Foto: Astrid Nydahl |
Annars skulle ju denna underbara mångfald som fanns på
vår jord vara borta, och med den det mest enastående skådespel som man kan se
en eftermiddag med sol och syrsor och säd.
Att sedan bedöma avståndet från
myran till lejonet, från nässlan till kastanjeträdet, från Nero till den helige
Franciskus av Assisi är en kasuistik som inget har att göra med den sav som
stiger och flödar ur världen från pol till pol. Han gick sin väg och fram mot
kvällen kom han tillbaka med en vacker dikt.” Miguel Torga: Coimbra 10 november
1938 (översättning av Arne Lundgren, ur Inre frihet, dagböcker 1933 – 1987)
Allt
som finns kvar när haveriet skett är köttet, tomheten och kärleken. Allt det
fåfänga, allt det högmodiga, allt det förmätna är borta. När det kommer
tillbaka byggs förutsättningarna för nästa haveri upp.
I
Minnesbilder och ärenden behandlade Emilia Fogelklou "det
universella umgänget" i kontrast till den individuella och
"personliga kampen". Hon tycks mena att människor i grupp alltid har en tendens att gadda sig samman i en gemenskap som bara blir gemen,
därför att det sammanfogande kittet utgörs av ursinne, agg eller snobberi.
"Vårt inre universum förbli därvid en hårdfrusen oupptäckt värld"
säger hon, och tillägger att allt det som finns i den personliga kampen då
överflyglas av en "obetvinglig vanmaktsvind".
Jag driver ut på en ocean av otrygghet och onda aningar, och väl därute vet jag att inget av det jag ser är annat än hägringar.
Kan en människa lova att hon i framtiden "aldrig" ska göra något dumt? Jag tror att sådana löften är just dumma. Men det är vad omgivningen kräver av mig, när jag rasat ner i mörkret och galenskapen.
Foto: Astrid Nydahl |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar