SITTER MED KAFFEKOPPEN PÅ BALKONGEN. 23 grader redan, 17 då jag vaknade halv sex. Ringduvan tutar. Min brors sista fråga till mig i telefon innan han dog för fyra år sen på Karlstads lasarett var: -"Har du sett några ringduvor?" Så det är helt naturligt, ringduvan påminner om Thord. I den albanska legenden kallade Doruntina på sin käre bror. Han hade dött i pesten men steg genast upp ur graven, gravstenen blev en häst, och på dess rygg red den döde brodern och hämtade sin syster, som fick möta sin mor en sista gång.
Och när Georg Trakel befann sig i djupaste förtvivlan bland hundra döende krigare som han inte hade medel att ge första hjälpen, då vandrade hans systers ljusa skepnad över det mörka slagfältet.
Räcker det med att nypa sig i armen för att konstatera att jag lever? Cartesius på 1600-talet visste: Cogito, ergo sum - jag tänker, alltså finns jag.
Jo då, både handen och anden behövs, inte bara den ena.
Självklart får vi inte leva som en ballong. Han som håller den (verkligheten, förnuftet) släpper snöret, och där flyger vi uppåt - tills vi spricker i solhettan.Cartesius 'tänkande jag' fanns i hans köttsliga kropp. De hängde ihop.Då brodern utfört sitt uppdrag kryper han ned i graven. Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.
Jag undrar om det är medvetandet om tillvarons bräcklighet som får alltfler människor att ana något bortom bergen, blommorna och sången.
Krämarnas lockelser ger oss avsmak, politikens lyckoriken fyller oss med skepsis och religionens legender och moraliska kostym känns overkliga. Men något var det som lockade Dan Andersson, något ingen sett och ingen hört. Och den som säger att det är nys har inte börjat vandra än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar