Läser mig igenom 70-årspresenterna, bit för bit, bok för bok. Har nu läst ut antologin om Lars Andersson, Längs berättandets röst. Om Lars Anderssons romaner 1979-2019, som Erik Bergqvist är redaktör för.
”Vissa saker kände jag det omöjligt att ens ta i med några egna ord, ens privat, som om det var blasfemiskt att göra det. Ett snöigt, helt folktomt Auschwitz som jag tog bussen till 1980 när jag var i Polen…
Året innan under en helt annan resa hade jag haft drömmar, natt efter natt, som jag aldrig fick ur huvudet. Det tog tid innan jag tillät mig skriva om de här sakerna. Allt som på minsta vis berörde Israel betraktades ju som liksom…radioaktivt.” Lars Andersson i samtal med Erik Bergqvist i boken.
Det finns två verkliga höjdpunkter i denna antologi. Först och främst Erik Bergqvists samtal med Lars Andersson, som jag citerar ovan. Lysande, klargörande och ändå avspänt. Det märks att de två är på samma nivå, att de är verkliga samtalspartners och inte en frågande journalist som får svar.
Den andra är Lars Anderssons egen text som han höll som föredrag i Indien; Indiska hemvägar, Bangalore 2005.
Sedan fäste jag mig vid texterna om Löv till läkedom. Jag kan inte nog understryka hur viktig den boken var för mig, den utkom 1986 då jag reste i Israel ett antal gånger, och då jag på antikvariat i Jerusalem hittade två av Emil L. Fackenheims böcker. Han är en viktig person i den bokens berättelse. Jag menar att man också måste läsa Jorsalafärder, men den finns inte med i antologin. Jorsalafärder fördjupar allt det som fanns i Löv till läkedom.
Och vid Kerstin Ekmans två texter. Som i texten om Vattenorgeln:
”Vacker och svårbegriplig tyckte jag först (…) Vattnet sorlade genom hela textmassan som om den vore skogsmossa. Ljuset glödgade den. Men blocken föll isär för mig.”
Sedan finns där ett lustigt litet samtal med Ylva Eggehorn, där hon egentligen inte säger så mycket, men där Lars Andersson säger desto mer, som att judendomen och kristendomen är en och samma religion (som han hämtar från Birgitta Trotzig), det fäste jag mig vid.
Men så måste jag säga att intervjun med honom i DDR 1988, är ett enastående stycke. Den innehåller mycket matnyttigt. Men jag fäster mig vid vilken markering Lars gör mot det totalitära sättet att läsa honom! ”Det skulle jag vilja protestera emot…”, till exempel när det blir tal om "ekologisk balans" och han varnar för "en viss typ av ekologism (som) tenderar till fascism", och ”Vad gäller den kritiska offentligheten…” etc. Vänligt men skarpt formulerad dynamit i DDR förstås. Men så föll muren strax därpå. Lars Andersson finns kvar. Hans författarskap också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar