Ingen kan tvinga en annan människa

Foto: Astrid Nydahl

 

När Susan Sontag skriver om de stora polska diktarna ser hon hur ensamhetstemat hos Adam Zagajewski också är intimt förbundet med nationens öde. Ingen har gått fri från det historiska förhållandet att striden varit vardagsmat.

"Historia betyder strid. Historia betyder tragiskt dödläge - och att ens vänner fängslas eller dödas. Historia betyder eviga utmaningar av nationens själva rätt att existera." (Susan Sontag om Polen i Där tonvikten ligger)

Hon ser samma förhållande hos författare som förbinder många av samtidens israeliska diktare med det östeuropeiska. Inte så få av dem har rötter just i Polen, men också i Estland, Lettland och Litauen. En av dem, A.B. Yehoshua föddes i Jerusalem som femte generationens sefardiska judar, han var kanske, vid sidan av Yehuda Amichai, en av de främsta i sin författargeneration: 

"Ens emotionella reaktioner på vilken nyhet som helst om en israelisk förlust, ett nerskjutet plan, är förutbestämda. Därav kommer sig bristen på avskildhet, oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet." (A.B. Yehoshua citerad av Sontag)

Men varje gång jag tänker i den riktningen vill jag hejda mig själv och säga att ensamhetstemat förstås är universellt. Om så inte vore, varför upptar det i så fall mig? Det upptar mig av det enkla mänskliga skälet att samtiden är motbjudande och att inga egentliga alternativ – i tiden eller rummet – gives. I historien manas vi förvisso till strid. Men samtiden betyder också hävdandet av den egna rätten. Till liv, till frihet, till ensamhet. Ingen kan tvinga en annan människa utan att i samma ögonblick bli en tyrann. Så: hur förena det Yehoshua kallar "oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet?"