Att sitta vid skärmen, att vara mitt i skeendet och samtidigt minnas.

Jag har inte en enda gång sedan det första Kuwaitkriget suttit vid tv:n en hel dag. Under skeenden i Kosova och Albanien har jag ansträngt mig på annat sätt, för att korrekt kunna skriva om det, vilket jag gjorde för Aktuella frågor i Sydsvenskan i många år. Men jag har inte en enda gång sedan jag själv bevakade den första intifadan på plats i östra Jerusalem, ägnat så mycket tid år Mellanöstern en och samma dag (det jag gjorde då ledde fram till min bok Intifada - rapport från ett palestinskt uppror, som Interculture i Stockholm utgav 1988).

Men igår, onsdagen den 2 februari 2011, hände det. Jag växlade mellan CNN och BBC i tv:n, och mellan The Guardian, Haaretz och Al Jazeera, särskilt då Dan Nolans direktrapporter, i datorn. Det är som om det verkligen gav den bästa bevakningen: Washington, London, Jerusalem och Qatar. Jag vet att det vore rimligt att också se mer från den arabiska världen, men det jag sökte var en direkt kontakt med skeendet och det fick jag genom dessa kanaler. Språket måste man förstå, men det räcker inte. Man måste också förstå, och ibland genomskåda, det som sägs.

Många timmar under eftermiddagen talade man om "pro-Mubarak"- demonstranter. Trots att varje intervjuad människa sa att de kamel- och hästridande männen med piskor var poliser klädda som civila. Det tar tid att bryta igenom lögnens vallar. Men när jag såg närbilder på några av de minst 500 misshandlade människorna som fördes bort till den moské som gjorts till fältsjukhus tänkte jag: dessa slag, dessa stenar, piskor och brandbomber var inga spontana angrepp på Frihetstorgets massor. De var väl planerade men illa genomförda attacker från en regim som in i det sista hoppas på att överleva. När jag lägger ut dessa ord i bloggen vet jag inte ens om de sitter kvar, eller om oppositionens krav på militärt ingripande har hörsammats.

Vad vet vi? Vad vet vi egentligen - bortom det vi tror oss veta? När jag bandade det tidiga skeendet av den första intifadan, för att ha ljudillustrationer till de radioinslag jag planerade att göra för OBS-redaktionen, var det en israelisk militär som såg hatiskt på mig och skrek. Vi stod vid bussarna utanför butikerna på den gata som ledde fram till en av gamla stadens portar. En liten pojke svimmade i mina och en annan journalists armar sedan han sett sin far föras bort. Jag tyckte att militärens ingripande var brutalt i överkant. Men det var så lite jag visste och förstod. Idag inser jag att de närmast hade silkesvantarna på. Det avlossades inga skott. Ingen dog. Ingen behövde förmodligen ens sjukvård. Men jag blev upprörd och det märktes runtom mig.

Först senare, samma kväll, hos vännerna Dov och Yolanda i Tel Aviv, fick jag veta. Den militäre befälhavaren hade skrikit mot mig: "Om du säger ett enda ord till tar jag med dig till arresten". Så nära var jag att hamna i Russian Compound i Jerusalem, nådens år 1987. Där fanns den ökända polisstationen dit man förde människor som försökt göra uppror. Men eftersom jag inte förstod vad han skrek fortsatte jag att banda och att stillsamt kommentera misshandeln av de palestinska affärsmän som inlett sin protest. Jag sa bara något om "ett fritt land" och "fria människor". Jag undrar så vad som sägs i Kairo dessa dagar.

*

I måndags skrev jag detta.