Duke Ellington |
Vissa
söndagar ville pappa att vi promenerade tillsammans hela familjen. Ibland bara
in i villakvarteren bakom Lorensborgs fritidsgård (hette det inte Ungdomsgård
då?), men också in till centrum. När vi gick utmed Lorensborg och sedan ner mot
Kronborgsvägen var jag alltid lika orolig för att möta någon klasskamrat. Var
jag rädd? Skämdes jag? Kanske var det bara så att min familj var ett
territorium dit jag inte ville att någon utomstående skulle komma. Finaste
minnena av dessa söndagar är de promenader som sträckte sig förbi pappas
arbetsplats, Malmströms herrekipering, och slutade på konditori Hollandia på
Södra Förstadsgatan där det blev bakelse och lemonad (Pommac!).
Hade
jag alltså en trygg plats i familjen? Jag vill gärna tro det. Tryggheten bestod
kanske mest av allt i att det fanns ett rum man kunde stänga om sig. Ett rum
dit bara jag och min bror hade tillträde, ingen plågoande kunde där nå mig.
Skolans mobbare försvann varje dag skolklockan ringt ut och jag kunde gå hem.
De noga valda kamraterna var de enda som fanns, men också bland dem hörde jag
allt oftare den falska tonen, den som avslöjar att vänskapen mer var en
läpparnas bekännelse än något annat.
I
detta rum praktiserade vi våra musikaliska drömmar, min bror med en bastuba och
jag med en virveltrumma. De drömmarna kom bara en liten, liten bit. När jag
spräckt skinnet i trumman var det en återvändsgränd. The Broomsticks fick klara
sig utan mig, och min talang räckte ändå inte långt. Den musikaliska drömmen
hade mer karaktären av erotisk dröm, vi hade ju sett de skolkamrater som
verkligen var musiker och vad de kunnat uppnå i de vackraste flickornas värld.
Peter Mårtensson var skolans stjärna. Den stora musikaliska talangen hade han
med sig från barndomen, och när han som vuxen tog sin sjungande mammas namn,
Winberg, blev han en ofta synlig trummis i många sammanhang. Han tog sitt liv i
unga år. Peter som vi alla avundsjukt betraktade hamnade i en så stor olycka
att han inte såg annan utväg än att ställa sig med bilen på spåret. Jag talade
i trettioårsåldern, då jag flyttat med min egen familj från Malmö, ofta med Tollarparn
om Peter. Han var som pianist och arrangör en av den skånska jazzscenens
centralgestalter och hade ofta arbetat ihop med Peter.
Min
egen utövande musikerdröm krossades, men närvaron i musiken var ändå stor. De
verkligt mullrande musikanläggningarna var ännu inte var mans egendom och jag
hade inte under barn- och tonårstiden i Malmö kopplat samman musik med osämja,
störningar, stress, vilket jag senare i livet kom att göra, då basgångarna åt
sig fram genom lägenheternas betongelement. Musik var ännu så länge den stora
inspirationskällan. Pappa var bekant med Leif Smokerings Andersson och av honom
fick jag en vägvisande LP med Duke Ellington. Den grundlade förstås en smak för
jazzen som jag burit med mig genom livet. Ändå var det helt annan musik som jag
levde med. Populärkulturen hade redan då en sådan genomslagskraft att Beatles
blev det viktigaste, vid sidan av Tamla Motown-stallets fina svarta artister,
där jag framför allt lyssnade till Otis Redding, Sam Cooke, några av de bästa
kvinnliga triogrupperna, som The Supremes.
2 kommentarer:
Thomas, vet du vem fotografen är till bilden av Duke Ellington?
Jag läste ett intressant reportage om en klassisk jazzfotograf i en hipp tidning hos frisören för ett par veckor sedan, och det här ser ut som om det skulle kunna ha varit hans verk, men jag la inte hans namn på minnet.
Har sökt men inte funnit fotografen. Men det är ju en högklassig bild så det är säkert någon av de stora, kanske rentav Herman Leonard:
http://www.edelmangallery.com/leonardshow05.htm
Skicka en kommentar