Nätverket One Law for All bedriver vad de själva kallar Campaign against Sharia law in Britain. De har många invändningar mot sharia-lagarna men menar först och främst att de i sin egenskap av religiösa lagar omöjliggör likhet inför lagen. För alla medborgare i det sekulära Storbritannien kan det bara finns en enda lag. Likhet inför lagen måste vara grundprincipen. I juuli 2011 gick man ut med ett upprop som bland annat sade:
“We call on the UK government to recognise that Sharia and all religious laws are arbitrary and discriminatory against women and children in particular. Citizenship and human rights are non-negotiable. We demand an end to all Sharia courts and religious tribunals on the basis that they work against and not for equality and human rights. We demand that the law be amended so that all religious tribunals are banned from operating within and outside of the legal system.”
En av många undertecknare var aktivisten Gina Khan från Birmingham. Hon har sedan 2006 publicerat en rad anti-islamistiska texter och framträtt i olika tidnings-intervjuer. Khan är själv muslim, född av pakistanska föräldrar. Hon har flytt från ett arrangerat äktenskap och avvisar alla islamistiska krav på hur kvinnor ska se ut, klä eller uppföra sig.
För The Times gav hon våren 2007 en längre intervju. Där porträtteras hon som en 38 år gammal, modig kvinna. Hon säger att moskéerna nu växer fram i varje gathörn i Birmingham, och hon ser de senaste femton årens utveckling som radikalt annorlunda eftersom det jihadistiska tänkandet fått fäste.
I bokhandeln kan man nu köpa radikal litteratur och moskéerna predikar separatism och hat. Staten och etablissemanget har tillåtit det. Dessa moskéer importerar jihad, de understödjer allt det som är fel inom islam. Det som oroar Khan allra mest är hur moskéerna hjärntvättar barn och ungdomar. Det påminner mig om en sekt, säger hon, där man säger att vi muslimer blir offer. Men vi är inga offer, sanningen är istället den att majoriteten av pakistanierna som kommer hit är okunniga, obildade, ofta analfabeter från landsbygden. Dem kan man lätt hjärntvätta. Sedan födseln har de fått höra att islam har alla svaren. Är man inte född muslim är man dömd att hamna i helvetet.
Khan tvingades gifta sig vid 16 års ålder. Hon blev genast gravid. Moskéerna är medansvariga, precis som de är för månggiftet. I dagens England säger de i moskéerna att månggifte är ok. Imamerna ursäktar beteendet. De tar inte reda på fakta, de ställer inga frågor, så trots att polygami är förbjudet i landet är det mycket vanligt, enligt Khan.
Hon säger att muslimska kvinnor som börjar tänka som hon ofta begår självmord. Men hon tänker inte låta rädslan ta plats i henne igen. Hon känner att hon i Birmingham trots allt är en fri kvinna, hon kan tala fritt och öppet. För Birmingham Post gav hon samma vår en intervju, där hon bland annat konstaterade att människor är fixerade vid problemen i Mellanöstern men samtidigt är blinda för vad som sker i den egna staden och det egna kvarteret.
För Westminster Journal intervjuades hon våren 2008. Det är en omfattande och mycket detaljrik intervju där hon upprepar mycket av vad hon tidigare sagt, men också utvecklar sin syn på islamismens tillväxt i det brittiska samhället. Hon berättar att hon alltför länge varit tyst, eftersom bara tysta och lydiga kvinnor uppskattas inom islam, men att hennes beslut att börja tala inneburit problem både för henne själv och hennes familj. Tegelstenar har kastats genom hemmets rutor, flera familjemedlemmar har blivit misshandlade. Men hon ger sig inte, hon understryker att Wards End är hennes hem, att hon hör hemma där och att islamisterna i området är en förfärlig plåga. Man kan inte, hur hårt man än försöker, ta det brittiska ur mig, säger hon. Jag har slagits mot förtryck tills jag blev den jag är idag. Jag är engelsk, jag talar engelska, men missförstå mig inte, jag är ändå en muslimsk kvinna.
I vårt område, Wards End, flyttade alla icke-muslimer ut. Överallt började man se affischer som kallade till muslimska möten, bokhandlar och butiker som säljer slöjor öppnade överallt. De helt unga männen lade sig till med skägg och de unga kvinnorna med kläder i arabisk stil. Detta är islam som går baklänges, inte framåt. Vi brukade skoja om att de snart skulle börja importera kameler. Jag förstod ju inte då att inspirationen kom från öken-islam, wahhabismen. Tack och lov skaffade jag mig kunskaper på egen hand, annars hade jag kanske också levt i övertygelsen att extrem islamism var svaret på allt, säger Khan.
*
När jag själv tittar på exteriörer till nio moskéer belägna i Wards End slås jag av vilka nedgångna fastigheter de finns i. Antingen är det gamla, slitna tvåvåningars bostadshus, semi-detached eller så är det olika typer av verkstads- eller lagerlokaler de finns inrymda i. De är mycket små och rymmer mellan 60 och 100 personer. Det enda som skvallrar om att det bedrivs moskéverksamhet är de gröna skyltarna ovanför ingångarna. Endast en av dessa nio moskéer, en sufi-moské, tar emot kvinnliga besökare. De flesta andra säger rent ut att bara män är välkkomna. Detta intryck bekräftas också av Khan som säger, att ”varenda tomt hus och butik förvandlas till en minimoské.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar