Svenska nationalsocialister och "den nya, högtstående, nordiska människan”

”Den nya, högtstående, nordiska människan”???

”De nationella rörelsernas uppgift är att genomföra en kontrarevolution. Vi måste utrota den socialdemokratiska och kommunistiska marxismen i dess ekonomiska, kulturella, moraliska och mentala skepnader. För denna uppgift manar jag vårt lands begåvade och anständiga ungdomar av nordisk härkomst att omgående ansluta sig som nationalistiska aktivister för vår heliga uppgift att skapa den nya, högtstående, nordiska människan.” 
 
I nättidningen Realisten – som drivs av gamla Nationalsocialistisk front, numera Svenskarnas parti, aktuella nu senast den 1 maj i Jönköping  – skriver Carl-Eric Hennix om frågor som har med västerlandets nivellering att göra. Han menar att ”kulturmarxisterna” sedan 1960-talet är skyldiga till denna utveckling och att den varit ett led i en medveten ”socialistisk” och ”kommunistisk” politik.

Detta är den nationella rörelsens klassiska felsyn. Den nöjer sig med att betrakta det egna landets och det egna folkets historia och drar en slutsats som blir tokig därför att den bortser från alla de sociala, ekonomiska och kulturella förändringar som först det industriella och sedan det post-industriella samhället förde med sig. Den enskilt starkaste faktorn i vår samtid är, som en konsekvens av dessa förändringar, konsumismen, den ideologi som godtar människan som samhällsvarelse först när hon dagligen konsumerar. Inte det nödvändiga i form av mat, dryck och kläder, utan det som växer över breddarna som en mask, en mask där vårt sociala vara bestäms av hur mycket vi ”tjänar” i relation till hur mycket vi ”köper”. Det kallas på vår tids nyspråk att ”hålla hjulen rullande” eller ”få ekonomin på fötter”.

Denna ideologi är inte bestämd av huruvida socialdemokrater och Hennix ”kulturmarxister” regerar ett land utan av huruvida det postmoderna samhället nått det utvecklingsstadium då kapitalägarklassens intressen sammanfaller med politikerklassens. De två sociala skikten avspeglar då i första hand det som för privatpersoners del kan öka profiten och för politikerklassens medlemmar öka det som kallas ”makt” men som egentligen bara är en charad spelad för att folk ska fortsätta stå i valboskapsköer, konsumera sig ”lyckliga” och för övrigt tiga om alla de missförhållanden de erfar i olika sektorer av sina dagliga liv (barnomsorg, skola, hälso- och sjukvård, åldringsvård, kollektivtrafik etc.). Att det finns ekonomiska, sociala, kulturella, etniska, politiska och religiösa konflikter inbäddade i alla dessa mekanismer blir omöjligt att se. Kvar står man där med en tom börs och en bostad fylld av bevis på att man är en god konsument. I parlamentet föryngrades sjupartiet tämligen nyss, och som åtta grenar på samma träd bevakar de nu sina gemensamma intressen. De använder olika ord, de påstår sig vilja olika saker, men de föds och göds av samma mekanismer.

Hennix och hans kamrater lär få leta länge innan de hittar ”den nya, högtstående, nordiska människan” – hon är i själva verket en anakronism i ett västerland där alla egenheter och särmärken försvunnit och ersatts av den globala ekonomins stödjepunkter, som ser likadana ut oavsett vilken europeisk storstad man besöker. Och denna människa – formad av och villigt inlemmad i konsumismen – går för det mesta klädd i yankeekeps, gympaskor och t-shirt, så att alla nitarna, skruvarna och tatueringarna är synliga, och så att id-kort blir alldeles onödigt eftersom man redan visat vem man innerst inne – bortom personnumren och namnen – är och vill förbli.

Ett av tusen olika skäl till att nationella socialister inte kan förstå sin samtid – lika lite nu som inför den förra stora katastrofen från 1930 och framåt – är att de vägrar se hur detaljen tillhör helheten, hur det ena folket är präglat av samma förändringsprocess som de övriga och hur mekanismerna sällan har det minsta med hudpigment, hårfärger eller andra biologiska kännetecken att göra. Det som så radikalt förändras av vad filosofen von Wright kallade ”omständigheternas diktatur” låter sig inte talas till rätta. Inte heller propageras eller demonstreras till rätta. De politiska grupperingar som lever på hoppet att våldsamma sammanstötningar, våldsexcesser eller inbördeskrig ska göra tillvaron bättre är kanske vår tid bedrövligaste. De finns överallt och de finns framförallt på varje sida om mitten på den politiska skalan. Vad som där är vänster eller höger är inte alltid lätt att se, eftersom de som högst proklamerar sin egen framstegsvänlighet inte sällan är reaktionärast.

Allt detta betraktar jag från sidan. Jag ser det i ögonvrån. Det räcker för att jag ska hålla mig långt borta.