Pesach Sameach och Glad Påsk, säger jag nu mest för den goda tankens skull. Men i grund och botten tänker jag i min sjukbädd: religionerna blev och förblir instrument för kollektivt hat, våld och förstörelse. Just på den plats i världen där det extrema våldet - från judehatarna i Hamas och deras massaker den 7 oktober, till den extrema krigsmaskinen som herr Netanyahu släppt loss - härskar som värst, skulle dessa två helger kunna firas i fred och frid.
Islamismen står i dess väg. Alltid och överallt. Islamismen är vår gemensamma fiende. Jag frestas parafrasera den israeliske författaren Yoram Kaniuk, som jag träffade två gånger i Tel Aviv: "En god islamist är en död islamist". Det får inte råda något tvivel om den saken. Varje islamist som IDF dödar är ett steg i rätt riktning.
När jag intervjuade Arie Lova Eliav 1990 sa han, med ett helt politikerliv bakom sig i Jerusalem: "Bara idioter tror att man kan bomba sig till fred". I väsentliga avseenden har det visat sig att han hade rätt. Redan Golda Meir avskydde honom. Netanyahu skulle ha gjort allt för att eliminera honom. De som minns Amos Oz vet vad han skulle säga (och sade).
Jag kommer att fira som vanligt, men i ensamhet. På grund av sjukdomen kan jag inte sitta med på långfredagen. Istället dukar jag min egen måltid, präglad av helgens traditioner. Men för ovanlighetens skull dricker jag inget starkt. Inte ens en starköl.
Djupt i mig rör sig dock en tanke: om inte dårskapen på plats snart upphör rör vi oss farligt nära den totala katastrofen. Det finns många som önskar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar