Kupper och kupper

Vi fick anledning att prata om militärkupper igår. Den 11 september 1973 kom den chilenska, då general Pinochet installerades. Redan året därpå, den 25 april 1974, den portugisiska. Och trots att de låg så nära i tid kom de att representera diametralt motsatta världsbilder. I Chile satte militären med USA:s aktiva hjälp stopp för en process som möjligen kunde ha gjort landet till en öststatsliknande "socialistisk" nation (och ytterst var det förstås nationaliseringarna av inte minst USA-ägda företag som fick hans fiender att ingripa). Jag säger "socialistisk" försiktigt för jag tror egentligen att Allende var en tämligen mild socialdemokratisk politiker, även om hans umgänge med Castro och det gänget (och därmed också självklart med herrarna i Kreml) gav honom en krets som var allt annat än behaglig.

I Portugal blev nejlikerevolutionen en symbol för folkligt motstånd och ett slut på diktaturen och kolonialkrigen. Också den processen kunde ha gått åt skogen fel, med både ett kommunistparti och massor med militanta revolutionära smågrupper som ville förvandla landet till en öststat. Tack och lov lyckades aldrig det och knappt tio år efter kuppen började Portugal stabiliseras som parlamentarisk demokrati. Men vill man påminna sig vad som skedde i kuppens kölvatten kan man bara läsa på om EU-presidenten Barossos förflutna.

Han var ju inte vem som helst i den av Stalins och Maos läror inspirerade underjordiska rörelse som med vapen i hand ville driva bort industriägare och stora såväl som små godsägare, markägare och bönder, för att göra Portugal "socialistiskt" (försiktigt också den här gången, jag kunde lika gärna ha skrivit att han ville ha ett Portugal under proletariatets diktatur). Hans parti hade det pretentiösa namnet Partido Comunista dos Trabalhadores Portugueses/Movimento Reorganizativo do Partido do Proletariado. Tack och lov misslyckades dessa grupperingar fullständigt, och de ledare som inte lämnade blev antingen högt uppsatta politiker, eller kåkfarare och våldsromantiker, som Otelo de Carvalho.

Det ni ser på bilden är förväntansfulla människor i nejlikerevolutionens Lissabon. Och den ska se ut som den gör, med sudd och allt. Musiken man berättar om i filmen är förstås Grândola, Vila Morena. Avsnitten kring det finns med i Carlos Sauras Fados.