Handlingsplan, manifest.

I mars 2006 publicerade jag nedanstående text. Tiden har inte precis gjort saken bättre. Och med anledning av att regeringen idag presenterar ett handlingsprogram mot "våldsbejakande extremism" finner jag skäl att visa den mer än fem år gamla texten igen:

I takt med att den så kallade "muhammed-krisen" trappats upp har också allt hårdare debatter mellan författare och skriftställare utvecklats över hela Europa. I Danmark har man, liksom hos oss, sett två tydliga skillnader i hållning: en falang med rötter i vänstern och liberalismen har sagt att yttrandefriheten måste ha gränser och att man inte får såra andra, en annan falang har sagt att "sårandet" är en del av yttrandefrihetens själva väsen och att det moderna samhället alltid tillåtit "blasfemi". I Sverige kan vi dra oss till minnes utställningen "Ecce Homo" eller den religionskritik som i tusen olika former alltsedan Ingmar Hedenius varit en del av själva livsluften.

En blasfemilagstiftning ter sig i det perspektivet helt otänkbar. Igår (februari 2006) publicerades i Paris ett viktigt manifest: Tillsammans inför den nya totalitarismen, som i principiella ordalag förhåller sig till "muhammed-krisen".

Det är Salman Rushdie som tillsammans med elva andra författat manifestet. Bland gruppens mer framträdande medlemmar finns Bernard-Henri Lévy, jude, fransman och en både kontroversiell och respekterad debattör som med passion försvarat muslimska länder mot våldets krafter (Bosnien, Algeriet och Tjetjenien), Taslima Nasreen från Bangladesh som under en tid levde skyddad i Sverige, Ibn Warraq som är mest känd för sitt verk om hur han lämnade islam, Irshad Manji med ungefär samma bakgrund, bosatt i Canada, och holländsk-somaliska politikern och författaren Ayyan Hirsi Ali, vars filmmanus ledde fram till att hennes medarbetare, filmaren Theo van Gogh mördades av en ung islamist.

Gruppen består av judar, kristna, muslimer och avhoppade muslimer och talar därmed med en tyngd som är ovanlig. De har alla tolv på ett eller annat sätt fått erfara vad islamismen som politisk fanatism kan innebära. En del av dem lever underjordiskt med starkt polisbeskydd för att alls få överleva. Man ska hålla i minnet att regimen i Iran för mindre än en månad sedan försäkrade att dödsdomen – fatwan – mot Salman Rushdie fortfarande gäller. I manifestet skriver de bland annat:

Som alla totalitära rörelser närs islamismen av rädslor och frustrationer. Hatpredikanterna slår mynt av dessa känslor i avsikt att skapa trupper avsedda att införa en frihetsdödande och ojämlik värld. Vi säger därför tydligt och klart: ingenting, inte ens vår egen förtvivlan, kan rättfärdiga valet av upplysningsfientlighet, totalitarism och hat. Islamismen är en reaktionär ideologi som tar död på jämlikhet, frihet och sekularism varhelst den finns. Om den segrar kan det bara leda till en värld av dominans: mannens dominans över kvinnan och islamisternas dominans över alla andra. För att stå emot detta måste vi försäkra oss om universella rättigheter för alla förtryckta och diskriminerade folk (…)

Vi vädjar till alla demokrater och fria andar i alla länder om att vårt århundrade ska bli ett upplysningens århundrade!

I manifestet vänder sig författarna också emot värderelativismen vilken i sin förlängning innebär att människor som lever under islam inte anses värda samma rättigheter som andra. De vänder sig också emot den allt starkare vanan att klistra etiketten "islamofob" på människor i vår tid, "vilket blandar samman kritik av islam som religion med stigmatisering av de troende".

Manifestet kunde inte ha kommit lämpligare. Jag har en stark förväntan på att det både ska kunna hyfsa den svart-vita ordstrid som utkämpas och bidra till ett slut på de rent konkreta våldsdåd som nu förekommer.

Foto: A. Nydahl