Klippt ur "Inre frihet" - min egen bok och Miguel Torgas med samma namn

Foto: Astrid Nydahl

 ”En vän talade ut; han finner inget berättigande för sin dödssynd, att leva. Att leva i solen som en ödla för ingenting. Jag svarade honom, att det förunderliga med livet är, att allting har sitt berättigande. Det finns ingenting i världen som inte är nödvändigt och oersättligt, från det mest vämjeliga kryp till det obetydligaste grässtrå. 

Annars skulle ju denna underbara mångfald som fanns på vår jord vara borta, och med den det mest enastående skådespel som man kan se en eftermiddag med sol och syrsor och säd. 

Att sedan bedöma avståndet från myran till lejonet, från nässlan till kastanjeträdet, från Nero till den helige Franciskus av Assisi är en kasuistik som inget har att göra med den sav som stiger och flödar ur världen från pol till pol. Han gick sin väg och fram mot kvällen kom han tillbaka med en vacker dikt.” Miguel Torga: Coimbra 10 november 1938 (översättning av Arne Lundgren, ur Inre frihet, dagböcker 1933 – 1987)

Allt som finns kvar när haveriet skett är köttet, tomheten och kärleken. Allt det fåfänga, allt det högmodiga, allt det förmätna är borta. När det kommer tillbaka byggs förutsättningarna för nästa haveri upp.

I Minnesbilder och ärenden behandlade Emilia Fogelklou "det universella umgänget" i kontrast till den individuella och "personliga kampen". Hon tycks mena att människor i grupp alltid har en tendens att gadda sig samman i en gemenskap som bara blir gemen, därför att det sammanfogande kittet utgörs av ursinne, agg eller snobberi. "Vårt inre universum förbli därvid en hårdfrusen oupptäckt värld" säger hon, och tillägger att allt det som finns i den personliga kampen då överflyglas av en "obetvinglig vanmaktsvind".

Jag driver ut på en ocean av otrygghet och onda aningar, och väl därute vet jag att inget av det jag ser är annat än hägringar.

Kan en människa lova att hon i framtiden "aldrig" ska göra något dumt? Jag tror att sådana löften är just dumma. Men det är vad omgivningen kräver av mig, när jag rasat ner i mörkret och galenskapen.

Foto: Astrid Nydahl