Foto: Astrid Nydahl |
När
Susan Sontag skriver om de stora polska diktarna ser hon hur
ensamhetstemat hos Adam Zagajewski också är intimt förbundet med
nationens öde. Ingen har gått fri från det historiska förhållandet att
striden varit vardagsmat.
"Historia betyder strid. Historia betyder tragiskt dödläge - och att ens vänner fängslas eller dödas. Historia betyder eviga utmaningar av nationens själva rätt att existera." (Susan Sontag om Polen i Där tonvikten ligger)
Hon
ser samma förhållande hos författare som förbinder många av samtidens
israeliska diktare med det östeuropeiska. Inte så få av dem har rötter
just i Polen, men också i Estland, Lettland och Litauen. En av dem, A.B.
Yehoshua föddes i Jerusalem som femte generationens sefardiska judar,
han var kanske, vid sidan av Yehuda Amichai, en av de främsta i sin
författargeneration:
"Ens emotionella reaktioner på vilken nyhet som helst om en israelisk förlust, ett nerskjutet plan, är förutbestämda. Därav kommer sig bristen på avskildhet, oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet." (A.B. Yehoshua citerad av Sontag)
Men
varje gång jag tänker i den riktningen vill jag hejda mig själv och
säga att ensamhetstemat förstås är universellt. Om så inte vore, varför
upptar det i så fall mig? Det upptar mig av det enkla mänskliga skälet
att samtiden är motbjudande och att inga egentliga alternativ – i tiden
eller rummet – gives. I historien manas vi förvisso till strid. Men
samtiden betyder också hävdandet av den egna rätten. Till liv, till
frihet, till ensamhet. Ingen kan tvinga en annan människa utan att i
samma ögonblick bli en tyrann. Så: hur förena det Yehoshua kallar
"oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av
intellektuell kreativitet?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.