig av Arndtzéns formuleringar som med några smärre justeringar blir så här: Dan Park hade inte kunnat få en finare present, än den där påhälsningen från polisen och demonstranterna. Pricken över i:et för en utställning som helt och hållet kretsar kring det politiskt korrekta. Genom att så här elegant bli kastad i fängelse och låta det fullända konstverket, visar ju Dan Park att tanken är starkare än våldet. Så istället för att förfära, inger den här utställningen hopp. Tack för det, polis och demonstranter!”

Detta är helt i linje med Vilks syn på de egna verken, oavsett om de är byggda vid en strand eller tecknade/målade i form av rondellhundar. Vilks menar, om jag förstått det rätt, att varje ”ingrepp” i hans verk - handgripliga eller verbala - blir en del av verket. Således har myndigheter och demonstranter berikat Parks verk. Således har motorcykelklubben berikat Johanssons verk.

Så långt är jag med. Men om vi tar saken ett stycke längre, så återkommer jag till villkoren för konstnärers, filmares, dramatikers, författares och andras möjlighet att fritt uttrycka tankar och idéer inom ramen för den grundlagsstadgade yttrande- och tryckfriheten.

"Tryckfrihetsförordningen (1949:105) är en av Sveriges grundlagar och antogs 1949. Den berör frågor gällande tryckfrihet, dess definition och restriktioner. Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469) är den yngsta av Sveriges grundlagar, och togs i bruk 1992."

Om jag insisterar på detta kan jag inte låta villkoren kombineras med sådana angrepp på yttrande- och tryckfriheten att de “bara” inlemmas i verket. Istället måste jag fokusera på det principiellt förkastliga i att statens myndigheter (i de här fallen åklagarmyndighet och polismyndighet) lägger juridiska aspekter på de skapade verken.

Nå, invänder någon, det finns ju sådana aspekter:

"Tryckfrihetsbrott är brott som anges i 7 kap  tryckfrihetsförordningen (TF). 

Inskränkningar som finns i de flesta länders yttrandefrihet gäller brott mot upphovsrättslagar, uppvigling, förtal, olaga hot, spioneri, olaga våldsskildring med mera. Europakonventionen anger följande skäl som är godtagbara för att begränsa yttrandefriheten: "...hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet".

Det jag här har citerat är uppgifter jag som finns tillgängliga på nätet, vill man detaljstudera dem är det bara att klicka sig vidare. När jag själv läser vad som gäller enligt Europakonventionen kan jag inte låta bli att undra om den åklagare som klagade på att Dan Park punkposters "saknar... samband med en saklig och vederhäftig diskussion", kanske tänkte på att Parks posters kunde skada "hälsa och moral"?

Det skrev jag om i samband med domen här. Sålunda anser jag att det finns två olika infallsvinklar på problematiken, å ena sidan den humoristiska som Lars Vilks presenterar i sin blogg, å andra sidan den juridiska som är helt humorbefriad.

En lördag i krigets skugga med en vattenplöjare

"Gå i pilens riktning" - förvirrad i Hörby, lyckligt hemkommen. Foto: A.N.

Inför de senaste grova och grymma krigshandlingarna i arabvärlden har jag stått i ett slags lamslagenhet. Varje dag skriver jag krigsdagboken för att efteråt kunna se hur utvecklingen tedde sig medan den pågick. Vid den ukrainsk-ryska gränsen utspelar sig ett drama, oklart vilket, däremot tycks yezidierna ha klarat sig undan belägringen på bergstoppen (fast det idag kommer förfärande uppgifter om kidnappningar). Kanske hade och har USA:s ingripande för dem ändå avsedd effekt när det gällde att skydda deras väg ner från bergen och in på kurdiskt, tryggt territorium. Men ingenting står skrivet i annat än vatten och sand. Det som hände igår kan vara helt inaktuellt imorgon.

Efter gårdagens skånska rundturer blir det idag en stilla sittning vid havet. Om inte annat kommer den att medföra en inre frid. Jag rekommenderar er denna lördag att läsa Hoda Barakats Vattenplöjaren (Leopard förlag, översättning av Gail Ramsay). Det är i alla fall en bok som anger stämningar och känslor väl anpassade till det som också sker just nu.

Hoda Barakat föddes 1952 i Libanon, är numera bosatt i Paris och har publicerat ett antal romaner och arbetat både som lärare och journalist.

Bokens berättare, en namnlös man, är son till mannen som ville segla till Grekland från Alexandria och kvinnan som ville till Beirut. I Beirut föds han. Mammans vilja segrade. De öppnar en överdådig tygbutik i Beiruts souq. Mannen minns sig själv som den lille pojken som kläs i flickkläder, mamman kan inte dölja sin besvikelse över att det blev en pojke. Pappan dör, pojken gör allt för mamman. Bomberna börjar falla. Pojken förälskar sig och han tar över butiken, källaren görs till ett paradis och han bosätter sig där.

Medan striderna pågår – ett "plundringskrig" kallar författaren det – inreder pojken butiken och säger med upphöjt lugn: "Låt staden välta över ända igen och dess folk lämna den och låt den anförtros åt nya invånare". På bottenvåningen gör han sig en veranda, där citroner och mangold växer, han ler och trivs. Han kallar inte längre tygbutiken sitt hus, den är "ett slott vars like inte ens kalifen i Tusen och en natt hade".

Hela berättelsen är en tillbakablick på de unga år då han förälskade sig i den kurdiska flyktingflickan Shamsa, hon som mognar inför hans ögon och som han alltid förknippar med kvinnlighet, sidentyger och ren kärlek.

I Hoda Barakats litterära universum vävs saga och realism ihop. Den arabiska retoriken kan ibland bli övermäktigt för en europé, men i Barakats roman ser man inte mycket av det hon själv i en intervju kallat "ideologisk ballast". Jag trivs i hennes värld, också när den stiger ner i myter och sagor och förvandlar det sönderbombade och blödande Beirut till ett paradis av siden och älskog.

Romanen tilldelades Naguib Mahfouz-medaljen 2000, bara det ett kvalitetstecken.

Och så kan man ta del av vad Storbritanniens mest kontroversiella imam, Dr. Taj Hargey, säger om det egna landets islamister som reser för att ansluta sig till ISIS och andra mördarband i Irak och Syrien (där de förenas med likasinnade från andra europeiska länder, Sverige inkluderat):

As well as fighting 3,000 miles away, the jihadists have made their presence felt at home. Yesterday, several brainwashed acolytes of the infamous radical Anjem Choudary handed out incendiary leaflets to shoppers in London's Oxford Street in blind support of the Islamic State, while last weekend the black flag of jihadi fundamentalism was flown on the main gate at the entrance to a housing estate in Tower Hamlets.

What is terribly worrying is that, in the face of the IS atrocities, and extremist British Muslims' involvement in jihadism, mainstream Muslims here have remained largely silent at what is happening in Iraq today.

Where is the mass outcry against the systematic killing of the Iraqi Yazidis, the deadly harassment of Christians and the mindless destruction of their churches?

Where are the co-ordinated protests against the Islamic State? Where are the popular calls for an end to organised genocide by Sunni Muslim militants in Iraq?

This is pure hypocrisy and double standards from British Muslims. Only last week, more than 200,000 people — a large proportion of them British Muslims — took to the streets of London and Manchester to protest against Israel.

Ja, nog funderar man på det Hargey skriver också här hemma. Hur många av mina egna grannar här i staden hyser i all stillhet sympati för islamismens mördarband? Det lär jag - och andra - inte få veta i brådrasket, men jag fruktar den dag de visar det öppet. En som sedan länge har kunskaper om detta är Svenska Dagbladets Per Gudmundson, som nu skriver:

"Vi lär få höra mer från Islamiska staten i Sverige. Relationen är etablerad sedan länge."

På bussresa i det kommande skånska kalifatet

På torget i Hörby, mitt emot fiket. Foto: A.N.

”Jag växte upp i en intellektuell miljö med många akademiker och journalister som alltid diskuterade vilt med stor respektlöshet med motsatser och extrema paradoxer. Den världen finns inte mer. Den förstördes först av vänstern och nu har den tagits över av den politiska korrektheten.” (Nathan Shachar)

Saken är nu den att några intellektuella miljöer av betydelse inte längre existerar i Sverige. Vårt land har förvandlats till en namninsamlingslista - var och en som skriver under på att den rådande situationen är att föredra flyttas upp i det skikt vars åsikter, texter, handlingar och tankar godtas, oavsett vad.

Det är ett faktum.

Under fredagen flydde jag medierna helt. Satt på torget i Hörby efter en timme på fiket på andra sidan gatan. Läste London Review of Books, sippade, somnade till, lutade mig mot kryckan, funderade och föraktade. När jag väl kom till Kristianstad tvingades jag åka med imamen - en palestinsk chaufför som alltid lyssnar till predikningar i hörlurarna - hem till Viby. I bussen var vi femton muslimer och två svenskar. Jag sjöng, tyst och stilla men fullt hörbart, någon elakt som de kunde infånga om de hade tunna slöjor. 

Det finns väldigt lite kvar som ger utrymme för illusioner. När jag väl stod där i eftermiddags vid busstationen såg jag att människor som jag - bleka i hyn, "svenskar" (ja, så kallades vi förr) - var i försvinnande minoritet. Den dagen sharia härskar i Kristianstad och mina barnbarn måste betala den där extra skatten till moskén, då är jag, tack och lov, redan begravd och förhoppningsvis bortglömd. Jag föraktar min samtid och fruktar barnbarnens framtid.

God helg på er alla otrogna hundar!

Den gamle och havet...

Där står han. Bara en grästuva och en remsa sand skiljer honom från Östersjön.

Han står där, lutad mot sin krycka, och tänker på den snabbt annalkande hösten.

I bakfickan har han ett brev. Loggan på kuvertet skvallrar om brevets innehåll: Skånelandstinget, Hässleholms ortopedklinik. Där ligger kallelsen. Den 8 september äger operationen rum. Den här gången slipper han inte undan.

Han har några människor runtom sig, denna dag vid havet. Två av dem är helt unga, en flicka på fjorton och en pojke på elva. De skrattar tillsammans. De ser hur getingarna försvinner ner i muggen med lemonad som de riggat som fälla. De får vara ifred i sina samtal. Ett barn badar. Det andra diskuterar livsgåtor med honom. Hon undrar hur han kunde bli så gammal, så fort och så plötsligt.

Han skyller på allt annat än havet. Bara havet ger den gamle ro. Han badar aldrig i det, men han lever där ute nästan varje dag, som om ett långt andetag befriade honom från smärtan och hopplösheten. Han bär världen på sina axlar, när det ändå hade räckt med allt det som finns helt nära honom. Hans förtvivlan är en del av sjukdomen. Sjukdomen som Marguerite Duras döpte till Döden, den enda helt säkra.

Bilder vid Östersjön: Astrid Nydahl

Jag tänker på en rättegång i Malmö

“Vi saknar den folkopinion som består av människor, som är innerst i sina hjärtan upprörda över begångna rättsövergrepp mot den enskilda individen.” Vilhelm Moberg

"Sådana här bilder borde inte få finnas." Monika Caldaras

Jag återkommer, utifrån Mobergs ord, när dom har fallit. Det lär den göra inom kort.

Violette Ailhaud: Såningsmannen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius och med efterord av Jean-Marie Guillon)

En såningsman har jag varit i hela mitt vuxna liv. Men jag har bara sått där det varit lämpligt. Det resulterade i sex barn. De och deras egna barn är väl livets rikedom. Det krävs en såningsman och en plats för säden, ett kvinnosköte, för att det alls ska vara möjligt. Den funderingen gör jag mig efter att ha läst Violette Ailhauds (1835-1925) lilla berättelse Såningsmannen.

Först vill jag understryka att språket i hennes berättelse är både poetiskt laddat och erotiskt vackert. Detta är ju en bok med många år på nacken. Den skrevs, vilket Ailhaud påpekar i förordet, i början på 1900-talet och skildrar ett grymt och senare vackert, händelseförlopp i hennes hemby Le Saule Mort nära Le Poil i Alpes-de-Haute-Provence vintern 1852. 

Demokratiska, folkliga krafter, hoppades efter valet det året att republikanerna skulle ta makten, men de hotades av en allians som bestod av bonapartister, monarkister och representanter för kyrkan. En massaker väntar. Ailhauds hemby töms på män. Fängelse, landsförvisning, döden väntar dem alla. Guillon menar ändå att revolten den vintern har ”en grundläggande betydelse”, eftersom det är på den som republikanska traditioner vilar. Dessa är i sig viktiga för den provensalska identiteten.

Violette Ailhaud berättar sakligt och tämligen osentimentalt om vilket liv som väntade de övergivna kvinnorna. De är i alla åldrar, själv var hon förälskad i en man i samma ålder, övre tonåren, och ”redo att fyllas med barn”. Men byn fick bara behålla två män, den ena var hennes Martin, båda var unga men döda och klara för begravning i klapperstensfältet.

Berättelsen i scenversion, se mer här.

Kvinnorna gör en överenskommelse: den förste man som kommer till byn ska de ha som gemensam såningsman. Den första kvinna han rör vid får privilegiet att älska först med honom, och sedan är det hennes plikt att berätta för honom om överenskommelsen. Allt ska fortsätta gripande och starkt i denna berättelse, vars fortsättning jag inte ska röja.

Violette Ailhaud har ett språk som tilltalar mig väldigt mycket. Hon skriver fram sina fantasier, sin längtan och det som hon som mycket ung kvinna förbereder sig på:

”På kvällarna, då mistralen har berusat oss hela dagen långt mer än vårt vin, kommer handen så nära att jag tycker mig känna hur den lägger sig på min tomma, brännheta mage. Jag drömmer att den brer ut sig mot mina brösts vulkaner och mitt skötes källa. Jag kastar mig av och an i sängen, jag väntar och sedan hjälper jag handen genom att föra den uppåt och nedåt tills jag blir tillfredsställd, spänningen släpper som hanen på ett gevär och jag somnar med ett leende.”

Det är i sådana skildringar av dröm och längtan som man också lättare kan leva sig in i dessa kvinnors grymma öde; ingen ska befrukta dem, några barn ska de inte föda. Om inte såningsmannen…

Berättelsen publicerades i original först 2007. Den har alstrat både teater och dans, och hösten 2014 kommer den som biograffilm.