Frågan om litterär kvalitet saknar relevans.

Aldrig ser man massans beteende så tydligt som veckorna före jul. Varje erbjudande från konsumismen lockar den ut på stan. I blicken har de flesta något slags galenskap, ett ha-begär och en lystenhet som i styrka bara kan jämföras med de urtida överlevnadsinstinkterna, som om ett nytt strykjärn skulle rädda dem från hotande undergång. Denna blick har skapats av en inre tomhet, ett vakuum som uppstår varje månad. Denna känsla av brist, inre och yttre, kan bara stillas med ny konsumtion. Allt tycks eskalera i december. Som om det gällde själva överlevnaden blir konsumtionen både nödvändig och trösterik.

Theodor W. Adorno skrev i Minima Moralia: "På samma sätt som massamhällets konsumenter genast vill uppleva det nya, så är de ur stånd att avstå från något."

Detta gäller också på mitt eget område: litteraturens. I dessa dagar kan man läsa hur annars normalbegåvade personer uttrycker tanken att det översätts för lite litteratur till svenska. Har de tittat i en förlagskatalog? Problemet är det motsatta: det ges ut alltför många böcker, vi översvämmas av titlar som omöjligen hinns med. I fredags fick jag Svensk Bokhandels vårkatalog. Mitt första intryck är just detta: så oerhört mycket smörja det ges ut. Inte minst sådant som översatts. Några få, kanske en handfull, förläggare förstår att gå en annan väg. Men redan i katalogen riskerar de att dränkas av floden som för det undermåliga in i våra liv.

Adorno igen: "Varje program måste sittas av tills det är slut, varje bestseller läsas; varje film beskådas på premiärbiografen första veckan den visas. Därmed växer volymen av utskillningslös kulturkonsumtion på ett sätt som gör den omöjlig att överblicka, och liksom man i varuhusträngseln förtvivlat ser sig om efter en guide, så väntar den mellan anbuden klämda befolkningen blott på sin ledare".

I ett tv-program på söndagseftermiddagen ställdes frågan om litterär kvalitet. En av de medverkande runt bordet sa: "Frågan är meningslös eftersom den är helt subjektiv". Så kan man idag försvinna ner i den civilisatoriska kvicksanden och aldrig mer komma upp. Varje relativisering slutar i påståendet att inget är mer värt än något annat. Vi är där nu. Det finns inte en kulturredaktör som låter bli att frossa i Stieg-berättelsen, som om den - konstnärligt och moraliskt - för all framtid förändrat den svenska nationen. Man kunde naturligtvis säga att kulturredaktörerna borde ägna sig åt viktigare ting. Vad skulle det tjäna till? Gjorde man det, hade man själv fastnat i illusionen om att vi ens kan diskutera litteratur med varandra. Det kan vi inte.

*

Bilden är ett uppslag ur Svensk bokhandel, där en lekledare från TV4 sägs ha skrivit "en roman i Paulo Coelhos anda". Är det möjligt att det går att sälja med sådana argument? Ja, bevisligen är det möjligt, och det illustreras av varje stapel i storköpets avdelning för trycksaker.