Nej, jag sitter egentligen inte och skräpar, även om det kan se så ut.
Min skräckinjagande neuropati förstör mitt liv grundligt, och det värsta är att den tar mitt minne. Jag glömmer det jag sa eller gjorde samma dag.
Bilderna får nu vara mitt minne. Både bloggen och Facebook blir mentala kryckor för mig. När det är som värst kan jag likna dem vid rollatorn - denna fantastiska uppfinning som ger mina fötter och min förvirring lite stadga.
Så jag skräpar inte. Jag försöker få dagens viktiga utblick över havet tillsammans med en kopp kaffe. Ändå är jag medveten om att jag för mig som en uteliggare, en bums. Att jag varken klipper mig eller rakar mig förstärker det intrycket.
***
För
många år sedan var mitt barnbarn Lykke en liten flicka som tyckte om
att gå på caféer med mig. Det är vackert att minnas men för alltid borta
2 kommentarer:
Du ser inte på något sätt ut som en uteliggare. Du ser ut som en stilig äldre man som har det svårt nu men som kämpar på så bra som du kan. Kanske kommer bättre tider, kanske kan din hälsa bli bättre. Ditt intellekt kan i alla fall inte bli bättre. �� Lycka till med allt!
Tack Björn, din fina kommentar höjer mitt humör en smula!
Skicka en kommentar