I Sverige var det alltför länge sed att betrakta de baltiska folken som ett slags spöke, som outsagt "förtjänat" sitt lidande. Under 1970- och 1980-talen kallades balterna av den svenska vänstern för "fascister". Propagandan från Kreml hade i alla avseenden lyckats i sitt uppsåt: de ockuperade och förtryckta folken framställdes inte som offer utan som ett slags "problem".Nå, Sandra Kalniete, född 1952, har sedan landets Lettlands befrielse varit politiker, och under 2004 också EU-kommissionär. Hon var aktiv i Folkfronten som ledde letterna fram till befrielsen från Moskvas järngrepp. Idag sitter hon i det lettiska parlamentet.
Men, och detta är viktigt, hon är inte född i Lettland. Hennes föräldrar delade öde med tiotusentals landsmän som förvisades till Sibirien av Stalin-regimen. Hon är således född därborta, långt långt från sitt hemland, närmare bestämt i byn Togur i Sibirien. Föräldrarna möttes där.
I de urin- och avföringsstinkande godsvagnarna fraktades de veckovis per tåg från Lettland till Sibirien, där hårt arbete, extrem kyla och svält väntade dem.
När jag om nätterna läste Med högklackade skor i Sibiriens snö kunde jag känna hur strupen snörptes åt och tårarna ville komma.
Det är en i ordets verkliga mening gripande bok. Jag tänker att jag själv är sex månader yngre än Sandra Kalniete. Hon föddes i förvisningen, utblottad, hungrande och utstött. Jag föddes i folkhemmet Sverige. Och ändå ligger våra två nationer så nära varandra. Skillnaden är den att Sverige aldrig ockuperades av Sovjetunionen. Vill vi verkligen förstå innebörden av det? Ja, då kan vi börja med att läsa Sandra Kalnietes bok.
"Efter att ha blivit berövade sin ögodelar föstes fångarna till träbaracker. Där möttes de olyckliga av nakna träbritsar i vars springor fanns löss, stela av svält också de."
"Hungern förändrade allt. Hungern blev så outhärdlig att den tog över tankar och samtal. Tidigare artighets- och moralvärderingar bröt samman. Allt var tillåtet som tidigare hade varit förbjudet - för födans skull var det tillåtet att stjäla och ljuda. Precis som andra gav sig min mormor på nätterna ut på potatisstöldexpeditioner till kolchosens potatisland."
"Finland och Lettland var vid inledningen av kriget likvärdiga länder, och vad gäller välfärd låg Lettland till och med före. När Lettland 1991 återvände till Europa hade Finland passerat oss med exakt de femtio år som vår genomlevda ockupation varat."
Foto: A. Nydahl (liksom övriga foton från Öland i bloggen, 2006-2010).
3 kommentarer:
Min far var sømand og sejlede i
50erne (før?) sammen med en estisk styrmand, der - viste det sig - var dansk gift. I deres hjem kom vi: mine far, mor, søster og jeg. Kalle (jeg ved ikke om det var hans estiske navn) var en umådeligt værdsat person i vores familie. Nu, hvor du skriver om randstaterne som 'skyldige i egen elendighed' vil jeg igen fremhæve mine forældres (måske mest min fars) indstilling som anderledes og tonegivende for os. Hos os var netop disse menneskers stilling betonet som vanskelig, underkuet og betrængt - minderne gør mig rørt. Jeg vil tale med min far igen om dette og mange andre emner - for sent!
Tack Thomas,
för den här texten; inte minst de första raderna är förfärande sanna. Jag har ännu inte läst "Med högklackade skor i Sibiriens snö", men jag blir mer och mer intresserad av den.
Hanne, tack för din berättelse, det är glädjande att höra om en motbild till det jag minns från mina unga år i Malmös vänster- mycket glädjande.
Bodil, du ska absolut läsa den!
Skicka en kommentar