Pladdermonarkin

Öland november 2006: Astrid Nydahl

 

Vi lever i en pladdermonarki. Varje mänsklig ansamling ägnar sig åt pladdret. Där inte tystnad råder hörs den strida strömmen av plattheter som oftast refererar det senaste dygnets väderlek, resultatet av någon infantil tv-tävling eller obegåvade kommentarer och ryggmärgsreflexer kring världens pågående katastrof.
 

Det är en fysisk omöjlighet att befinna sig i den massa som varje dag präglar stadens centrum. Jag förstår alltmer vad Adorno menade med att "det sällskapliga småpratet bidrar bara till att fördjupa tystnaden". Detta småprat möter man överallt och alltid. Pladdret över kaffet, pladdret över ingenting.

Inte ens radio går det längre att lyssna till, varje program tycks ockuperat av pladdret - och däremellan av jinglar som leder tankarna till något pubertalt diskotek. Radion är avstängd. Musiken rör mig inte längre. Vid något sällsynt tillfälle spelar jag en jazz- eller fado-skiva, något av Bach, Händel eller Purcell. Annars föredrar jag numera tystnaden. Pladdermonarkin smittar oss med dumhet. Vi blir fän redan då vi står i matbutikens kassakö och stirrar på veckotidningarnas allt mer fördummande rubriker om celebriteternas liv.

Adorno hade mycket att säga om det: "Redan det tillfälliga samspråket med en medresenär på tåget, som man undviker att säga emot fast man vet att hans påbörjade utläggningar logiskt utmynnar i mord, är ett slags förräderi. Ingen tanke är immun mot sitt meddelelsesätt, och den behöver bara uttalas på fel ställe och i ett falskt samförstånd för att dess sanning skall urholkas. Från varje biobesök kommer jag trots all vaksamhet ut dummare och sämre än jag gick in."

Hade Adorno levt idag hade han häpnat över hur hans prognoser alltmer besannats. Vem går frivilligt på bio idag, och sitter bredvid ungdomar som ägnar sig åt allt annat än filmen? Vem utstår mobiltelefonernas ständiga plingande? Vem försöker samtala på ett tåg eller i en buss utan att hamna i just pladdret?

Adornos slutsats gör jag till min egen: "För den intellektuelle är obrottslig ensamhet den enda möjligheten att bevisa något av solidaritet. Allt medspeleri, all mänsklighet som tar sig uttryck i umgänge och deltagande är bara ett sätt att dölja ett stillatigande accepterande av det omänskliga. Solidarisk bör man vara bara med människors lidande..."