STEWE CLAESON (1942-2023). Minnesord av kollegan och vännen Per Helge

Stewe Claeson. Foto: Per Helge

Jag vaknade i morse, började bläddra mig igenom rubrikerna på de större tidningarnas hemsida och möttes av beskedet: Stewe Claeson är död. Min första tanke var, att detta är en orimlighet. Så här kan det inte gå till. Vi talades ju vid senast för några dagar sen. Dessvärre var det dock inget misstag, som gick att rätta till. Det var dagens mest skoningslösa sanning.

 

Stewe Claeson var en ovanlig legering av djupaste fridsamhet och den mest otyglade otålighet. Han gjorde sig känd och omtyckt i hela Sveriges land som en av de senaste decenniernas mest fascinerande berättare, först i en rad novellsamlingar, där berättelserna snart nog blev för trånga för hans svängrum och nyanseringsbehov, och därefter i en rad romaner, som till allt annat hade den egenheten att de från den ena gången till den andra i stort sett kunde handla om vad som helst. Intet var honom främmande. Det mesta hade han dessutom – när det väl blev skrivet – begrundat under lång tid, ibland i flera år, och väl dokumenterat förberedelserna inför i sina anteckningsböcker. Ingen, förmodligen knappt ens han själv, hade riktigt klart för sig hur många blivande romaner han vid varje tillfälle hade på planeringsstadiet. Men flera stycken var det alltid.

   Vad novellsamlingarna angår, var redan titlarna berättelser i sig: Ouvertyr till en luffarbegravning, Stenhuggaren som gick barfota, Jag bor granne med en stråkkvartett. Romanerna fortsatte längs samma spår: De tiotusen tingen, Än jublar fågelsången, Stämma i havet. Sammanlagt blev det sjutton böcker, den senaste kom hösten 2021, hette Antydningarnas tid, och hade underrubriken: Samtal under en förintelse. Då, som ofta, flydde Stewe till det klassiska Rom. Den som får stå för den samtalande sidan av levandet var den gamle stoikern Seneca, en av Stewe Claesons mångåriga följeslagare.

   Stewe skrev om sina djupa intressen, och de var många: medeltiden, via den i hans version allt annat än heliga Birgitta; Tegnér; Heidenstam; det högst alldagliga livet, i berättelser som De tiotusen tingen, den som utspelar sig intill en bilskrot; den byråkratiska och korrumperade världen i skildringen av en ung, ambitiös miljöinspektör som går på en rad pupmpar. Sin egen ovanligt allsidiga livserfarenhet utnyttjade han helst indirekt, via såna ämnen som de nämnda, där han fick utveckla sig själv med armlängds avstånd. Med ett undantag: den finstämda romanen Den tjugotredje dikten, där han låter två äldre män råka träffas vid ett gammalt nedlagt sågverk i Dalarnas skogsland och utveckla en vänskap som i samtalsform och med hjälp av dikter de haft glädje av fördjupa sina synpunkter på det vardagsliv de båda var mitt uppe i där och då. Ja, en formidabel berättare, det var han, Stewe.

 

Fast egentligen var han helst folkbildare. Under mer än fyrtio års tid var han rektor på olika folkhögskolor, och där satte han avtryck hos alla han mötte. I lugn och ro kunde han ägna sig åt sitt stora nöje: det muntliga berättandet. Vad som än stod på schemat, ett personalmöte, en samling vid elevlunchen, ett seminarium, förvandlade han i påtaglig mån till en stund av berättande. Det levande ordet, Grundtvigs motto för folkbildningen, var hans ledstjärna och GPS. Bland folkhögskolans kärnfolk kommer han att bli lika ihågkommen och respekterad som i böckernas värld. Nog för att han hållit många pristal som författare, men lika angeläget var det för honom, när han fick den äran, att hålla hyllningstalet till den svenska folkhögskolans nestor, Gösta Vestlund, som 1998, 85 år gammal, tilldelades en av folkhögskolerörelsens finaste utmärkelser. (Vestlund levde och höll fanan högt till 2020.) Det talet är en riktig pärla bland Stewes insatser. (Att det finns nerskrivet, ja rent av tryckt, är en god sak, men det skedde i efterhand. Det Stewe framförde vid mötet där i Sigtuna, skedde muntligt.)

 

Stewe kombinerade gärna de här båda världarna. Han bjöd in författarna till sina skolor. Jag tror att han, i takt med att åren gick, hann bli vän och bekant med fler författare än de flesta. Det var så det gick till att vi kom att träffas för första gången, när Malungs folkhögskola, där han då var rektor, arrangerade en poesi- och musikkväll i Tyngsjö skola, på skogen mitt emellan Malung och det Hagfors där jag på den tiden bodde. Det var 1978, eller möjligen 1980. Det kom att bli mer, både av sånt och med tiden av personlig kontakt och djupnande vänskap. Som en av redaktörerna för tidskriften och förlaget Rallarros blev jag den som fick ta emot Stewes förslag om utgivningar av sånt som upptog honom, innan hans eget författarskap hade fått särskilt stort utrymme, nämligen översättningar av amerikansk poesi. Två böcker samarbetade vi om att ge ut på förlaget Rallarros: en antologi, Försångare, 1981, med ett dussin mer eller mindre okända amerikanska poeter (däribland en vid namn Louise Glück), och en med ett urval dikter av den fine poeten Mark Strand, 1985. För egen del hann han med åren med att göra en lång rad av poeter från USA läsbara på svenska: William Carlos Williams, Louis Simpson, Ezra Pound, Donald Hall, Joy Harjo, den nämnda Louise Glück, för att nämna några. 

   Just intresset för det amerikanska kom att ytterligare förena oss. När jag själv så småningom kom att översätta poeter och författare som John Haines, Ted Kooser och Wendell Berry, var det Stewe som från början visat mig i deras väg. Den som vill få sakkunnig guide till längre turer in i det amerikanska kan läsa hans bok Snön faller i Cochise County.

 

För drygt ett år sedan drabbades Stewe och hans hustru Ingela av ett svårt besked: Ingela fick diagnosen Alzheimers. När hon inte längre klarade av det dagliga livet hemma, ens med Stewes hängivna närvaro och stöd, utan fick hjälp att flytta till ett vårdboende i närheten, kom Stewe att dag efter dag, från morgon till kväll, vara hos henne. Det tärde på hans krafter, något därutöver blev det varken tid eller ork över till. Våra återkommande kontakter blev färre, men in i det sista ringde han när han ville sända sina tankar på en stunds utflykt utanför vårdhemmets väggar. Han var verkligen uthållig, betydligt mer än det egna hjärtat, visade det sig, den del av honom som så gränslöst togs i anspråk av närvaron hos Ingela. Där fanns inget att dela. Han gav henne allt.  

 

Stewes död skapar sorg och förstämning hos många, läsare och vänner. Frid över hans minne. 

 

                                                                 PER HELGE