Läsande, skrivande och datorer

Från pumpverket som förbinder Hammarsjön med kanalerna. Foto: AN

Datorn har blivit synonym med arbetsbordet. Där jag förr satt och skrev för hand eller på en ljusblå Facit Privat har idag skärmen och tangentbordet tagit det mesta av platsen. Men det är inte bara en plats för skrivande. I minst lika hög grad har nätet blivit min verklighet, där jag läser dagens viktigaste kultursidor och bloggar. En morgonrutin och en daglig inspirationskälla. Nåja, lika ofta en källa till irritation eller vrede; en digital återspegling av ett samhälle i fritt fall.

I tidskriften Axess (9/2008) skrev Nicholas Carr om hur nätet ”omformaterar” våra hjärnor. Hans text blir i många avseenden en bekräftelse på en misstanke jag länge burit på, nämligen den att själva förekomsten av ett digitalt informationsnät förändrar oss i grunden. När använde jag ett uppslagsverk senast? Det enda jag till vardags öppnar är mitt danska lexikon, och några verk i specialområden jag arbetar med. Nästan all annan information hämtar jag på nätet.

 

Nå, vad skulle problemet vara? Carr säger att den som surfar sig fram till informationen förändrar hela sin tankeprocess: ”Och vad nätet tycks göra är att hacka sönder min förmåga till koncentration och begrundan” säger han. Tänkandet blir stackatoartat därför att man på nätet lär sig att ”skanna korta textavsnitt från många olika källor”. Jag tror han har rätt. Läsandet förlorar sitt djup. Man kan som van textmänniska se, ”avläsa” en hel boksida samtidigt, precis så som man gör på nätet. Man läser inte längre, man ”skannar”.  Allt tycks bottna i att koncentrationen blir störd. På samma sätt som vi ögnar igenom rubriker eller ingresser i en tidning börjar vi läsa också böcker som om ögnandet var detsamma som läsande. Det är det som bekant inte. Utan förmågan att läsa sakta förlorar vi också möjligheten att se den unika författarens unika språk, hans val av ord, hans känsla för valörer. Det är en kuslig insikt. Å andra sidan har jag under många års litteraturrecenserande (jag började i mitten av 1970-talet) misstänkt att det finns två sorters läsning.

 

Den metod jag använder när jag läser en bok som ska recenseras går inte att använda för ”privat” läsning. Att läsa en hel sida genom att skumma den vertikalt är inte en metod som fungerar för en djupare förståelse av ett litterärt verk. Den kan möjligen ge en ytlig kunskap om författarens verk, vilken tradition han verkar i, vad hans ärende är. Men om jag vill njuta av ett litterärt verk, så som jag t.ex. vid upprepade omläsningar gör med Imre Kertész böcker, måste jag läsa sakta, gärna med penna i hand. Vad gör nätet med oss som läsare? Blir vi bättre upplysta, kunnigare, eller blir vi bara ytligt allmänbildade, en aning mer korkade som människor?