"Endast i diktaturer är litteraturen en viktig faktor, säger han."

Jo, jag skrev ju under måndagen om hur irrelevant kvalitetsfrågan är för diskussionen om samtidslitteraturen. Varför inte plocka fram den man som kanske illustrerat det förhållandet allra bäst, i många texter. Just de här fragmenten tycker jag allra mest om:

"Han utvecklar sitt credo som författare: litteratur är inget viktigt. Han ler koketterande. Hans röst är lågmäld, hans argumentering förkrossande. Endast i diktaturer är litteraturen en viktig faktor, säger han. Nu, när vi är på väg mot ett normalt samhälle, kommer litteraturen också att inta sin normala, det vill säga inte alls viktiga roll. Jag lyssnar bestört på honom. Jag vågar inte ens föreställa mig fullt ut den konsekvens som är ett självklart utflöde av hans ord. När allt kommer omkring är litteratur inte något likgiltigt för mig, anch´io sono pittore: men i så fall borde jag önska att leva inte i ett normalt samhälle utan i en diktatur, ty då, som jag hörde honom säga, kommer litteraturen åter att bli något viktigt (...)

Ja, litteratur, liksom all konst, är människans livsnödvändiga aktivitet. Förutsatt att hon bedriver den med livsnödvändig aktivitet. Om inte, då är den förstås oviktig (...)

I den ljumma kvällen är trottoarserveringarna ännu öppna utanför de wienska kaféerna och barerna; jag sätter mig på en av dem, beställer en öl för att skölja ner mina farhågor, och Gugelhupfen, förstås. Gode Gud, är det inte just en pornografisk films grälla affisch som hånler mot mig? Föreställningen måste ha slutat alldeles nyss, ty man håller just på att slå upp dörrarna; en brunhyllt ung man är på väg ut med händerna i fickan. Jag väntar på den utströmmande publiken: den kommer inte. Allt tyder på att den var han, den brunhyllte unge mannen. Hurså? Är inte ens porrfilmen viktig längre här? frågar jag mig bestört."

Ur Imre Kertész: "Det landsförvisade språket" (översättning av Ervin Rosenberg)