Robert Mugabe som förebild och ett av flera FN-organ vid den moraliska ruinens brant

Foto: Astrid Nydahl

Att en rad FN-organ är i händerna på korrumperade ledare från länder där ord som frihet och demokrati mest betraktas som skämt är förstås ingen nyhet.

Men detta måste väl ändå vara ett skämt av den grövre sorten: Zimbabwes härskare, den inpiskat hatiske, destruktive nationsförstöraren Robert Mugabe, känd bland annat för att ha bränt ner vita farmares egendomar och för att ha misshandlat, fängslat, dödat eller jagat stora delar opposition på flykten, orsakat nöd och svält i landet och arbetat hårt för att förstöra det som en gång i tiden betraktades som Afrikas bördigaste och bästa mark, har utsetts till WHO:s ”goodwill-ambassadör”. 

Det är WHO:s Tedros Ghebreyesus som ligger bakom  beslutet, ty han menar att Zimbabwe är ”ett land som sätter hälsofrågor i centrum.” Oppositionen i landet säger att beslutet är ”skrattretande” och Human Rights Watch betraktar det som ”pinsamt”. 

Tänk, jag är inte överens. Om det vore skrattretande och pinsamt behövde ingen bry sig. Men det är betydligt allvarligare än så. Zimbabwe är ett land som enligt Afrikagrupperna lider av en sjuk- och hälsovård i djupaste kris. De brukar veta vad de talar om:

”Sjukvårdsystemets status är nära, om inte redan uppnådd, kollaps. År 1990 var medellivslängden 60 år, idag är den en av världens lägsta -44 år. Hiv-epidemin är en del av förklaringen och den fallerade sjukvården en annan. 

Degradering av icke underhållen infrastruktur skapar sjukdomar som borde kunnat undvikits. Mellan januari och mars 2014) har 112 människor dött av diarré. Undermålig vattenkvalité skapad av dålig vattensanering och som inte behandlas då sjukvården saknar fundamentala resurser får ofattbara konsekvenser.  Medan presidenten flygs in och ut ur Singapore för läkarundersökningar får majoriteten av folket finna sig i tomma medicinska förrådsutrymmen på de offentliga sjukhusen. Medan några få sjukhus i landets storstäder slänger medicin som blivit för gammal finns inga lager som helst att finna på många mindre orter. ”

Kanske man man också lära något av att lyssna till detta vittnesmål:

”Linda Masarira från Zimbabwe Activists Alliance släpptes nyligen efter tre månader i fängelse. Hon hölls i isoleringscell i den manliga sektionen av Chikurubis högsäkerhetsfängelse efter att hon den 6 juli deltagit i protester under hashtagen #Shutdownzim2016. Hon säger att hon inte tänker låta sig skrämmas av regeringens försök att tysta röster som hennes. − Vi unga har kommit in i kampen med en stark övertygelse eftersom landets problem till stor del går ut över oss. Det finns inga jobb och vi har inte tillgång till grundläggande sociala tjänster som hälsovård.”

Tedros Ghebreyesus är etiopisk politiker, han har rentav varit sitt lands hälsominister (2005 – 2012) och sedan utrikesminister (2012 – 2016). Han har bland annat akademiska studier i London bakom sig och därtill ett helt vuxenlivs arbete med hälsofrågor, nationellt och internationellt.

Vad drar vi för slutsatser? personligen drar jag slutsatsen att Afrikas ledare idag håller också de allra värsta despoterna och självhärskarna om ryggen. En etiopier med sådana akademiska meriter borde kanske begripa bättre än att lyfta fram Mugabe som ett positivt exempel? Det kan man tycka, men då glömmer man bort den post-koloniala logik som gör att ”utvecklingen” stannat av och Afrika fortsätter att – frivilligt – ösa in biståndspengar på privata bankkonton, berika sig själva och de sina och se sina länder sjunka ner i totalitära system där misären blir en självklar del av vardagen.

Men det är ändå inte främst Tedros Ghebreyesus som borde skämmas. Det är vi. Det är vi därför att vi fortsätter att hålla FN-systemet under armarna, hålla lovtal till organisationen och bidra till en ordning där alla viktiga beslut fattas i säkerhetsrådet och där allt annat överlåts till underhuggare av Tedros Ghebreyesus sort.